Dagbok från Magic Circle Festival 9, Juli

Vi fortsätter där vi lämnade oss i förra inlägget… Nämligen vid framfarten och den försenade öppningsceremonin. Efter att vi anlänt till Tyskland försökte vi ta oss till festivalen som låg precis utanför Bad Arolsen. Tyvärr fanns det inte en endaste skylt så det tog ett tag innan vi lotsat oss själva rätt. När vi väl gjort det och kommit fram var det ett himlarns sjå att få ut biljetterna för de som beställt det från festivalbussens hemsida. De skulle nämligen hämtas ut på plats på festivalen vilket blev krångligt då vakterna endast kunde knagglig engelska. Eftersom jag hade presspass tänkte jag att jag kan ju lika gärna inackordera mig på vip-campingen. Iväg knatar jag med full packning bara för att en halvtimma senare återkomma till bussen. Tydligen behövde jag mitt presspass för att få vara där och det gick inte att visa fram pappret där det stod att jag hade ackreditering. Men när jag kikar vakten över axeln ser jag ändå en massa tyskar som satt upp tält och inte en enda av dem har armband eller presspass… snopet…
Men sedan tog hela bussen och utvandrade till campingdelen närmast huvudentrén och där satte vi upp vårat camp.

Tiden närmade sig för den omtalade öppningsceremonin så dit gick vi för att få stå där 1,5 timmar efter utsatt tid och portarna fortfarande inte öppnats. Det var också runt här som man började upptäcka att organisationen brast en hel del. Hur mycket jag än frågade vakterna var det ingen som visste vart jag kunde hämta ut mitt presspass och det fanns inga skyltar alls att guida sig efter. Det enda jag visste var att det var vid entrén det skulle vara. Hittade dock andra journalister som var lika förvirrade om inte mer vilket skapade en viss samhörighet oss emellan och öppnade upp för konversation. En kille vid namn Golan Shy hade åkt ändå från Israel för att skriva ett reportage för den israeliska metaltidningen Metalist. Två andra journalister var från Bulgarien och de informerade om att Manowar hade lirat 5 timmar och 11 minuter senast de var där (snacka om långa extranummer).

Förutom Golan var jätten Troy King en annan person jag kom att hänga med under festivalen. Killen hade flugit in hela vägen från Los Angeles för att se spektaklet, hade hela ryggen tatuerad med Manowar, var över 2 meter lång och snäll som en teddybjörn (när han inte var i moshpiten). Tack vare honom kunde jag och Golan snabbt ta oss in när entrén väl öppnade varvid vi ställde oss i kön till signeringen och kom in 3 timmar senare. Eftersom köer inte verkar existera i Tyskland var det praktiskt taget bara en kompakt packad klump framför signeringsstället som gjorde att det tog så lång tid. Väl inne tog det bara 5 minuter innan man var ute igen…

Sedan blev det ett soundcheck som alla festivalbesökare var inbjudna till. Egentligen är det bara showoff från bandet som tar sig upp till 138,4 dbl och därmed slår sitt eget rekord som det band som spelar högst i världen. Men folk började sjunga i alla fall. Fast soundcheckets försening gjorde att Battle of the Bands, tävlingen för småband, blev rejält försenad.
Denna tävling inleddes med att en ung kille (minns ej namnet) satt och lirade trummor i 20 minuter. Visst var han duktig men det blev lite för mycket i slutändan. Sedan skulle varje band upp och lira 3 låtar vardera varvid de två som publiken vrålade mest åt gick vidare. Finska Roctum inledde med sin Turbonegro osande punkmetal, sedan tog Mexikanska/Amerikanska/Tyska thrashbandet Blacktrip och drog av sina låtar. Sickness var bandet från Guatemala som med symfonisk rock och en hel del problem på scen blev utbuade medans tyska SexGepard (porr metal enligt dem själva) drog ned öronbedövade jubel. I slutändan var det de och tyska Stronghold som tog sig vidare till finalen. Notera är att inget av banden var särskilt bra men båda var tyska…

Som avslutning på denna inledande festivaldag blir det en ceremoniell bränning av ett vikingaskepp och forntida bröllop, två flugor i en smäll! Det visar sig att paret som ska gifta sig är svenskar och faktiskt var med på samma buss som vi andra var med på ned till området. Riktigt rolig överraskning och i slutet avfyrar Manowars sångare, Erik Adams, en brinnande pil i skeppet. Två saker hände dock här som förstörde lite av illusionen.. det första var att skeppet bara var en platt kuliss och det andra var att det var bara mitten av det som brann ned. Iden var kul och det blev lite spritt jubel.

Tillbaka till campingen var vi tvungna att gå igenom entrén som var på tok för trång för en sådan samling människor. Dessutom var vi ganska säkra på att fler skulle anlända imorgon så jag bävade mig i alla fall lite för trängseln efter Alice Cooper som förmodligen skulle råda. Det skulle visa sig att Manowar gjort en enorm felplanering för inte var det några 35 000 fans där dan därpå… det var så lite som ca 11 000!

P.S trött på dagboksinläggen?? Ingen fara, snart kommer recensionerna.
/Cecilia Wemgård