Millencolin (Shangri la 23:00-00:15, 27/6) 5/5

Efter en mäktig entré med pulserande ljud och ljus brakade festen loss på Shangri la. Millencollin drog igång en helt underbar stämning från första ackordet, och det visade sig att den skulle hålla i resten av konserten. De visade inte minsta spår av avtagande energi trots sina sexton år i branschen, och de gnistor som yrde ut från scenen fick publiken att bli helt vild.

Alla bandmedlemmarna var aktiva på scenen, pratade med publiken och visade hur mycket de trivs framför fansen. Det råder ingen tvekan om att grabbarna hör hemma med händerna på sina instrument och fötterna på scengolvet. Millencolins trallvänliga låtar, glädje och charm ser till att inte ens de som i vanliga fall inte lyssnar på dem kan stå oberörda och se på. Givetvis brakade det loss som mest under exempelvis Ray, men alla låtar är medryckande och passar perfekt att lyckligt hoppa runt till.

Under sorgliga The Ballad sträcktes en skog av vajande armar upp, och publiken stämde upp i spontan allsång. Det är bara en av många oförglömliga låtar från Millencolins spelning. Deras bidrag till Peace & Love var helt klart ett av festivalens absolut bästa framträdanden!

Line-up:
Nikola Sarcevic – Sång, Bas
Mathias Färm – Gitarr
Erik Ohlsson – Gitarr
Fredrik Larzon – Trummor

Hemsida:
www.millencolin.com
http://www.myspace.com/millencolin

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

Sex Pistols (Eldorado 21:30-22:45, 27/6) 2/5

”Vem hade trott att Sex Pistols skulle uppträda i Borlänge!” står det att läsa i Peace & Loves program. Ja, bra fråga. Dessa punkens flaggskepp med fans och copycats överallt, historiska och banbrytande som de är, på en scen i hjärtat av Dalarna. Kan de höra hemma där?

Svaret är nej. De hade absolut gjort det om Peace & Love hade flyttats trettio år tillbaka i tiden, men idag är tyvärr inte de gamla punkrävarna sig själva längre. Få band klarar av att hålla tempot uppe så länge och göra det med stil, och Sex Pistols är inte ett av dem. På scen fanns inte mycket mer att titta på än lite svängande armar från Johnny Rotten, och överhuvudtaget innehöll inte konserten något alls man inte kan uppleva hemma i soffan med en skiva.

Den sviniga attityd som kastades mot fansen fungerar heller inte alls när inte bandet i sig övertygar. Att sluta spela som protest mot att publiken är för tyst fungerar kanske om dessa är lyriska och kräver mer, men nu blev stämningen i stället ganska pinsam. Dessutom har de inte många låtar förutom Anarchy in the UK och God Save the Queen som nått ut till en bredare publiken, och de som inte är med på noterna lockas knappast att stanna och lyssna när bandet beter sig på det sättet.

I början av konserten var det fullt av folk långt bakom ljudtornet. En knapp timme senare hade det glesnat avsevärt, och det var säkerligen minst ett tusental som gick därifrån. Det säger en hel del. Sex Pistols har förlorat det som en gång var punkens själ – de är längre inte unga och rebelliska. De är mest bara avdankade och sura, och lever på gamla meriter.

Line-up:
Johnny Rotten – Sång
Steve Jones – Gitarr
Paul Cook – Trummor
Glen Matlock – Bas

Hemsida:
http://www.sexpistolsofficial.com
http://www.sex-pistols.net/

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

The Hives (Eldorado 19:30-20:45, 26/6) 3/5

När norra Europas mest självgoda rockband intog Peace & Loves största scen var det med en ganska tam start, men när deras andra låt släpptes lös gungade asfalten under fansens fötter.

Efter det levererade The Hives sina låtar en efter en, och som mer ovan vid deras musik slås man av hur lika deras låtar är. De mer kända låtarna, som exempelvis Tick Tick Boom, sticker ut – men framför allt trummorna är annars ganska lika hela tiden.

Att The Hives vet precis var de har sina fans är uppenbart. De vågade sig på farliga saker som att stå blickstilla på scen i en hel minut, samt att bygga upp stämningen inför Walk Idiot Walk minst lika länge. Publiken jublade ändå, men för ett bara aningen mindre populärt band skulle det ha kunnat döda hela konserten. Att Howlin’ Pelles mellansnack till största delen bestod av konstateranden att The Hives är jävligt bra och att de verkligen behövs mattar inte heller av intrycket. Deras självsäkerhet är givetvis en del av imagen, och den fungerar bara om man har mycket trogna fans.

Den musikaliska prestationen och showen på scenen var godkänd, men hade inte det där lilla extra. The Hives spelade sina låtar och publiken var peppad, men överlag var inte konserten speciellt imponerande.

Line-up:
Howlin’ Pelle Almqvist – Sång
Nicholaus Arson – Elgitarr, Synth och Backuppsång
Vigilante Carlstroem – Elgitarr, Piano och Backuppsång
Dr. Matt Destruction – Bas
Chris Dangerous – Trummor

Hemsida:
http://www.thehivesbroadcastingservice.com/
http://www.myspace.com/thehives

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

Loke (Cozmoz 17:15, 25/6) 4,5/5

Det var av en ren slump vi gick förbi en plansch som annonserade Cozmoz program under de inledande temadagarna och där fick syn på Lokes namn – hans närvaro annonserades i övrigt väldigt dåligt av Peace & Loves arrangörer.

Endast en bit över femtio personer hade lyckats leta sig till trubadurens spelning på en undanskymd liten scen, men de som var där bjöds på ett intimt och mycket roligt kalas som för övrigt var hans första framträdande på en renodlad rock-/popfestival. I vanliga fall håller han sig till exempelvis visfestivaler.

Loke är mellantinget mellan Winnerbäck och Björn Rosenström – hans texter är humoristiska men handlar samtidigt om allvarliga saker. Mycket om kärlek som gått åt helvete. När en ensamme mannen intog den lilla scenen med sin gitarr gjorde han det dock med en glädje och charm som är få scenartister förunnad. Flera gånger avbröt han sig mitt i låten för att berätta en liten anekdot om dess text, vilket gjorde relationen till publiken väldigt vänskaplig och minskade mellanrummet mellan honom och åskådarna tills han kändes som en gammal vän. Loke är inte bara musiker, han är nästan lika mycket ståuppartist.

Tyvärr hade han för kort speltid och för liten scen, men det framträdande Loke stod för var så strålande att det borde garantera honom en plats på själva festivalen i framtiden. Han bad själv publiken att tjata på arrangörerna för att bättra på chansen. Han kan kanske inte fylla en alltför stor scen, ensam som han är med sin gitarr, men han förtjänar fortfarande så mycket mer. Å andra sidan skulle han då troligtvis förlora en del av den unika närhet och intimitet som präglade framträdandet på Cozmoz.

Line-up:
Loke – Sång och Gitarr

Hemsida:
www.lokeloke.se
http://www.myspace.com/lokeloke

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

Metaltown 2008

Dissade ärligt talat första dagen. Det fanns inget band på listan som var riktigt värt att se. Det enda som jag var lite sugen på var Nifelheim, men för att dra in stan för att se på en 45 minuters konsert kändes inte speciellt motiverat, med tanke på att det tar mer än 30 min enbart för att ta mig till Frihamnen. Kändes kanske lite i plånboken då jag i ren panik hade bokat två-dagars. Gick ju inte att förutsäga spelningstiderna då. Var nog på ett sätt tur med, med tanke på att det verkade som att lördagsbiljetterna tog slut omedelbart. Inte så konstigt när alla stora dragplåstern skulle spela på lördag.

Blev utskjutsad lite efter 12 tillsammans med min kusins kompis som inte ville gå ensam. Blev lite lättad när hon hade snarlik musiksmak som jag. Jag har inget alls över för den så kallade modern metal som är så populär just nu, så jag kände att det skulle kanske ha blivit konflikter om vår musiksmak i värsta fall vilket jag inte precis hade lust med, med tanke på att jag var där för att ha kul och inte att bråka om vilket band som är bäst. Tyvärr finns posers överallt. På ett sätt var det väl bra att arrangörerna valde att lägga upp alla mer moderna band på fredag.

I vilket fall, först ut på Black Stage var Lillasyster. Då jag var tvungen att springa tillbaka in still stan för att ta ut pengar på missade jag den första halvan av deras spelning. Dessutom fick jag gå tillbaka då det visade sig att spårvagnstrafiken via Centralstation var indragen just då. Fantatisk utsikt från Götaälvsbron, man såg rätt ner på båda scenerna. Inte så konstigt att folk gick dit för att tjuvkika.

Det visade sig att kön hade blivit enorm när jag väl kom tillbaka till insläppet. Den sura vakten vägrade låta behålla mig vatten trots att den kvinnliga vakten tidigare hade tillåtit mig så länge jag slängde korken. What a waste of money. Mötte min kusins kompis och trampade iväg mot Black Stage för att se den sista biten av Lillasysters konsert. Inte världens bästa musik kanske. Som tidigare nämnts är jag väldigt anti hardcore och hardcore-inspirerad musik så som metalcore, men de var väldigt roliga och startade dagen bra tycker jag. Det bästa momentet var när de visade upp sina mammor på scen, som avrundandes med en suverän cover på LOKs låt LOK Står När Dom Andra Faller. Riktigt skönt tryck när alla skulle stå och hoppa. Marken gungade faktiskt, kändes lite läskigt med tanke på att det ändå var asfalt som vi stod på.

Vädret höll i sig också, trots att det såg mörkt ut ett tag. Efter Lillasyster var det dags för Dark Tranquillity att inta Red Stage. Man kan alltid lita på Mikael Stanne och co att göra sitt jobb bra. Ljudet var dock relativt dåligt och synten försvann nästan ett tag under början av Misery’s Crown. Bästa låten var definitivt Inside the Particle Storm. Den låten är bokstavligt talat ruggigt bra. Ger mig alltid gåshud när jag hör den, må det även vara live med halvkasst ljud.

Efter Dark Tranquillity var det tags för Soilwork. Alla melodic death metal fans måste ha varit väldigt glada under Metaltown då det fick se Sonic Syndicate, Soilwork, Dark Tranquillity, Amon Amarth och In Flames under 2 dagar i rad. Även om jag personligen tycker att Sonic Syndicate inte är ett speciellt bra band, tyvärr har de inte heller i min åsikt bra live-spelningar, så vet jag att det finns de som gillar dem i alla fall. Men, tillbaka till Soilwork. Ljudet var märkningsvärt dåligt under Soilwork-spelningen. Även om ljudet under DTs konsert också hade varit något dålig så var det ingenting emot vad Soilwork lät. Jag hade ärligt talat svårt att höra någonting, och min kusins kompis höll med. Väldigt synd, tog bort så himla mycket värde. Introt till Soilworks konsert var dock fruktansvärt rolig. Däremot så lät väl Björn knappast bra, vet inte om det är den hardcore-inspirerade sångstilen eller bara att han inte har en bra röst längre eller helt enkelt dålig teknik, men det tog också bort mycket värde tyvärr.

Efter Soilwork så blev vi trötta på att stå så vi gick och köpte mat och satte oss för att vila. 65 kr för en yakitori och 25 kr för en Pepsi var väl lite att ta i tycker jag, men det var bara att tacka och ta emot eftersom ingen annan mat fanns att köpa. Mätta i magarna så var det dags att se på Finntroll. Jag har en liten förkärlek för detta finländska folk metal-band. Finntroll får mig alltid att känna mig lite extra varm om hjärtat och framförallt, glad. Tror inte heller att jag var den enda som kände på det sättet när det var dags för finländarna att inta scenen och vi får lyssna på Mathias knarriga finlandssvenska. Nu var ljudet förvånanssvärt bra, gitarr, synt och sång hörs klart och tydligt. Mot slutet spelade de Trollhammaren, men jag såg inga direkta troll i publiken. Kändes inte som att det var så många fans på Metaltown. Folk metal fans brukar annars vara lätta att hitta tack vare deras lite lustiga utstyrsel och sminkning, vilket alltid får mig att tänka på en LAJV-session.

Efter Finntroll var det dags för Satyricon som ersatte Opeth. Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på att jag inte fick se Opeth, så rysande progressiv metal (med tanke på deras video till singeln Porcelain Heart, som ju är starkt goth- och skräckinspirerat) blev istället ersatt av isande norsk black metal. Med tanke på de omständigheter Satyricon spelade, så gjorde de en fantastisk konsert. Ljudet var dessutom med dem och Satyr hade definitivt det sexigaste mikrofonstativet under hela festivalen.

Sedan var det dags för Amon Amarth, och vi kan ju alltid lita på dessa urtidsvikingar. Höjdpunkten var Death in Fire, då de även hade en lättklädd scenist springandes runt på scenen med en fackla i handen. Stämningsfullt. Det slutade med att Johan önskade oss alla ett stort skål och sedan drack de hjärtligt mjöd (eller snarare lättöl) ur sina vikingahorn som hängde vid deras sidor.

Efter Amon Amarth var det dags igen för lite mer black metal i form av Dimmu Borgir. De spelade dock mest låtar från deras nya skiva, In Sorte Diaboli vilket i sig kanske inte var så förvånande, men den skivan är fruktansvärt tråkig, och live var låtarna tyvärr ännu tråkigare. Jag fick åtminstone se dem spela In Death’s Embrace i början av deras spelning, vilket jag också tyckte startade väldigt bra och de hade lagt ner rätt mycket pengar på pyroteknik. Men som sagt, tyvärr var inte resten av konserten lika eldig. När de började spela The Serpentine Offering så var det dags att göra någonting annat, så vi gick runt och tittade lite på de olika stånden som var uppsatta. Jag var främst ute efter en Bloodbath-tröja men icke sa nicke. Tänkte köpa en DT-tröja men inte det heller, då de inte hade någon passade storlek till mig. Kändes lite väl mycket att köpa en tröja i large. Det slutade med att jag köpte en limited edition av Opeths nya skiva Watershed, som att liksom göra upp med att jag inte fick se dem. Då ska jag åtminstone ha deras skiva. Otroligt snyggt omslag i formen av ett kyvert. Jag vill inte ens bryta förpackningen för den är så snygg.

Vädret höll fortfrande i sig men det började bli fruktansvärt kallt ute så dags att gå till öltältet. Stod i kön för att ta ut pengar. En snubbe bakom oss började snacka om hittan och dittan, gick sedan bort för att köpa cider och då visade sig att han var en gammal nätpolare som jag typ snackade med för några år sen. Lite kul sådär, med tanke på att festivalen hade dryga 15 000 besökare. Sippade på min cider under Nightwish. Det var det enda band som jag kände inte var riktigt värt att se på ifrån början, då jag hade sedan länge växt ifrån deras musik. Dessutom var ljudet väldigt dåligt och man fick väl vara glad om man såg någonting, för det var en väldigt stor publik redan då. Och även om publiken var stor vid Nightwish, var den ännu större när In Flames intog scenen, då i stort sett varenda kotte inne på Frihamnen skulle trängas och stångas om att få den bästa platsen. Tyvärr kan nämnas så bör man nog nästan ha stått enda fram om man hade viljat ha sett någonting. Det, eller allra längst bak. Det kändes som att de skulle ha satt upp kameror och stora monitorer så att även de längst bak skulle ha haft en chans att se Anders. Även om In Flames i sig inte var dåliga så kändes konserten lite Allsång-på-Skansen-aktig med tanke på de monitorer de hade i bakgrunden som i text repeterade de refränger som Anders sjöng. Anders lät väl lite sådär knarrig som vanligt och jag tror de flesta håller med om att hans röst och sångteknik definitivt tyvärr har blivit bra mycket sämre på senare år. Konserten var förstås otroligt påkostad och det hela slutade i ett magnifikt fyrverkeri som verkligen lyste upp Frihamnen. I slutändan önskade jag faktiskt att jag hade varit lite sniken och sprungit upp på Götaälvsbron jag med, om inte för den fina utsiktens skull.

Då var alltså Metaltown för i år avklarat, och jag kan ändå tycka att det var mer ros än det var ris. Metaltown är ju en ständigt växande festival och det som skulle kunna förbättras till nästa år är främst ljudet och när de har så stora dragplåster som In Flames så borde de fixa en möjlighet att de som står längst bak eller trångt i publiken ändå borde kunna se scenen på monitorer, som ju är vanligt vid större konsertsammanhang, vilket 15 000 personer ändå bör räkna som.

I slutändan känner jag mig trött men mycket nöjd. Nu får faktiskt min stackars nacke ta och vila efter allt headbangade.

// Sanna Fridh

Intervju med The Poodles

Först turnerar de med Hammerfall och sedan hoppar deras original gitarrist över till Hammerfall. Det var är nog många som varit nyfikna på djupare information om denna ”stöld”. Men som vanligt var det ganska tomt i presstältet…

-Alla måste få göra vad de vill och vi har inga hard feelings, säger sångaren Jakob med en suck.
– Hammerfall är ju nöjda i alla fall, tillägger Pontus lite skämtsamt.

På bandets attityd verkar det som om de mest är glada att förra gitarristen, Pontus Norgren, har hittat den musik han vill spela och att det inte varit några skandaler när han beslöt sig för att lämna bandet. Som ny gitarrist har bandet värvat Henrik Bergqvist som bl a har lirat med Tiamat. Han och Jakob har känt varandra sedan tidigare och han hoppas på att kunna tillsätta sin egen smak på musiken i framtiden. Han berättar mer att han en bakgrund i samma anda som de andra medlemmarna.
- Det kommer att vara annorlunda från Pontus men förmodligen kommer det att bli något nytt live, säger han lite blygt.

Ett gammalt om än aktivt ämne som tas upp av en av de ryska journalisterna är bandets medverkan i melodifestivalen där de kom 4:a för något år sedan. Bandets seger gjorde stor skillnad för den egna karriären och bandet tycker att de tog rocken till finrummet. Vidare berättar grabbarna vad de tycker om att 80-tals metal har blivit så populärt igen.
Jakob: Allt går i cykler så det gäller att ett band och en sång kommer i rätt tid. Varför det är så nu vet jag inte. Vi har alltid lirat denna typ av musik.

Eftersom vi är så få i presstältet blir det aldrig riktigt något flyt på intervjun och för att det inte ska bli någon pinsam tystnad börjar Kicken, trummis, skämta en massa. Han kommenterar bl a om de myror som verkar ha byggt sig en stig på pressbordet och att de kryper upp på hans mick.

Bandet avslutar konferensen med att prata om sitt senaste album Sweet Trade där Mats Léven varit med skrivandet. Detta är ett samarbete som bandet hoppas på att fortsätta med och att det är bra med friskt blod i processen. Dock kommer det inte vara nödvändigt på alla låtar men tack vare skivan har de fått möjlighet att komma i kontakt med en massa fantastiska personer.
I september kommer även bandet att gå in i studion igen för att spela in nästa album, dock utan titel. Och den 2 juli släpps The Poodles bidrag till Olympiska spelen, nämligen den officiella svenska OS låten Rise the Banner.

Hemsida:
http://www.poodles.se/
www.myspace.com/thepoodles

Line-up:
Jakob Samuel – Vocals
Christian Lundqvist – Drums
Pontus Egberg – Bass
Henrik Bergqvist – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 6 juni

Så vaknade man upp och upptäckte att det var näst sista dagen kvar på årets festival. Det kändes lite småsorgligt sådär efter att man hämtat sig från morgonhettan men efter en dusch för 25 kr kom humöret tillbaka. Som under tidigare dagar av festivalen tänkte jag klämma in så många band som möjligt under dagen så 11:30 stod jag innanför portarna och spanade in Svölk. Musiken föll mig dock inte riktigt i smaken och jag tänkte att jag skulle spana in Birth Control istället. Detta visade sig vara ett ännu sämre drag och den halvtimma jag kollade satt jag mest och led.

Skippade Royal Hunt (då jag har en skiva med dem som jag tycker är ganska dålig) och drog mig till backstagen och presstältet för att vänta in The Poodles presskonferens. Väl där sjönk jag skönt ned i en soffa och småslumrade. De enorma temperaturskillnaderna mellan dag och natt tär på en och stundom kände jag mig allmänt trött och febrig. Sådär halvvägs in i dimmans värld hör jag dock tonerna från Royal Hunt och en bitter liten tanke i bakskallen berättar om hur dum jag varit som skippat att se dem.

Sedan började Poodles konferensen vilken som tidigare konferenser innehöll allt för lite journalister. Herre Gud, vart var hela journalistkåren under de här dagarna?!
Presskonferensen gick dock bra och bandet skötte det hela med en massa skämtandes och artigt besvarande av frågor. Efteråt fick jag mig en kort pratstund med bandet och framförallt med deras nya gitarrist, Henrik Bergqvist (Southfork, Tiamat), som verkar vara en trevlig prick om än lite blyg ibland.

Väl tillbaka på området hann jag slänga mig i gräset vid Sweden Stage för att spana in Fastway innan det sedan bar av till Festivalscenen för att se Team Cans framträda. Var väl helt okej även om jag starkt misstänker att de körde playback stundom. Nationaldagsjucket i slutet kändes mest barnprogram. Sedan var det att välja mellan Ace Frehley och Poodles och då sistnämnda är mina favoriter verkade det mer intressant.

Efter detta bar det av till att se Carcass vilket inte imponerade plus att jag missat en halvtimma av dem. Åh andra sidan lirade de på den otursförsedda Sweden stage vilken kan ha resulterat till det dåliga ljudet. Jag hoppas bara det blir ett bättre framträdande på Wacken i höst istället.

Åter bar det av tillbaka till backstagen för Ministry var på tur för presskonferens. Bandet knatade in med en rejält berusad Al Jourgen i spetsen som tyckte det var fantastiskt kul att rapa i micken och berätta historier om Bajsmannen. Ända viktiga som sades måste ha varit hans önskan om att det skulle stå att vin var bättre med kork på hans gravsten. Ni förstår nog nivån på presskonferensen så tyvärr blir det ingen intervju från den.
Men eftersom detta är bandets sista konsert (enligt dem själva) så var jag tvungen att spana in dem när de intog Sweden Stage. Showen var klart mäktig men när jag gick backstage igen och fick reda på hur bra Saxon hade varit från både Tyrant (Nifelheim) och Orvar Säfström (gav en väldigt målande beskrivning) blev jag väldigt kluven. Åh ena sidan såg jag fantastiska Ministrys sista show åh andra sidan verkade jag ha missat en av festivalens bästa spelningar…fan!

//Cecilia Wemgård

Judas Priest (Festival Stage, kl 23:30- ca 01:00) 3/5

Seek him here, seek him on the highway. Never knowing when he’ll appear. All await, engine’s ticking over. Hear the roar as they sense the fear…           (Judas Priset – Hell bent for leather)
- Rockfarfar kan även om det är segt -

Det var nog många som lämnade festivalens första headliner show med besvikna miner för trots klassiker som Breaking the Law, Hell bent for leather (där han kör upp på scen med en motorcyckel) och Metal Gods så lyfte det ritkigt aldrig. Kanske ska man inte gå med allt för höga förväntningar på en konsert men med nya konceptskivan Nostradamus på väg var det nog många som drog läpparna nedåt. Bandet inledde starkt med Calm Before the storm från Nostradamus plattan och det verkade lovande. Rob var kläd i kåpa bärandes på en stav med den välkända priest treudden på toppen och med teaterspel blev han ett med rollen som Nostradamus. Men mer än så lyfte det aldrig.

Stundom var metalguden rakryggad, stundom kutig som tiden själv och trots en enorm viljestyrka (mannen var banne mig dubbelvikt) satt aldrig de högsta tonerna i t ex Painkiller. Vilket kanske inte är så konstigt när låten skrev för 18 år sedan men det kändes verkligen osm om det var ett gäng gamla gubbar på scen och inte det band som blivit synonymt med NWOBHM-genren. Publikfrieri blev det i alla fall när Rob iklädde sig den Svenska flaggan men det var ett trött band som varken bjöd på en encore eller min personliga favorit, Living after Midnight.

Hemsida:
http://judaspriest.com/
www.myspace.com/judaspriest

Line-up:
Rob Halford – sång
KK Downing – gitarr
Glenn Tipton – gitarr
Ian Hill – bas
Scott Travis – trummor

//Cecilia wemgård

Testament (Rock stage, kl 18:15-19:45) 4,5/5

Det var nog många thrashmetal fans som undrade hur färska skivan Formation of Damnation skulle låta live och ännu fler var säkert där bara för att få avnjuta odödliga klassiker. Sedan finns det den där lilla skalan av hyfsat nyfrälsta, jag själv inräknad, som faktiskt fick chansen att se ett band i toppform. Join the insanity or die as you fall. Into the pit!

Redan från första ton är det som om en käftsmäll krossar käken på mig. Det är tight, aggressivt, skitigt och med glöden i vitögat. På avstånd ser jag att publikhavet sträcker sig en bra bit över scenens kapacitet och med skriande gitarrer är det fullt ös. Jag lyckas ta mig närmare och stannar vid mixerbordet där jag får se Testaments yngsta fan, en liten unge på kanske 5 år som sitter på sin pappas axlar med ett för stort nitarmband och vilt skakandes på sitt huvud. Vad som verkligen förvånar är att publiken är ganska blandad, jag ser både yngre och äldre som diggar bandet musik. Thrash metal har väl aldrig varit superkänt för att dra 2-3 generationer med fans men idag verkar det som det.

Men bandet då?
Chuck ger järnet och av det lilla jag hört av dem live tidigare måste jag erkänna att det låter fantastiskt bra. Dödsvrål blandas med ren thrashsång i låtar som Apocalyptic City (svintung!), More then meet the eye (senaste plattan), Trail of tears, Henchmen ride, Souls of black m.m. Riffandet är guld och bandet är aktiva på scen. När Chuck ska tillägnar Henchmen ride till alla bikers i publiken utbryter ett öronbedövande vrål trots att nästan ingen förmodligen räknar sig själv som renodlad biker. Men det är så det ska vara och när More then meets the eye ljuder undrar jag banne mig om det inte är gud själv som står på scen och brölar.

Men som journalist måste man ju även ta upp de saker som inte var så himlars klockrena fast det tar emot. Stundom låter Chuck lite hes när han sjunger och under Trail of tears blir eko-effekterna stundom väldigt jobbiga. Sedan att han ska presentera bandet flera gånger om är också ett jobbigt pausmoment. Men allt detta är bara småsaker i ett fantastiskt framträdande.

Hemsida:
http://www.testamentlegions.com
http://www.myspace.com/testamentlegions

Line-up:
Chuck Billy – sång
Alex Skolnick – gitarr
Eric Peterson – gitarr
Greg Christian – bas
Paul Bostaph – trummor

//Cecilia wemgård

Intervju med Testament

Få thrashveteraner kan stoltsera med att de ett decenium efter senaste plattan faktiskt lyckas släppa en ny som utan problem kan mäta sig med det bästa de levererat under tidigare år. Testament intog ett ganska tomt presstält när eftermiddagssolen stekte som mest.

– Trans Siberian Orchestra är något jag har turnerat med varje år men just nu är det Testament och bara Testament som gäller.
Så inleder Testaments gitarrist Alex Skolnick denna korta pressstund. Varvid han även berättar om sitt intresse för Jazz och hur viktigt det var för honom att få prova på någonting annat än just thrash vilket ledde till hans avhopp 1992. Han gjorde dock en efterlängtad återkomst till bandet 2001.  Bandet pratar sedan vidare om skillnaden mellan festival och att spela på en liten arena. Enligt sångaren Chuck är det endast fansen som är skillnaden och de Mexikanska fansen ska tydligen vara värst (vilket undertecknade kan intyga).
– På klubbgigg blir det mycket intensivare medans festivalspelningarna är större, avslutar Alex.

En av journalisterna från Ryssland påpekar att ljudet på senaste skivan låter mer naturligt varvid bandet förklarare att de framförallt har försökt att få fram ett levande trumljud. De har varit i Fantasy Studios som är större och så har de inte använt sig av några samples. En annan skillnad är också Chucks sjungande vilket har fått sig ett lyft.
– Ni kan och använder jag mig både av black och dödsmetal-sång, ler han.
Vart blackmetal sången kommer in är dock svårt att se men visst är det påtagligt att det stundom ligger något dödsmetal-likt över hans djupa growlande. Detta uttalande blir ännu tydligare senare då bandet entrar scenen och blåser av en hel kulsprutestorm av hårda låtar.

Men efter detta blir det ganska tyst i tältet och konferencieren är tvungen att fråga flera gånger ifall de inte är någon med fler frågor. Tillsist vågar jag räcka upp handen försiktigt varvid jag direkt får micken upptryckt under näsan och undrar ifall min röst ska hålla eller om jag bara ska sjunka genom golvet (vem kunde tro att det var så pinsamt att gå på en presskonferens med få journalister?).

Chuck, du arbetar på ett lastbilsföretag vid sidan om Testament. Hur mycket har Testament fått lida pga detta?
Chuck tittar lite på de andra i bandet innan han med lugn och allvarlig röst påpekar att bandet inte har fått lida något alls (annat lät det i Close Up intervju där han påpekade att de andra medlemmarna ville turnera mera).
Alex: Både Erik och Chuck har blivit bättre på att sköta buisness, framförallt Chuck och jag tror mycket att det kan bero på hans jobb.
Chuck: Det blir en bra balans och jag vill göra både och. Jag vill kunna leva ett riktigt liv.
Bandet förlklarar vidare att det kan vara svårt att ha två saker samtidigt och syftar på diverse soloprojekt men att det gör att medlemmarna kan vara skilda åt och hålla på med annat för att sedan inte tjafsa en massa när de ses igen.

Men vad hände då med sidoprojektet Dublin Death Patrol?
Chuck berättar att det bara var ett kul projekt som turnerade i Europa en vecka (någon som har mer exakta kunskaper?) men det var inget Testament. Chuck började sjunga igen och han kan tänka sig att göra detta igen men nu är Testament prioritet.
Men förutom att prata nostalgi om soloprojekt så är det en verklig nostalgi att trummisen Paul Bostaph(1993, 2008 ) är tillbaka. Louie Clemente (1986-1993, 2005) kunde inte turnera då det var en hälsorisk för honom vilket gjorde att de hyrde in Nick Barker tillfälligt. Men då hans arbetstillstånd gick ut deporterades han tillbaka till England från USA. Eftersom bandet behövde en trummis till nya plattan ringde de Paul och han gjorde ett sådant bra jobb att de frågade honom om han ville stanna kvar i bandet.

Vidare frågas det ifall bandets senaste skiva, Formation of Damnation, är en konceptplatta. Alex svarar skämtsamt att Judas Priest redan har gjort Nostradamus vilket ger lite spridda skratt.
– Vi tog oss inte in på det området. Däremot har vi ett tema som gör att låtarna kan kopplas samman. Den har alltså ett tema men inget koncept.
Som avslutning på konferensen får vi reda på att bandet är väldigt missnöjda med att de måste lämna festivalen direkt efter sitt framträdande vilket gör att Chuck missar Triumph och Paul missar ELO. Bättre lycka nästa gång grabbar.

Hemsida:
http://www.testamentlegions.com
http://www.myspace.com/testamentlegions

Line-up:
Chuck Billy – sång
Alex Skolnick – gitarr
Eric Peterson – gitarr
Greg Christian – bas
Paul Bostaph – trummor

//Cecilia Wemgård