Intervju med The Poodles

Först turnerar de med Hammerfall och sedan hoppar deras original gitarrist över till Hammerfall. Det var är nog många som varit nyfikna på djupare information om denna ”stöld”. Men som vanligt var det ganska tomt i presstältet…

-Alla måste få göra vad de vill och vi har inga hard feelings, säger sångaren Jakob med en suck.
– Hammerfall är ju nöjda i alla fall, tillägger Pontus lite skämtsamt.

På bandets attityd verkar det som om de mest är glada att förra gitarristen, Pontus Norgren, har hittat den musik han vill spela och att det inte varit några skandaler när han beslöt sig för att lämna bandet. Som ny gitarrist har bandet värvat Henrik Bergqvist som bl a har lirat med Tiamat. Han och Jakob har känt varandra sedan tidigare och han hoppas på att kunna tillsätta sin egen smak på musiken i framtiden. Han berättar mer att han en bakgrund i samma anda som de andra medlemmarna.
- Det kommer att vara annorlunda från Pontus men förmodligen kommer det att bli något nytt live, säger han lite blygt.

Ett gammalt om än aktivt ämne som tas upp av en av de ryska journalisterna är bandets medverkan i melodifestivalen där de kom 4:a för något år sedan. Bandets seger gjorde stor skillnad för den egna karriären och bandet tycker att de tog rocken till finrummet. Vidare berättar grabbarna vad de tycker om att 80-tals metal har blivit så populärt igen.
Jakob: Allt går i cykler så det gäller att ett band och en sång kommer i rätt tid. Varför det är så nu vet jag inte. Vi har alltid lirat denna typ av musik.

Eftersom vi är så få i presstältet blir det aldrig riktigt något flyt på intervjun och för att det inte ska bli någon pinsam tystnad börjar Kicken, trummis, skämta en massa. Han kommenterar bl a om de myror som verkar ha byggt sig en stig på pressbordet och att de kryper upp på hans mick.

Bandet avslutar konferensen med att prata om sitt senaste album Sweet Trade där Mats Léven varit med skrivandet. Detta är ett samarbete som bandet hoppas på att fortsätta med och att det är bra med friskt blod i processen. Dock kommer det inte vara nödvändigt på alla låtar men tack vare skivan har de fått möjlighet att komma i kontakt med en massa fantastiska personer.
I september kommer även bandet att gå in i studion igen för att spela in nästa album, dock utan titel. Och den 2 juli släpps The Poodles bidrag till Olympiska spelen, nämligen den officiella svenska OS låten Rise the Banner.

Hemsida:
http://www.poodles.se/
www.myspace.com/thepoodles

Line-up:
Jakob Samuel – Vocals
Christian Lundqvist – Drums
Pontus Egberg – Bass
Henrik Bergqvist – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 6 juni

Så vaknade man upp och upptäckte att det var näst sista dagen kvar på årets festival. Det kändes lite småsorgligt sådär efter att man hämtat sig från morgonhettan men efter en dusch för 25 kr kom humöret tillbaka. Som under tidigare dagar av festivalen tänkte jag klämma in så många band som möjligt under dagen så 11:30 stod jag innanför portarna och spanade in Svölk. Musiken föll mig dock inte riktigt i smaken och jag tänkte att jag skulle spana in Birth Control istället. Detta visade sig vara ett ännu sämre drag och den halvtimma jag kollade satt jag mest och led.

Skippade Royal Hunt (då jag har en skiva med dem som jag tycker är ganska dålig) och drog mig till backstagen och presstältet för att vänta in The Poodles presskonferens. Väl där sjönk jag skönt ned i en soffa och småslumrade. De enorma temperaturskillnaderna mellan dag och natt tär på en och stundom kände jag mig allmänt trött och febrig. Sådär halvvägs in i dimmans värld hör jag dock tonerna från Royal Hunt och en bitter liten tanke i bakskallen berättar om hur dum jag varit som skippat att se dem.

Sedan började Poodles konferensen vilken som tidigare konferenser innehöll allt för lite journalister. Herre Gud, vart var hela journalistkåren under de här dagarna?!
Presskonferensen gick dock bra och bandet skötte det hela med en massa skämtandes och artigt besvarande av frågor. Efteråt fick jag mig en kort pratstund med bandet och framförallt med deras nya gitarrist, Henrik Bergqvist (Southfork, Tiamat), som verkar vara en trevlig prick om än lite blyg ibland.

Väl tillbaka på området hann jag slänga mig i gräset vid Sweden Stage för att spana in Fastway innan det sedan bar av till Festivalscenen för att se Team Cans framträda. Var väl helt okej även om jag starkt misstänker att de körde playback stundom. Nationaldagsjucket i slutet kändes mest barnprogram. Sedan var det att välja mellan Ace Frehley och Poodles och då sistnämnda är mina favoriter verkade det mer intressant.

Efter detta bar det av till att se Carcass vilket inte imponerade plus att jag missat en halvtimma av dem. Åh andra sidan lirade de på den otursförsedda Sweden stage vilken kan ha resulterat till det dåliga ljudet. Jag hoppas bara det blir ett bättre framträdande på Wacken i höst istället.

Åter bar det av tillbaka till backstagen för Ministry var på tur för presskonferens. Bandet knatade in med en rejält berusad Al Jourgen i spetsen som tyckte det var fantastiskt kul att rapa i micken och berätta historier om Bajsmannen. Ända viktiga som sades måste ha varit hans önskan om att det skulle stå att vin var bättre med kork på hans gravsten. Ni förstår nog nivån på presskonferensen så tyvärr blir det ingen intervju från den.
Men eftersom detta är bandets sista konsert (enligt dem själva) så var jag tvungen att spana in dem när de intog Sweden Stage. Showen var klart mäktig men när jag gick backstage igen och fick reda på hur bra Saxon hade varit från både Tyrant (Nifelheim) och Orvar Säfström (gav en väldigt målande beskrivning) blev jag väldigt kluven. Åh ena sidan såg jag fantastiska Ministrys sista show åh andra sidan verkade jag ha missat en av festivalens bästa spelningar…fan!

//Cecilia Wemgård