Dagbok från Sweden Rock Festival, 6 juni

Så vaknade man upp och upptäckte att det var näst sista dagen kvar på årets festival. Det kändes lite småsorgligt sådär efter att man hämtat sig från morgonhettan men efter en dusch för 25 kr kom humöret tillbaka. Som under tidigare dagar av festivalen tänkte jag klämma in så många band som möjligt under dagen så 11:30 stod jag innanför portarna och spanade in Svölk. Musiken föll mig dock inte riktigt i smaken och jag tänkte att jag skulle spana in Birth Control istället. Detta visade sig vara ett ännu sämre drag och den halvtimma jag kollade satt jag mest och led.

Skippade Royal Hunt (då jag har en skiva med dem som jag tycker är ganska dålig) och drog mig till backstagen och presstältet för att vänta in The Poodles presskonferens. Väl där sjönk jag skönt ned i en soffa och småslumrade. De enorma temperaturskillnaderna mellan dag och natt tär på en och stundom kände jag mig allmänt trött och febrig. Sådär halvvägs in i dimmans värld hör jag dock tonerna från Royal Hunt och en bitter liten tanke i bakskallen berättar om hur dum jag varit som skippat att se dem.

Sedan började Poodles konferensen vilken som tidigare konferenser innehöll allt för lite journalister. Herre Gud, vart var hela journalistkåren under de här dagarna?!
Presskonferensen gick dock bra och bandet skötte det hela med en massa skämtandes och artigt besvarande av frågor. Efteråt fick jag mig en kort pratstund med bandet och framförallt med deras nya gitarrist, Henrik Bergqvist (Southfork, Tiamat), som verkar vara en trevlig prick om än lite blyg ibland.

Väl tillbaka på området hann jag slänga mig i gräset vid Sweden Stage för att spana in Fastway innan det sedan bar av till Festivalscenen för att se Team Cans framträda. Var väl helt okej även om jag starkt misstänker att de körde playback stundom. Nationaldagsjucket i slutet kändes mest barnprogram. Sedan var det att välja mellan Ace Frehley och Poodles och då sistnämnda är mina favoriter verkade det mer intressant.

Efter detta bar det av till att se Carcass vilket inte imponerade plus att jag missat en halvtimma av dem. Åh andra sidan lirade de på den otursförsedda Sweden stage vilken kan ha resulterat till det dåliga ljudet. Jag hoppas bara det blir ett bättre framträdande på Wacken i höst istället.

Åter bar det av tillbaka till backstagen för Ministry var på tur för presskonferens. Bandet knatade in med en rejält berusad Al Jourgen i spetsen som tyckte det var fantastiskt kul att rapa i micken och berätta historier om Bajsmannen. Ända viktiga som sades måste ha varit hans önskan om att det skulle stå att vin var bättre med kork på hans gravsten. Ni förstår nog nivån på presskonferensen så tyvärr blir det ingen intervju från den.
Men eftersom detta är bandets sista konsert (enligt dem själva) så var jag tvungen att spana in dem när de intog Sweden Stage. Showen var klart mäktig men när jag gick backstage igen och fick reda på hur bra Saxon hade varit från både Tyrant (Nifelheim) och Orvar Säfström (gav en väldigt målande beskrivning) blev jag väldigt kluven. Åh ena sidan såg jag fantastiska Ministrys sista show åh andra sidan verkade jag ha missat en av festivalens bästa spelningar…fan!

//Cecilia Wemgård