Faith (Gibson stage, kl 15:30-16:30) 3,5/5

Tung mustig doom rock/metal från ganska okända veteraner. Dessutom med inslag av folkmusik! Denna lite mer ovanliga kombination funkar fantastiskt ganska bra… om man gillar musik i den tyngre och långsammare skolan.

Jag hade att välja mellan Fait och Boil och jag ångrar inte att jag valde att se de förstnämnda. Bandet inledde med tung rock ackompanjerat av fiol och nyckelharpa vilket överraskade. Första tanken var att såhär borde minsann Nordman låta! Musiken var emotionell, välspelad, tung, tight… ja, praktiskt taget alla ord som kan beskriva ett riktigt bra framträdande. Det är konstigt att bandet inte hade större publik då sångare och bassist Christer Nilsson trollband med sin mässande röst.

Musiken kändes ålderdomlig och med otroligt mycket bas skapade det en riktigt skön stämning. Detta kändes som en lugn och fin uppvärmning till festivalen om man räknar in vad som komma skulle (läs. Korpiklaani). Men visst var det lite väl lugnt ibland och bandet var som fastklistrade vid golvet, men å andra sidan är inte detta någon musik man springer arslet av sig till på scen. Det var väl när folk insåg att bandet inte tänkte öka takten som många tappade intresset för dem, men de som stod kvar verkade verkligen älska vad de hörde. För att citera Christer:

- Gillar ni att vi spelar fort? Då har ni missuppfattat alltihop!

Sedan var det dock lite synd att de två herrar som spelade nyckelharpa och fiol mest fick stå bredvid scenen. Hade gärna sett mer av dem under framträdandet men då folkmusiken bara var ett inslag på några av låtarna fick de mest stå och se på med uttråkade miner.
Precis innan jag gick fick de dock komma in på scen igen och vara med på en gånglåt. Tyvärr kände jag att jag skulle röra mig vidare mot Sweden Stage så sista kvarten missade jag av Faith’s framträdande.

Hemsida:
http://www.faitharmy.com/cms/
http://www.myspace.com/faith2ya

Line-up:
Christer Nilsson – sång och bas
Peter Svensson – trummor
Roger Johansson – gitarr

Håkan Malmros – fiol
Anders Smedenmark – nyckelharpa

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock, 4 Juni

Vaknade upp och upptäckte att valet av tidig läggtid dagen innan var ett genidrag. Tack vare detta orkade jag upp runt 8’a tiden vilket är precis innan den värsta värmen startar och tältet blir en bastu. Fick i mig en liten frukost och gjorde mig i ordning när jag upptäckte att förra årets tältgrannar av misstag hade lyckats slå sig ned som grannar till mig i år igen. Snacka om lyckoträff, och det skedde helt O-medvetandes.

Klockan 11 var det dock dags att röra sig mot husvagnscampingen och besöka Camp Funkadelica (anordnas och styrs av Peter Nobis) för en fotbollsmatch för alla som är medlemmar på Sweden Rock Festivals forum. Det var många människor jag fick träffa på riktigt för första gången och även om matchens utgång var åt det mer negativa hållet bjöds det på mycket glädje och skratt. Efter detta kände jag dock hungern riva i magen så jag drog mig till campingentrén och smällde i mig en wokad älgkebab! Snacka om att det var rejält med kött i den.

Eftersom detta var första riktiga festivaldagen började inte banden lira förens på eftermiddagen så det var till att slå ihjäl dötid i de olika affärsstånden.

Klockan 15 öppnade dock området och jag begav mig till Gibson tältet för att spana in Faith. Det blev en lugn uppvärmning och trots att jag inte såg exakt hela showen blev jag imponerad. Efter detta for jag bort till Sweden Stage för att spana in Finlands humpa-metal kungar, Korpiklaani. Förra året spelade de i Gibson tältet där ljudet var skit men nu skulle det minsann bli bättre, trodde jag… Ljudet var skit och ljudteknikern borde ha avskedats milt sagt! Ändå röjde folk som bara den och det blev allt från ringdans till armkroksdans. När det kom till aktivitet satta bandet verkligen ribban!

Sprang sedan till Zeppelin Stage för att spana in Astral Doors vilka inte imponerade men när jag väl var tillbaka vid Sweden Stage fick jag öronen bortsprängda av Australiensiska Airbourne. Satans, denna snabbare version av ac/dc rock gjorde publiken vild och bandet var helt fantastiskt! Gitarristen for upp i byggställningen och lirade solo på gitarren m.m.

Efter en sådan fantastisk show kändes det som om inget skulle kunna slå detta. Och ja, det blev faktiskt så, Sabaton gjorde ett bra försök men det räckte inte hela vägen fram. Dock var publiken minst lika entusiastisk. Jag skippade Graveyard men att döma av mina vänners recensioner av konserten gjorde jag nog ett av de grövsta misstagen jag kunnat…

Jag drog mig i alla fall tillbaka till Camp Funkadelica för att njuta av lite live musik innan jag åter tog mig tillbaka till området för att spana in Satyricon. Det var en helt okej show men inget som var vidare värst speciellt.

Lite besviken tog jag mig tillbaka till tältet och nu hade kylan slagit på som bara den. Vita moln syntes ur alla hårdrockares munnar, vilket är en enorm temperaturändring då det på dagarna var spanien-värme. Väl på campingen tänkte jag att jag nog skulle skippa festande för att kunna se så många band som möjligt. Så glad och nykter kröp jag ned i sovsäcken och somnade trots partajandet runt omkring mig.

//Cecilia Wemgård