Decadence (Restaurangscenen, kl 21:30-22:30) 3/5

Första bandet för kvällen där majoriteten av medlemmarna inte är tjejer. Fast sångerskan Kitty bevisar att hon väger upp för det hela med att leverera brutalt growl. Det är nästan så man blir lite mörkrädd…

Man brukar säga att musiken oftast låter bättre och mer brutal live än på skiva. I Decadence fall är det absolut sant. De gånger jag hört dem på skiva har jag alltid tyckt att det varit lite mesigt, lite välpolerat… det har alltid saknats något. Men det där något finner jag när bandet lirar live. Då är allt så mycket råare, skitigare och framförallt brutalare! Bandet inleder med ett långt och mörkt intro och när sedan sångerskan Kitty tar sig upp på scenen och öppnar munnen bjuds vi på growl i första klass och festivalens första moshpit. Det är tight från första början och eloge till de strängbändare som agerar bakgrundsvrålare.

Det blir mycket riffande i stil med både Metallica och Testament. Taktbytena och Kittys mer ljusa growl ger musiken en lite extra intressant vinkel men jag skulle nog vilja se lite mer action från bandet. Stundom kan det kännas lite tandlöst och samspelet med publiken är lite lamt. Men det släpper på vart eftersom bandet spelar. Decadence lyckas jobba upp en bättre kontakt med publiken som har vuxit till sig rejält och det märks att bandet gillar att stå på scenen.

När konserten börjar närma sig slutet levererar bandet en ny sång som än så länge inte fått något namn. Och här överraskar Kitty med att sjunga mer Thrash- orienterat. Detta väcker verkligen min nyfikenhet på bandets kommande skiva. Som för att bekräfta att kvintetten kan lira thrash avslutar de med att tjustarta Sweden Rock Festival och lira en Testament cover. Och det verkar som om det är fler än jag i tältet som tänker spana in ovan nämnda band under torsdagen.

Hemsida:
http://www.decadence.se/
http://www.myspace.com/decadenceswe

Line-up:
Kitty Saric – sång
Kenneth Lantz – lead gitarr
Simon Galle – gitarr
Joakim Antman – bas
Erik Röjås – trummor

//Cecilia Wemgård

Leopard Ladys (Restaurangscenen, kl 20:00 – 20:45) 3/5

De mest tatuerade damerna för kvällen verkar ha bestämt sig för att tuffa till sig totalt och med sprudlande energi leverera en riktigt kul konsert. Att det sedan rör sig mer åt 80-talet musikmässigt är bara ett plus.

Jag undrar om inte denna kvartett läst mina tankar under Visions framträdande för under Leopard Ladys konsert känns det verkligen som om kvällen har tagit fart. Sångerskan Elin visar vad skåpet ska stå från första ton och med kaxighet och en rockröst som få tar hon i alla fall mitt hjärta med storm. Jag tror jag uppfattar låttiteln Put your guns down och måste erkänna att den har starka Mötley Crue inslag medans låtar som Crashing and Burning och Rock City låter som en korsning av Iron Maiden och W.A.S.P.

Fler folk har dessutom samlats vid scenen och bandets energi och säkerhet smittar av sig på alla i tältet. Samarbetet mellan bandmedlemmarna gör att showen blir full av liv och Elins lek med mikrofonstativet, som får flyga vilt i luften, gör bara att konserten känns ännu roligare att lyssna på. Vad jag beundrar är även bandets proffsighet. Strömmen går precis under sista låten och trots ett långt uppehåll får inte tjejerna panik utan tardet lugnt och håller igång publiken. När väl strömmen är på fortsätter de som om inget har hänt och river ned en massa applåder. Vilket de verkligen har gjort sig förtjänta av!

Hemsida:
http://www.leopardladys.com/
http://www.myspace.com/leopardladys

Line-up:
Elin – sång och gitarr
Emelie – trummor
Lina – lead gitarr
Josefin – bas

//Cecilia Wemgård

Vision (Restaurangscenen, kl19:00-19:30) 2/5

När jag väl kommit ned till festivalen är Vision första bandet som får öppna förfest kvällen för mig. Och denna dag har det bara varit tjejband på lilla restaurangscenen utanför själva festivalområdet.

Först trodde jag att jag skulle missa bandet då deras konsert redan började kl. 19 men då det hela blev en halvtimma försenat hann jag precis slinka in i tältet när bandet drog an det första ackordet. Bandet som består till majoritet av tjejer har en ensam stackars kille vid namn Chrikk på gitarr, men det visar sig att han är den som röjer mest på scenen. Visions musik går åt det lättare glamrock hållet och bandet öppnar med låten Don’t tie me down. Kanske handlar låten om rebellisk rockattityd men tyvärr är det inget jag ser från tjejerna under kvällen.

Visst har bandet energi nog att hålla uppe sitt framträdande men det blir segt och jag saknar den där lilla extra glöden som gör att jag lyssnar aktivt. Som tidigare nämnt är det bara gitarristen som verkar stå för hela underhållningen men han åh andra sidan väger upp för hela bandet. Han far runt som ett mindre yrväder på scen och levererar alla kända poser som en rockgitarrist borde känna till. Som vanligt har jag lite svårt med kvinnlig sång om den är allt för smäktande och saknar riv (typ Doro, Leather Leone), vilket i Visions fall blir ganska påtagligt. Att det sedan är lite otight är väl inget större problem då de flesta av kvällens band är osignade men framförallt tycker jag att Visons musik inte står ut tillräckligt mycket för att ge mig en aha-upplevelse.

Ett hyfsat försök blir det i en Backyard Babies cover och för att dra ett riktigt säkert kort avslutar bandet med Joan Jets ”I love rock n’ roll”. Publiken är med, bandet är med och detta är väl showens enda räddning.

Hemsida:
http://www.visionrocksit.com/
http://www.myspace.com/visionrocksit

Line-up:
Queen B – sång
Mary – gitarr
Lolita – bas
Chrikk – gitarr
Lea – trummor

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock, 3 Juni

Någon gång runt 8-tiden på morgonen hade folk börjat anlända till T-centralen i Stockholm och satt nu förväntansfullt och inväntade avgången till Sweden Rock Festival. Eftersom jag var där lite tidigt och var på alerten lyckades jag hoppa på den buss som inte gjorde några större stopp på vägen för att plocka upp folk. Perfekt tänkte jag och satte mig långt fram med min nya bok Mötley Crues The Dirt. Resan blev dock inte lugn på något vis och det var en hel del festandes i bussen. Runt 12-tiden blev det sedan lunchrast och toaletterna på den lilla macken/restaurangen lär ha blivit nockade. Åh andra sidan borde stället ha gjort en förmögenhet på all mat och snacks som vi köpte upp. Jag hamnade bland några polare varvid den ena herren bröstade upp sig och hoppade runt barbröstad och med militärkruka på skallen. Sedan pratades det en hel del om vem som var mest macho/feminin i hela bunten. Själv klarade jag mig undan ganska lindrigt.

Sista delen ned till Sölvesborg och festivalen gick smärtfritt tillväga och när vi sedan närmade oss hördes det klara glädjetjut. Bökig avlastning och sedan var det språngmarsch till campingen. Väl inne och 280 spänn fattigare sattes tältet upp och jag började planera hur jag skulle lägga upp mat intaget under de kommande dagarna. Med de priser som råder på festivalen var det till att hålla sig med några skivor lingongrova med räkost till frukost och middag och ett rejält mål skräpmat till lunch.

När jag inhandlat detta och lite vatten i mini-livsen var det dags att dra sig till resturangscenen utanför området. Idag var det så att säga en liten förfest där och en hel del mindre/osignade band spelade där. Eftersom Vision hade blivit försenade så hann jag faktiskt se bandet som dock inte levererade sitt bästa. Efteråt blev det Leopard Ladys som drog upp tempot rejält innan Decadence klev på och skakade igång stämningen. Dessutom fick de äran att ha festivalens första moshpit. När sedan Decadence gått av scenen var det dags för kvällens höjdpunkt; Hysterica! Denna kvinnliga version av Manowar drog ned öronbedövande jubel när de struttade in på scen i läder och porriga korsetter. Med låtar som Metal War, The bitch is back och Pain in the ass blev det total folkfest!

När bandet väl var klara var det att välja mellan sängen eller festen. Då bussresan varit jobbig och jag planerat att beta av en hel del konserter dagen därpå kändes första alternativet som det bästa. Vilket senare skulle visa sig vara ett mycket bra alternativ…

//Cecilia Wemgård