Sweden Rock: Def Leppard

Def Leppard 23.30-01.00, Festival Stage 6/6 Betyg: 4

 

Mitt största favoritband I hela världen på samma scen som för två år sedan, det kallar jag lycka. Den här gången har jag väntat i två och en halv timme vid stängslet för att få stå allra längst fram. Där står bara spanjorer och slovener, folk som har åkt långväga för att se sina band, hard core-fansen alltså. Och jag. Men det är banne mig rätt, för någon gång i sitt liv ska man få se sitt band och stå längst fram!
Det är tre låtar från nya skivan, men annars blandar de rätt vilt. Självklart är det mest från Hysteria-albumet från ’87 men det är min och mångas andras favoritskiva och de låtarna håller alltid. Inledande ”Rocket” byts av med ”Animal”, varvas med lite nytt och gammalt och det går tillbaks till ”Love bites”, ”Hysteria”, ”Armageddon it” och ”Pour some sugar on me”. Några andra personliga favoriter är ”Photograph”, ”Mirror mirror (Take a look into my eyes)” och ”Make love like a man”, men extranumret ”Let’s get rocked” är extremt medryckande och håller måttet. Det är ös från början till slut. De första raderna med folk i publiken kan varenda låt, vartenda ord, även de nya låtarna. Jag dansar, hoppas, sjunger, njuter, men det är inte riktigt vad jag trodde att stå längst fram. Det är det där uppenbara avståendet mellan scenen och publiken, fyllt med fotografer och vakter som gör det så opersonligt. Vattenflaskor, ficklampor, muskelkillar med öronproppar liksom blockerar mitt synfält och förstör bilden.  Näst längst fram kanske är det ultimata? Men höjdpunkten händer ändå längst fram – gitarristen Phil Collen känner igen mig från presskonferensen och stannar upp en sekund för att sedan vinka överraskat. Jag var nämligen den som pratade mest under konferensen,  precis som 2006 satte jag mig allra längst fram och ville passa på att fråga allt jag kunde komma på och denna gång svarade jag även på andras frågor. Jag kunde svaret på när bandet skulle spela i Japan, vilket imponerade på Phil. Alltså måste jag gjort ett intryck, som sedan belönade sig under spelningen. När jag senare berättar för en vän som är ett riktigt Def Leppard-freak är hon otroligt avundsjuk och jag berättar nöjt om hela händelsen och allt som sades. Sweet.
Av någon anledning är det dock inte lika bra som förra gången, kanske är det för att det bara var två år sedan, kanske är det för att förra SRF var första gången jag såg dem live, kanske är det för att det ”bara” är en festivalspelning, kanske är det att jag står längst fram, kanske är det att jag är ensam. Det är bara inte lika bra den här gången, och jag tänker inte ge högsta betyg för att det är mitt favoritband, men jag förnekar inte att det var riktigt kul att se dem igen och att jag mådde väldigt bra när jag stod där, och att jag i efterhand är väldigt nöjd. Sedan, som parantes, ska jag ju få se dem redan innan månaden är slut igen, eftersom jag åker till Storbritannien och ser dem både i Manchester och på hemmaplan i Sheffield. Festivalspelningar i all sin ära, men det är någonting att vara i en lokal fylld med folk som vill samma sak, stämningen, ljussättningen, ljudet, och så bandet. Bandet som är här för just den publiken och publiken som är där för just det bandet. Det blir nog en höjdpunkt.

Setlist:

Rocket
Animal
Come on, come on
Foolin’
Mirror mirror (Take a look into my eyes)
Make love like a man
9 lives
Bad actress
Love bites
Rock on
Hysteria
Armageddon it
Photgraph
Pour some sugar on me
Rock of ages
Extranummer: Let’s get rocked

Av: Mina Szpiro