Lizzy Borden (Rock Stage, 12:00-13:15) 3,5/5

Tillhör du de hårdrockare som aldrig slutar tjata om att 80-talet är bäst? Anser du att en riktigt häftig konsert innehåller yxor, plastdöskallar och mängder med fejkblod dräglandes ur en artists mun? Är svaret ja på dessa frågor bör du försöka se Lizzy Borden åtminstonde en gång live!

Detta glam/heavy metal band verkar ha stannat i 80-talet, vägrat släppa taget och bestämt sig för att de minsann fortfarande ska visa oss vad man kan göra med plastdöskallar och levererar en show som heter duga. Sångaren, ledaren och namngivaren till bandet, Lizzy Borden, kutar runt på scen med mask för fejjan som han med ett enda snyggt svep men kåpan byter mot en annan som en ren trollkonstnär. Varje mask är en roll centrerad till en låt och när killen i ena stunden kan kravla på scengolvet för att sedan svinga en yxa på scen börjar jag undra om det inte rör sig om schizofreni. Men bandet levererar och det mest fantastiska utom maskerna är att Lizzy inte verkar ha några som helst problem att växla mellan höga och låga toner. Killen har både ett brett register och kondition som heter duga. Dessutom är han klart elakare än Blackie Lawless.

Sedan att showen inte chockar på samma sätt som den gjorde under det gyllene decenniet är förståligt men vad spelar det för roll? På sitt lilla vis blir det ändå något unikt med en direkt tillbakablick i shockrockens värld. Och när det låter så snyggt som det gör i Notorious och One of us (otroligt allsång) är det inte konstigt att bandet vill krydda med den typ av konserter de själva växte upp med. Någonstans mitt i blir det bassolo med nationalsången och Pippi Långstrump. Jag börjar misstänka vilken nationalitet bassisten tillhör och som om han läst mina tankar basunerar han ut på klingande svenska att han bjuder på öl i backstagen (så att vi journalister ska sätta högre betyg?).

Sedan ska Lizzy ut i publiken och smeta ned alla med fejkblod och lomma från ena sidan av publiken till den andra. Kul som bara den men jag fick ju inget blod på mig….
Covern på Stepphenwolfs Born to be wild är väl dock diskutabel men annars var detta en konsert för både ögon och öron.

Hemsida:
http://www.lizzyborden.com/
http://www.myspace.com/lizzybordenband

Line-up:
Lizzy Borden – sång
Joey Scott – trummor
Marten Anderson – bas
Ira Black – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 7 juni

Det var något som knöt sig i magen när jag vaknade. Kanske var det sorgen över att festivalen inom några timmar skulle vara slut eller så var det den rivande hungern som knådade tarmarna med låga knorranden. Hur som helst så var det lite deppigt och utanför tältet satt jag och tältgrannarna och filosoferade över årets festival. Hade den nått förväntningarna? Vilka band var bäst? Vem fick bajamajjan med bajs på väggen?

Väl inne på området kände jag mig mest trött och hängig. 45 degree woman lockade inte och sedan var det att välja mellan Stormwarrior med Kai Hansen eller Lizzy Borden. Förstnämnda har jag sett med Kai och de ska även uppträda på Magic Circle Festival så herr Borden blev det. Hamnade för första gången längst fram under hela konserten vilken var skitkul och superbra. Bandet var en kusin till W.A.S.P både musik och image mässigt. Och medans frontmannen Lizzy kråmade sig på scen sprang fotograf Micke Johansson omkring som en besatt och brände säkert några hundra bilder på showen.
Sedan kollade jag lite på Gotthard som tyvärr inte skapade några sensationer. Jag vill nog hellre ha dem på en liten klubbspelning än festival. De är ju svinbra när det är mindre utrymme på scen.

Hände inte så mycket mer. Jag tog mig till backstagen och somnade i soffan varvid jag vaknade några timmar senare för att gå på Mustasch presskonferens (denna gång med rekordlite journalister). Trots att jag inte festat och stannat uppe allt för sent var jag matt som bara den. Och det var många besökare som låg som döda i skuggan… kanske något smittsamt? Förmodligen bara den helvetiska värmen.

Skippade allt och gick till tältet för att ta det lugnt innan Primordial intog Zeppelin stage men tyvärr bet inte deras koncept på mig så jag passade på att ta en bild över det vackra festivalområdet i solnedgång och lunkade sedan vidare mot Sweden stage där Mustasch levererade ett kanonframträdande som lockade både till skratt och headbanging. Eftersom det blir kallt på kvällen hackade jag tänder under Poisons framträdande som nu fick avsluta festivalen. Men ärligt talat, detta är faktiskt inte min musik! Fast lite känslosamt blev det när jag lämnade området och precis vid utgången uppfattar jag en textrad som ljuder ”Good bye” på någon av deras ballader. Det träffade som en pil i hjärtat och jag fällde en liten tår för när foten sedan satts utanför staketet var det över för i år. Finito, good bye, so long… Sweden Rock, vi ses nästa år!

//Cecilia Wemgård

De lyckliga kompisarna (Fantasia 22:15-23:15, 28/6) 4/5

Trots att väldigt många bara kan nämna en låt med DLK, Hockeyfrilla, har de faktiskt en lång rad sköna punklåtar i bagaget. Det visade de prov på när de spelade på Fantasias scen på lördagskvällen.

DLK lade ner 1997, men har återförenats nu under året. Att det har hunnit gå elva år märks knappt, om man bortser från sångarens något slitna röst. Man kan fortfarande räkna med en fest som är röjig, glad och rebellisk i äkta punkanda när DLK kliver upp på scenen! Deras största styrka är den ständiga glimten i ögat – glädjen och kärleken till det de gör går inte att missta sig på, och det märks att Mart och grabbarna trivs på scen.

Tyvärr låter mycket mer eller mindre likadant, men bra är det åtminstone. Hockeyfrilla sticker givetvis ut, och det gör även Troll och häxor. Under dessa två låtar röjdes det ordentligt i publiken. DLK visade att de kan sina grejer, och att de fortfarande – eller snarare igen – är ett band att räkna med. Låtarna kanske inte är de tightaste och mest genomarbetade någonsin, men de räcker ändå långt. Välkomna tillbaka, DLK!

Line-up:
Mart Hällgren – Sång, Bas
Jouni Haapala – Trummor
Fredrik Åberg – Gitarr, Sång
Roger Reinstam – Gitarr, Sång

Hemsida:
http://www.delyckligakompisarna.se/
http://www.myspace.com/delyckliga

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius