Dagbok från Sweden Rock Festival, 7 juni

Det var något som knöt sig i magen när jag vaknade. Kanske var det sorgen över att festivalen inom några timmar skulle vara slut eller så var det den rivande hungern som knådade tarmarna med låga knorranden. Hur som helst så var det lite deppigt och utanför tältet satt jag och tältgrannarna och filosoferade över årets festival. Hade den nått förväntningarna? Vilka band var bäst? Vem fick bajamajjan med bajs på väggen?

Väl inne på området kände jag mig mest trött och hängig. 45 degree woman lockade inte och sedan var det att välja mellan Stormwarrior med Kai Hansen eller Lizzy Borden. Förstnämnda har jag sett med Kai och de ska även uppträda på Magic Circle Festival så herr Borden blev det. Hamnade för första gången längst fram under hela konserten vilken var skitkul och superbra. Bandet var en kusin till W.A.S.P både musik och image mässigt. Och medans frontmannen Lizzy kråmade sig på scen sprang fotograf Micke Johansson omkring som en besatt och brände säkert några hundra bilder på showen.
Sedan kollade jag lite på Gotthard som tyvärr inte skapade några sensationer. Jag vill nog hellre ha dem på en liten klubbspelning än festival. De är ju svinbra när det är mindre utrymme på scen.

Hände inte så mycket mer. Jag tog mig till backstagen och somnade i soffan varvid jag vaknade några timmar senare för att gå på Mustasch presskonferens (denna gång med rekordlite journalister). Trots att jag inte festat och stannat uppe allt för sent var jag matt som bara den. Och det var många besökare som låg som döda i skuggan… kanske något smittsamt? Förmodligen bara den helvetiska värmen.

Skippade allt och gick till tältet för att ta det lugnt innan Primordial intog Zeppelin stage men tyvärr bet inte deras koncept på mig så jag passade på att ta en bild över det vackra festivalområdet i solnedgång och lunkade sedan vidare mot Sweden stage där Mustasch levererade ett kanonframträdande som lockade både till skratt och headbanging. Eftersom det blir kallt på kvällen hackade jag tänder under Poisons framträdande som nu fick avsluta festivalen. Men ärligt talat, detta är faktiskt inte min musik! Fast lite känslosamt blev det när jag lämnade området och precis vid utgången uppfattar jag en textrad som ljuder ”Good bye” på någon av deras ballader. Det träffade som en pil i hjärtat och jag fällde en liten tår för när foten sedan satts utanför staketet var det över för i år. Finito, good bye, so long… Sweden Rock, vi ses nästa år!

//Cecilia Wemgård