Alice Cooper (Main Stage, kl 21:45-23:15) 4/5

Trots att konserten började förtidigt och det var fler än mig som missade början så gav Alice Cooper järnet och de där 15 minuterna som gick förlorade märktes inte alls av. Skräcfarfar levererade så som han brukar göra och en show med både ballerinor och ond död känns underbart rätt denna kväll.

Jag kommer nästan precis fram till scenen när Alice börjar lira Dirty Diamonds och slänger ut pärlhalsband till höger och vänster. Teater från första början minsann och ljudet är helt kanon. Mannen vet vad fansen vill ha och leverera därefter. Okey att showen inte shockar eller skrämmer men den är ändå fantastiskt snygg! Det blir ett långt solo innan Welcome to my nightmare tar vid och showen bara visar upp det ena efter det andra. Dockor varvas med en ballerina (som senare visar sig vara Alice dotter) och i låten I love dead avslutar Alice med att hänga sig själv i en galge. Jag undrar fortfarande hur han lyckas med det utan att stryka med själv men jag måste erkänna att det bara är han som direkt efteråt kan komma upp på scen i kavaj och käpp utan att det känns påklistrat.

Schools out och Poison blir allsångs nummerna med stort A och på avslutande Elected uppmanar Alice de stridande politikerna på scen att dra åt faderns för det är minsann han som ska bli president. Och folk springer runt med ”Vote Alice ” plakat och det må vara rörigt men någonstans finns den där snygga proffesionella röda tråden och det blir helt enkelt magiskt. Leve skräckfarfar!

Line-up:
Alice Cooper- sång
Eric Singer – trummor
Chuck Garric – bas
Damon Johnson – gitarr
Keri Kelli – gitarr

Hemsida:
http://www.alicecooper.com/
http://www.myspace.com/officialalicecooper

Foto: Stefan Vohnsen alias Silverkreation

//cecilia Wemgård

Ted Nugent (Main stage, kl 20:15-21:15) 2,5/5

Om du var 60 år skulle du säkert ha tagit ut din pension och suttit hemma i lugn och ro. Kanske hade du njutit av dina barndomsminnen och väntat på dina barnbarn. Att springa runt på scen som en skållad höna, lira gitarr och skjuta pilbåge känns kanske inte så realistiskt vid denna ålder. Säg det till Ted Nugent och han lär titta på dig med viss skeptesism.

Kanske är det ställningstagandet mot droger och alkohol som hållit den gamla räven levande eller så är det möjligheten att fortfarande kunna spela live och ha en publik med sig. Amerikanen Ted vet i alla fall hur han ska få igång sina fans och när han kommer inskuttandes med en liten svans på sig så skrattar jag snarare med honom än mot honom. Det blir fläskig rock med en hel del amerikansk attityd och hela publiken lirar luftgitarr i takt i både Mango Tango och Cat scratch fever.

Bandet är aktiva på scen men det är hela tiden Ted som står i fokus. Ibland blir dessutom hans ego och amerikanska attityd lite väl jobbigt. När han ska hålla på och tjata om och om igen att han ska spela lite kärlekssånger och sedan få publiken att skrika ”no shit uncle Ted” känns det mest jobbigt. Love grenade är dock en välkommen låt och visst finns det humor när han i slutet av showen plockar på sig en indianhövdinga krona och skjuter prick på sin gitarr som exploderar med pyro.

Line-up:
Ted Nugent – gitarr och sång
”Wild” Mick Brown – trummor
Greg Smith – bas

Hemsida:
http://www.tednugent.com/

//Cecilia Wemgård

Benedictum (Main Stage, kl 17:00-17:45) 1,5/5

Med en sångerska som är känd både för sin röst och för sina kurvor borde det ju inte vara allt för svårt att få igång den knappa publiken framför scenen? Men tydligen är de inte så kända för att leverera en bra show…

Detta ska vara vråltung heavy metal med en sångerska som har ett rivjärn till röst. Det är ju det jag hört på skiva och få hoppats på att uppleva live här. Och visst finns det ju något litet guldkorn men annars är det ett riktigt dåligt framträdande. Jag måste ge dem kred. för att de är ganska aktiva på scen och verkligen försöker men sedan faller allt väldigt platt. Det är helt enkelt segt och vill aldrig riktigt lyfta. Eftersom de dessutom var en halvtimma förtidiga(!) var det en otroligt liten publik framför scenen. Men visst, låten Shell Shock tände en liten gnista och degigt blir plötsligt svintungt. Och detta märks även på publik som verkat komma ur sin dvala och mer och mer viftar med djävulshornen.

Men sedan går det nedåt igen. Bandet levererar en hyfsat bra cover på Balls to the walls och loppet känns kört. När sedan titelspåret till nya skivan ”Seasons of Tragedy” spelas anar jag en viss förbättring men då har jag redan börjar röra mig mot campingen.
Line-up:
Veronica Freeman – sång
Pete Wells – gitarr
Jesse Wright – bas
Paul Courtois – trummor

Hemsida:
http://www.benedictum.net/
http://www.myspace.com/benedictum
/Cecilia Wemgård

Dagbok från Magic Circle Festival, 10 juli

Vaknade upp med behaglig värme i tältet och kände mig ytterst motvillig till att krypa ur min varma och gosiga sovsäck men eftersom festivalen hade annonserat att det skulle delas ut 20 000 gratis singlar så fick jag ändå slita mig upp. Efter en stadig frukost och mindre aktivitet i lägret drog en del av oss bort till kön. Mötte upp med Golan och hängde med Stefan som hade satt sig fan på att få sin Bamse-tröja signerad. Idag höll tiden lite bättre och när vi väl kom in var det bara att dirket springa till signeringskön. Eftersom jag inte tog några bilder med bandet dagen innan var ju detta ett ypperligt tillfälle att göra det istället. Missade då tändningen av ”the Pyre of Metal”. Detta var en eld som brann under hela festivalen och skulle vara något i stil med den olympiska elden fast för hårdrock.

Eftersom trycket var så hårt i signeringskön fick jag till sist lämna den då det började svartna för ögonen. Men här måste jag faktiskt berömma de som köade till signeringen. Trots att trycket var enormt var alla snabba med att flytta på sig och fråga hur jag mådde. Väl ute ur kön bad vakterna mig att sitta ned och jag fick ett glas vatten. Tyvärr var det bubbelvatten…
Det fanns faktiskt inte någon form av vanligt vatten på festivalen vilket io örsig är vanligt i tyskland men en ren livsfara. Eftersom det inte fanns vanligt vatten någonstans var det att välja mellan bubbelvatten och öl när man var törstig. Och inget av alternativen är särskilt bra när det kommer till att återställa vätskebalansen på ett bra sätt.

Idag var det även dags att börja använda stora scenen och det riktigt bra är att det bara är en scen så inga band krockar med varandra. Spanade jag in Benedictum vilka gjorde en hyfsad konsert. Skippade MSG och såg Ted Nugent istället. Däremellan fick jag fatt på några tyska kompisar som jag hängde med och eftersom det var 45 minuter kvar till Alice Cooper skulle upp på scenen drog vi till campingen för att slappa. Men precis när man har börjat varva ned och i maklig takt ska ta sig tillbaka dimper det ned ett sms i telefonen där det står att Alice redan börjat lira! innan utsatt tid! Tack var detta missade jag början vilket var jäkligt synd.

Var för trött för att orka bry mig om andra delen i Battle of the Bands och drog mig tillbaka till campingen. Men några andra i lägret var helt taggade på att se Death Angel som skulle lira efter battle of the bands. Det hade varit väldigt dåligt skyltat med när Death Angel skulle lira så på ryktesväg spred det sig till några få när och vart konserten skulle äga rum. Några som inte hade hört detta var entre vakterna som vägrade släppa in folk och pga dålig kommunikation ledde detta nästan till bråk. Tydligen fick de i alla fall dit en engelskspåkig-vakt som kunde reda ut det hela.

Men då detta hände hade jag redan slumrat djupt in i drömmens värld och med än längtan till att se Manowar nästa dag.

//Cecilia Wemgård