Dagbok från Sweden Rock Festival, 5 juni

Inledde dagen med lite lingongrova och vatten innan jag passade på att besöka de underbara vattentoaletterna. Precis som med värmen och duscharna gäller det att vara uppe före 8 för att i lugn och ro kunna uträtta sina ärenden. Idag var jag dessutom inbjuden till paltätande på någon av campingarna. Mums tänkte jag! Vilken perfekt lunch! Tyvärr så hittade jag aldrig grillplatsen och ingen annan verkade veta vart den låg heller. Lite småsorgsen piggade jag upp mig med en vildsvinskebab till lunch istället och den var det minsann inget fel på. Mycket kött för priset och mustigt och gott, rikligt med tuggmotstånd och ingen sallad. Snacka om hårdrocksmat!

Men eftersom det var vanlig festivaldag (dvs. banden började lira runt 11:30) ilade jag kvickt in på området för att se Sister Sin. Mina tältgrannar gjorde mig sällskap och vi satt och smådiskuterade bandet framför oss. De gjorde en hyfsat bra show men sångerskan var lite stel stundom. Plötsligt hör jag Carmina Burana spelas från Sweden Stage vilket sätter hela kroppen på spänn och innan mina grannar visst ordet av var jag på språngmatch bort till ovan nämnda scen. Att inleda med ett sådant mästervärk som Carmina Burana är dömt på förhand att dra till sig mig och mitt anteckningsblock. Bandet visar sig vara Black Stone Cherry och jag ångrar inte en sekund att jag skippade Sister Sin. Bandet levererade med bravur!

Eftersom Sebastian Bach hade ställt in och Bonafide ersatte fanns det inget vetitgt kvar att se i konsertväg så istället bar det av till backstagen för att hänga i presstältet. Kommer in mitt i Disturbeds presskonferens och efteråt hittar jag min plaskiskollega Mina. Tillsammans bänkar vi oss för Testaments presskonferens och upptäcker att vi är ytterst få journalister i tältet. När bandet sedan kommer in och folk börjar ställa frågor är jag inte lite nervös när jag ber om micken, jag håller på och sjunker genom golvet bokstavligt talat. Eftersom jag trodde att det skulle vara fler journalister på konferensen hade jag inga frågor så det blev en nödfråga om Chucks vanliga arbete vilket i alla fall ledde till ett intressant svar. Efteråt lyckades jag i alla fall fixa lite autografer från bandet vilket gav mig modet tillbaka.

Mina och jag tog oss tillbaka för att se Primal Fear. Bandet gjorde en bra show, solen sved mot huden och min favoritlåt betades av i slutet. Sedan när alla trodde det var slut och började gå försökte sångaren Ralf göra tappra försök i att ropa tillbaka oss men det fanns annat som lockade mer. Gav en snabb blick åt Volbeat men kände att Elvis Rock inte var någon bra uppladdning inför Testament. Väntant kändes oändlig innan då Chuck och resterande medlemmar i Testament äntligen intog Rock Stage mendär levererades festivalens första knogmacka. Som en rejäl uppercut drog bandet fram och nockade oss i publiken. Min första spelning med Testament är något jag sent kommer att glömma.

Sedan var det bara en timma kvar tills At the Gates skulle inta Sweden Stage vilket gav mig gott om tid att slappa i gräskullen och smålyssna lite på Disturbed. Lät helt okej men inget jag orkade gå bort och se på närmare håll. Äntligen gick då At the Gates på och denna återförening kommer att gå till historien! Festivalens första och ända fullpoängare men tyvärr var jag allt för inne i konserten för att ta anteckningar. Ni får tro mitt ord, ni missade något ni som inte var där!

Som final för denna hetsiga dag intog då metallegenderna Judas Priest Festival scenen och… ja, det är svårt att avgöra. Stundom var det riktigt jäkla bra men det lyfte inte riktigt utan lunkade på i samma spår. Nya låtarna funkade bra, showen var intressant men ändå väckte det ingen direkt sensation. Men nu har jag i alla fall sett de gamla hjältarna så jag kunde känna mig lite nöjd i alla fall när jag kröp ned i sovsäcken igen.

//Cecilia Wemgård