Volbeat (Andromeda 13:15-14:15, 5/7) 4/5

Går det i dagens läge att göra något innovativt och fräscht inom den stora metalscenen? Volbeat har visat att det går att vara unik genom sin blandning av Elvis-rock n roll och metal.

Sista dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen rivstartar med danska Volbeat. De är omåttligt populära i sitt hemland och håller som bäst på att erövra resten av norden. Trots den tidiga timman är den teaterlika Andromeda smockfullt av morgontrötta åskådare. Den som inte är  insatt i Volbeats musik skulle lätt kunna tro att man har flyttats tillbaka till 50-talet, särskilt sångaren Michael Poulsen utstrålar rock n roll med sina tatueringar, sitt sätt att sjunga på och vattenkammade hår. Rock n roll-inspirationen märks inte minst heller under mellansnacket. Michael väljer att prata på engelska istället för danska (tur är väl det, för jag har svårt att förstå danska), och han pratar på bred dialekt hämtad direkt från rock n rollens glansdagar. Han sjunger inte bara rock n roll, han pratar det också!

Från introt till The Human Instrument tills sista tonen dör ut en timme senare rockar Volbeat loss och får med sig hela publikhavet. Jag blir förvånad över hur pass många som kan texterna och sjunger med. Bortsett från rockradiostationer har Volbeat inte fått särskilt mycket uppmärksamhet… Publiken får också höra ett smakprov från den kommande plattan Guitar Gangsters & Cadillac Blood. De danska pojkarna utstrålar glädje, och det smittar av sig på publiken. Bäst märks det på låten Garden’s Tale där det blir världens allsång.

Volbeat gör en bra spelning som utstrålar värme och energi, de ger allt och är roliga att se på. Jag har en känsla av att Volbeat bara har börjat sin resa mot ära och berömmelse…

Hemsida
http://www.volbeat.de
http://www.myspace.com/volbeat

Line-up
Michael Poulsen – Sång & Gitarr
Anders Kjølholm – Bas
Jon Larsen – Trummor
Thomas Bredahl -  Gitarr

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Volbeat finns här

Moonspell (Apollo 18:45-19:45 4/7) 3,5/5

Hela vägen från Portugal kommer Moonspell med sin black och goth metal för att sprida lite metal på Arvikafestivalen.

Jag upptäckte Moonspell av en slump på förra årets Wacken Open Air, när jag gick till fel scen och där stod Moonspell. Det var helt okej, och jag stod och diggade där ett tag innan jag gick vidare. Så nu hade jag faktiskt planerat in att se portugiserna, och även om det inte är världens bästa band så duger det  gott och väl att glida in och ge en chans på nu när man är på festival. I början var det inte särskilt imponerande, ljudet var dåligt och bandet uppträdde allmänt stelt. Men det blev bättre när de blev lite varma i kläderna.

Moonspells livespelningar är egentligen som vilket annat bands . De har inga speciella shower, och bortsett från carola-fläktarna har de inte heller någon scenutstyrsel. Moonspell är inte så kända i Sverige, vilket märks på publikuppslutningen. De som har tagit sig dit engagerar sig halvhjärtat. Bandet och publiken tar fart först efter den mysiga låten Scorpion Flower. Upplevelsen stegrar sig mer och mer efter den låten, och mot slutet blir det riktigt bra. Den episka avslutningen Fullmoon Madness sitter som ett smäck.

Moonspell är ett band som är mycket bättre live än på skiva, det är då deras musik kommer sin till rätt. De kanske aldrig kommer att bli världskända, men passar bra att slökolla på en halvtimme på festivaler.

 
Hemsida
http://www.moonspell.com
http://www.myspace.com/moonspell

Line-up
Fernando Ribeiro (Langsuyar) – Sång
Ricardo Amorim (Mourning Blade) – Gitarr
Pedro Paixao (Passionis) – Keyboard + gitarr
Miguel Gaspar (Nisroth) – Trummor
Aires Pereira (Ahriman)- Bas

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Moonspell finns här

Hardcore Superstar (Vintergatan 17:30-18:30, 4/7) 4/5

Det svenska sleezebandet Hardcore Superstar hade fullt upp i sommar med bland annat att uppträda på Peace & Love festivalen i Borlänge. Fredagen den fjärde juli var det dags för de att kliva upp på Vintergatan.

Trotts att solvärmen har torterat hela Arvika den dagen gav inte grabbarna upp. Jag kan själv förstå att det är svårt att stå på scen och nästan bli stekt i solen, för sådant har jag varit med om. Men Hardcore Superstar verkar vara mer erfarna. Jocke Berg är mycket energisk på scen och gör allt för att hålla den trötta publiken vid liv. Han dansar, headbangar och rör sig på ett underligt sätt och på det sättet blir konserten rolig att kolla på.

Man kan ju undra hur Jocke egentligen orkar röra på sig så himla mycket i den höga värmen och den starka solen? Men den bryr han sig inte alls om, konserten fortsätter med rask takt och imponerande energi från grabbarna. Och Jocke fortsätter att ge ifrån sig den impulsiva utstrålningen. Men vad är det han vill visa egentligen? ”Titta på mig, jag är snyggast och bäst” Man börjar nästan tänka så.

Hardcore Superstars konsert i Arvika och konserten i Borlänge kan man nästan inte skilja åt. Jag antar att spellistan är densamma som på konserten innan för att låtarna gick i samma följd båda konserterna. Men så blir det när man ser samma band ett antal gånger under en period. Inte mycket att klaga på.

Sammanfattningsvis var hela konserten fantastisk. Valet av låtarna var varierande och tillfredsställande, energin och utstrålningen från bandet var vid skyhöga nivåer och ljudet var inget att klaga på heller. Men det enda som jag skulle vilja ändra på är publiken och värmen, jag tror grabbarna i Hardcore Superstar skulle vara mer tacksamma och nöjda om det var mer fart i publiken och om solen inte försökte bränna de den dagen.

Line-up:
Jocke Berg – Sång
Martin Sandvik – Bas
Magnus ”Adde” Andreasson – Trummor
Vic Zino – Gitarr

Hemsida:
http://www.hardcoresuperstar.com/
http://www.myspace.com/hcssgbg

Bild och text av Viktoria Popova

Alice Cooper (Main Stage, kl 21:45-23:15) 4/5

Trots att konserten började förtidigt och det var fler än mig som missade början så gav Alice Cooper järnet och de där 15 minuterna som gick förlorade märktes inte alls av. Skräcfarfar levererade så som han brukar göra och en show med både ballerinor och ond död känns underbart rätt denna kväll.

Jag kommer nästan precis fram till scenen när Alice börjar lira Dirty Diamonds och slänger ut pärlhalsband till höger och vänster. Teater från första början minsann och ljudet är helt kanon. Mannen vet vad fansen vill ha och leverera därefter. Okey att showen inte shockar eller skrämmer men den är ändå fantastiskt snygg! Det blir ett långt solo innan Welcome to my nightmare tar vid och showen bara visar upp det ena efter det andra. Dockor varvas med en ballerina (som senare visar sig vara Alice dotter) och i låten I love dead avslutar Alice med att hänga sig själv i en galge. Jag undrar fortfarande hur han lyckas med det utan att stryka med själv men jag måste erkänna att det bara är han som direkt efteråt kan komma upp på scen i kavaj och käpp utan att det känns påklistrat.

Schools out och Poison blir allsångs nummerna med stort A och på avslutande Elected uppmanar Alice de stridande politikerna på scen att dra åt faderns för det är minsann han som ska bli president. Och folk springer runt med ”Vote Alice ” plakat och det må vara rörigt men någonstans finns den där snygga proffesionella röda tråden och det blir helt enkelt magiskt. Leve skräckfarfar!

Line-up:
Alice Cooper- sång
Eric Singer – trummor
Chuck Garric – bas
Damon Johnson – gitarr
Keri Kelli – gitarr

Hemsida:
http://www.alicecooper.com/
http://www.myspace.com/officialalicecooper

Foto: Stefan Vohnsen alias Silverkreation

//cecilia Wemgård

Ted Nugent (Main stage, kl 20:15-21:15) 2,5/5

Om du var 60 år skulle du säkert ha tagit ut din pension och suttit hemma i lugn och ro. Kanske hade du njutit av dina barndomsminnen och väntat på dina barnbarn. Att springa runt på scen som en skållad höna, lira gitarr och skjuta pilbåge känns kanske inte så realistiskt vid denna ålder. Säg det till Ted Nugent och han lär titta på dig med viss skeptesism.

Kanske är det ställningstagandet mot droger och alkohol som hållit den gamla räven levande eller så är det möjligheten att fortfarande kunna spela live och ha en publik med sig. Amerikanen Ted vet i alla fall hur han ska få igång sina fans och när han kommer inskuttandes med en liten svans på sig så skrattar jag snarare med honom än mot honom. Det blir fläskig rock med en hel del amerikansk attityd och hela publiken lirar luftgitarr i takt i både Mango Tango och Cat scratch fever.

Bandet är aktiva på scen men det är hela tiden Ted som står i fokus. Ibland blir dessutom hans ego och amerikanska attityd lite väl jobbigt. När han ska hålla på och tjata om och om igen att han ska spela lite kärlekssånger och sedan få publiken att skrika ”no shit uncle Ted” känns det mest jobbigt. Love grenade är dock en välkommen låt och visst finns det humor när han i slutet av showen plockar på sig en indianhövdinga krona och skjuter prick på sin gitarr som exploderar med pyro.

Line-up:
Ted Nugent – gitarr och sång
”Wild” Mick Brown – trummor
Greg Smith – bas

Hemsida:
http://www.tednugent.com/

//Cecilia Wemgård

Benedictum (Main Stage, kl 17:00-17:45) 1,5/5

Med en sångerska som är känd både för sin röst och för sina kurvor borde det ju inte vara allt för svårt att få igång den knappa publiken framför scenen? Men tydligen är de inte så kända för att leverera en bra show…

Detta ska vara vråltung heavy metal med en sångerska som har ett rivjärn till röst. Det är ju det jag hört på skiva och få hoppats på att uppleva live här. Och visst finns det ju något litet guldkorn men annars är det ett riktigt dåligt framträdande. Jag måste ge dem kred. för att de är ganska aktiva på scen och verkligen försöker men sedan faller allt väldigt platt. Det är helt enkelt segt och vill aldrig riktigt lyfta. Eftersom de dessutom var en halvtimma förtidiga(!) var det en otroligt liten publik framför scenen. Men visst, låten Shell Shock tände en liten gnista och degigt blir plötsligt svintungt. Och detta märks även på publik som verkat komma ur sin dvala och mer och mer viftar med djävulshornen.

Men sedan går det nedåt igen. Bandet levererar en hyfsat bra cover på Balls to the walls och loppet känns kört. När sedan titelspåret till nya skivan ”Seasons of Tragedy” spelas anar jag en viss förbättring men då har jag redan börjar röra mig mot campingen.
Line-up:
Veronica Freeman – sång
Pete Wells – gitarr
Jesse Wright – bas
Paul Courtois – trummor

Hemsida:
http://www.benedictum.net/
http://www.myspace.com/benedictum
/Cecilia Wemgård

Dagbok från Magic Circle Festival, 10 juli

Vaknade upp med behaglig värme i tältet och kände mig ytterst motvillig till att krypa ur min varma och gosiga sovsäck men eftersom festivalen hade annonserat att det skulle delas ut 20 000 gratis singlar så fick jag ändå slita mig upp. Efter en stadig frukost och mindre aktivitet i lägret drog en del av oss bort till kön. Mötte upp med Golan och hängde med Stefan som hade satt sig fan på att få sin Bamse-tröja signerad. Idag höll tiden lite bättre och när vi väl kom in var det bara att dirket springa till signeringskön. Eftersom jag inte tog några bilder med bandet dagen innan var ju detta ett ypperligt tillfälle att göra det istället. Missade då tändningen av ”the Pyre of Metal”. Detta var en eld som brann under hela festivalen och skulle vara något i stil med den olympiska elden fast för hårdrock.

Eftersom trycket var så hårt i signeringskön fick jag till sist lämna den då det började svartna för ögonen. Men här måste jag faktiskt berömma de som köade till signeringen. Trots att trycket var enormt var alla snabba med att flytta på sig och fråga hur jag mådde. Väl ute ur kön bad vakterna mig att sitta ned och jag fick ett glas vatten. Tyvärr var det bubbelvatten…
Det fanns faktiskt inte någon form av vanligt vatten på festivalen vilket io örsig är vanligt i tyskland men en ren livsfara. Eftersom det inte fanns vanligt vatten någonstans var det att välja mellan bubbelvatten och öl när man var törstig. Och inget av alternativen är särskilt bra när det kommer till att återställa vätskebalansen på ett bra sätt.

Idag var det även dags att börja använda stora scenen och det riktigt bra är att det bara är en scen så inga band krockar med varandra. Spanade jag in Benedictum vilka gjorde en hyfsad konsert. Skippade MSG och såg Ted Nugent istället. Däremellan fick jag fatt på några tyska kompisar som jag hängde med och eftersom det var 45 minuter kvar till Alice Cooper skulle upp på scenen drog vi till campingen för att slappa. Men precis när man har börjat varva ned och i maklig takt ska ta sig tillbaka dimper det ned ett sms i telefonen där det står att Alice redan börjat lira! innan utsatt tid! Tack var detta missade jag början vilket var jäkligt synd.

Var för trött för att orka bry mig om andra delen i Battle of the Bands och drog mig tillbaka till campingen. Men några andra i lägret var helt taggade på att se Death Angel som skulle lira efter battle of the bands. Det hade varit väldigt dåligt skyltat med när Death Angel skulle lira så på ryktesväg spred det sig till några få när och vart konserten skulle äga rum. Några som inte hade hört detta var entre vakterna som vägrade släppa in folk och pga dålig kommunikation ledde detta nästan till bråk. Tydligen fick de i alla fall dit en engelskspåkig-vakt som kunde reda ut det hela.

Men då detta hände hade jag redan slumrat djupt in i drömmens värld och med än längtan till att se Manowar nästa dag.

//Cecilia Wemgård

Battle of the bands Semi-final 1 (MCF Event Hall, kl: 21:00- ca 22:30)

Eftersom det var 5 band som lirade endast tre låtar vardera blir det nog lika bra att klämma in dem alla i samma recension. Så såhär såg första deltävlingen (och den enda jag orkade bevittna) ut…

Allt inleddes med en ung kille som heter Paul, och som tydligen är son till någon känd musiker, satte sig bakom trummorna och lirade ett långt solo som kom att vara i ca 20 minuter. Vad han gjorde var bara att lira trumslingorna till olika låtar där låten från Trans-Siberian Orchestra var det enda jag riktigt diggade. Sedan skulle Joey från Manowar komma upp på scen och tacka killen (han gav honom t o m en puss på kinden) varvid konferenciern äntligen kom upp och berättade reglerna för tävlingen. Varje band spelar 3 låtar var och sedan får publiken skrika så mycket de bara kan. Det band som får högst vrål från publiken går vidare.

Roctum, 2,5/5
Detta finska Turbonegro osande punkmetal band var det band jag kom att digga mest under hela kvällen. Killarna körde på hårt och med glimten i ögat kunde de utan problem ha vunnit endast på sin attityd. Sångaren, en lönnfet liten herre, knatade runt i nätlinne och läderkepa men vrålade på som bara den. Som tidigare nämnt osade det en del Turbonegro om bandet och inte bara musikmässigt, även imagemässigt kändes det som om Turbonegro var den största inspirationskällan. Roligt var också i slutet när de drog upp en slimmad kille i bara kallingar, läderkeps och små tejpbitar för bröstvårtan som fick åma sig och klämma/klänga på bandet.
http://www.myspace.com/roctum

Blacktrip, 1,5/5
Blacktrip är ett thrashband med medlemmar från både Mexiko, USA och Tyskland. Hur de har lyckats repa tillsammans är för mig fortfarande ett mysterium men visst drogs förväntningarna upp när konferenciern frågade ifall det fanns några thrash-diggare i lokalen. Tyvärr föll det platt och vad vi bjöds på var grötigt ljud och stereotypisk thrash. Visst ar det distat och tight men sångaren var rent bedrövlig och framträdandet kantades av allmän rundgång. Det som var riktigt synd var att man knappt hörde riffandet på gitarrerna för det verkade i alla fall vara hyfsat bra.
http://www.myspace.com/blacktrip

Sickness, 0,5/5
Ända från Guatemala hade detta band kommit för att lira in symfoniskt progressiva opera metal (kunde de inte ha kommit på en ännu längre genre benämnelse?). Inledande står då bara gitarristen och trummisen på scen och lirar och först slår mig tanken att detta kanske ändå är bra, framförallt att det kanske är något nytt. Gitarristen kommer dock helt av sig och sedan kommer resten av bandet upp på scen. Med hjälp av en dator får bandet sina symfoniinslag och sedan blir det någon form av opera från de båda sångarna (en tjej och en kille). Det är knökigt, bandet tappar bort sig flera gånger och blir allmänt utbuade. Tillsist börjar det fara projektiler på bandet i form av flaskor. Nepp, detta gick inte bra och jag var inte förvånad när bandet inte gick vidare.

SexGepard, 1/5
Rocktum hade glimten i ögat, SexGepard från Tyskland var bara fjantiga på scen. Bandet som enligt sig själva spelade porr-metal var mest plågsamma att se på scen. Sångaren, en småfet kille med knagglig engelska, hade en gurka nedknölad i brallorna i värsta Spinal Tap stil och bandet hade även två tjejer med sig på scen i någon halvporrig outfit. Vad showen gick ut på var att kombinera ploj med någon form av RockBitch framträdande och jag tog mest bara och garva ihjäl mig när de la en kille på golvet och lät ena tjejen stå gränsle över honom medans den andra tjejen hällde sprit innanför kjolen på henne som rann ned i killen fejs. Sedan skulle den ena tjejen flasha rumpan vilket hade varit ganska schysst om den inte hade dallrat som en geléklump. Men publiken verkade gilla dem och skrek som galningar när det körde Count down to Orgasm och någon låt om stora bröst. Sistnämnda låt drog nog mest ner applåder för att tjejerna plockade av sig bh:arna.
http://www.myspace.com/sexgepardmetal

Stronghold, 2,5/5
Det här bandet tillsammans med Rocktum var kvällens enda räddning. Även om detta också var jäkligt lågbudget fanns det ändå en skön partykänsla över bandets Heavy metal och när de plockade upp en stor luns i björnklädsel som springer runt med yxa blir det ändå humor på lagom nivå. En tjej och en kille delar på sången och bandet är det enda som faktiskt har tjejer på instrument denna kväll. Skönt drag, schysst attityd och duktiga på att få igång publiken.
http://www.myspace.com/strongholde

Och de som gick vidare till finalen??
SexGepard och Stronhold… är jagförvånad?? Nej.

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Magic Circle Festival 9, Juli

Vi fortsätter där vi lämnade oss i förra inlägget… Nämligen vid framfarten och den försenade öppningsceremonin. Efter att vi anlänt till Tyskland försökte vi ta oss till festivalen som låg precis utanför Bad Arolsen. Tyvärr fanns det inte en endaste skylt så det tog ett tag innan vi lotsat oss själva rätt. När vi väl gjort det och kommit fram var det ett himlarns sjå att få ut biljetterna för de som beställt det från festivalbussens hemsida. De skulle nämligen hämtas ut på plats på festivalen vilket blev krångligt då vakterna endast kunde knagglig engelska. Eftersom jag hade presspass tänkte jag att jag kan ju lika gärna inackordera mig på vip-campingen. Iväg knatar jag med full packning bara för att en halvtimma senare återkomma till bussen. Tydligen behövde jag mitt presspass för att få vara där och det gick inte att visa fram pappret där det stod att jag hade ackreditering. Men när jag kikar vakten över axeln ser jag ändå en massa tyskar som satt upp tält och inte en enda av dem har armband eller presspass… snopet…
Men sedan tog hela bussen och utvandrade till campingdelen närmast huvudentrén och där satte vi upp vårat camp.

Tiden närmade sig för den omtalade öppningsceremonin så dit gick vi för att få stå där 1,5 timmar efter utsatt tid och portarna fortfarande inte öppnats. Det var också runt här som man började upptäcka att organisationen brast en hel del. Hur mycket jag än frågade vakterna var det ingen som visste vart jag kunde hämta ut mitt presspass och det fanns inga skyltar alls att guida sig efter. Det enda jag visste var att det var vid entrén det skulle vara. Hittade dock andra journalister som var lika förvirrade om inte mer vilket skapade en viss samhörighet oss emellan och öppnade upp för konversation. En kille vid namn Golan Shy hade åkt ändå från Israel för att skriva ett reportage för den israeliska metaltidningen Metalist. Två andra journalister var från Bulgarien och de informerade om att Manowar hade lirat 5 timmar och 11 minuter senast de var där (snacka om långa extranummer).

Förutom Golan var jätten Troy King en annan person jag kom att hänga med under festivalen. Killen hade flugit in hela vägen från Los Angeles för att se spektaklet, hade hela ryggen tatuerad med Manowar, var över 2 meter lång och snäll som en teddybjörn (när han inte var i moshpiten). Tack vare honom kunde jag och Golan snabbt ta oss in när entrén väl öppnade varvid vi ställde oss i kön till signeringen och kom in 3 timmar senare. Eftersom köer inte verkar existera i Tyskland var det praktiskt taget bara en kompakt packad klump framför signeringsstället som gjorde att det tog så lång tid. Väl inne tog det bara 5 minuter innan man var ute igen…

Sedan blev det ett soundcheck som alla festivalbesökare var inbjudna till. Egentligen är det bara showoff från bandet som tar sig upp till 138,4 dbl och därmed slår sitt eget rekord som det band som spelar högst i världen. Men folk började sjunga i alla fall. Fast soundcheckets försening gjorde att Battle of the Bands, tävlingen för småband, blev rejält försenad.
Denna tävling inleddes med att en ung kille (minns ej namnet) satt och lirade trummor i 20 minuter. Visst var han duktig men det blev lite för mycket i slutändan. Sedan skulle varje band upp och lira 3 låtar vardera varvid de två som publiken vrålade mest åt gick vidare. Finska Roctum inledde med sin Turbonegro osande punkmetal, sedan tog Mexikanska/Amerikanska/Tyska thrashbandet Blacktrip och drog av sina låtar. Sickness var bandet från Guatemala som med symfonisk rock och en hel del problem på scen blev utbuade medans tyska SexGepard (porr metal enligt dem själva) drog ned öronbedövade jubel. I slutändan var det de och tyska Stronghold som tog sig vidare till finalen. Notera är att inget av banden var särskilt bra men båda var tyska…

Som avslutning på denna inledande festivaldag blir det en ceremoniell bränning av ett vikingaskepp och forntida bröllop, två flugor i en smäll! Det visar sig att paret som ska gifta sig är svenskar och faktiskt var med på samma buss som vi andra var med på ned till området. Riktigt rolig överraskning och i slutet avfyrar Manowars sångare, Erik Adams, en brinnande pil i skeppet. Två saker hände dock här som förstörde lite av illusionen.. det första var att skeppet bara var en platt kuliss och det andra var att det var bara mitten av det som brann ned. Iden var kul och det blev lite spritt jubel.

Tillbaka till campingen var vi tvungna att gå igenom entrén som var på tok för trång för en sådan samling människor. Dessutom var vi ganska säkra på att fler skulle anlända imorgon så jag bävade mig i alla fall lite för trängseln efter Alice Cooper som förmodligen skulle råda. Det skulle visa sig att Manowar gjort en enorm felplanering för inte var det några 35 000 fans där dan därpå… det var så lite som ca 11 000!

P.S trött på dagboksinläggen?? Ingen fara, snart kommer recensionerna.
/Cecilia Wemgård

In Flames (Eldorado, 00:45-1:45, 26/6) 3/5

Första dagen av Peace and Love avslutades med dunder och brak när pyroteknikmästarna och tillika metalbandet In Flames kom på besök till Dalarna.

När In Flames inledde med Cloud Connected var jag övertygad om att detta skulle bli den bästa spelningen på Peace and Love. Men det blev tvärstopp på grund av en publik som inte gjorde något väsen av sig. Spelningen hade all potential att bli den mest bombastiska och minnesvärda som skådats på flera år. Bombastisk blev den utan tvekan, men minnesvärd? Nja, inte riktigt…

Varje konsert skördar nya offer som faller för In Flames otroliga liveframträdanden. Med sin energi, bomber och granater, stora låtregister att välja från och den underbara publik finns det inte många som kan motstå In Flames. Så är situationen i vanliga fall, men det stämde inte idag. Av någon outgrundlig anledning var publiken lika lam som en 90årig gubbe. Sångaren Anders Fridén gjorde allt i sin makt för att få igång publiken, men det gick bara inte. Det märktes hur bandet tappade energi på grund av publiken. Det var inte samma styrka i låtarna, och det där lilla extra som gör In Flames så speciella saknades.

Oavsett publiken och saknaden av energin gjorde In Flames en grym performance. De snålar verkligen inte med effekterna, och ibland är det omöjligt att se bandet då de försvinner i ljuset från stora tomtebloss. In Flames är så erfarna att musiken alltid låter bra. Mediokra låtar från nya plattan som Disconnected och Alias kom fram mycket bättre live. Och även om fokus självklart ligger på nya plattan, lyckades de slänga in en överraskning genom att spela Ordinary Story, som de enligt egen utsago inte har spelat på åtta år.

På det hela taget var det en okej konsert, i In Flames-mått. Tyvärr gjorde publiken det omöjligt för In Flames att presetera på topp.  

Hemsida
http://www.inflames.com
http://www.myspace.com/inflames

Line-up
Anders Fridén – Sång
Jesper Strömblad – Gitarr
Björn Gelotte – Gitarr
Peter Iwers – Bas
Daniel Svensson – Trummor
      

Text av Niklas Larsson
Bild av Viktoria Popova