Sweden Rock: Whitesnake

Whitesnake, 20.00-21.30 Festival Stage 6/6 Betyg: 3,5

 

Detta är fjärde gången jag ser Whitesnake och jag kan säga att mina förväntningar var bottenlåga. Första gången jag såg dem – på SRF 03 – var jag lyrisk. Andra gången var på Hovet och det var okej, men inte lika bra som förra gången. Tredje gången på SRF Kick Off var jag mest irriterad. Whitesnake är jättebra på skiva men så okarismatiska och arroganta på scen att jag nästan blir arg. Vi i publiken ska vara så tacksamma för att vara där, så glada att få höra minsta lilla att de aldrig kan bry sig om mellansnack eller någonting. Min bitterhet har varit översvämmande. Så nu brydde jag mig inte ens om att se spelningen från början, det var mer en suck av ”jag kan väl lika gärna passa på nu när de är här” – men någonting har hänt… På håll hör jag ”Best years of my life”, ”Fool for you lovin’” och ”Love ain’t no stranger” och jag har ett starkt behov att komma nära och se! Jag börjar längst bak men tränger mig längre och längre fram, ju mer jag hör, desto bättre det blir. Nu när Whitesnake inte är headliner så verkar de nästan – believe it or not – tacksamma. Förvåning! David Coverdale bryr sig faktiskt om att ta hand om sin publik. Han ler, ger slängkyssar, juckar inte med mickstativet, och tackar för att så många tagit sig hit. Hör ni, de tackar. Klassiker som ”Is this love”, ”Ain’t no love in the heart of the city” och “Here I go again” avfyras och jag är glad att jag är där. När det är dags för extranumret “In the still of the night” är jag riktigt nöjd och ser till och med fram mot nästa Whitesnake-spelning. Snacka om att en konsert kan få någon att ändra sig. Heja Whitesnake, mer blygsamhet och känsla!

Av: Mina Szpiro