Volbeat (Andromeda 13:15-14:15, 5/7) 4/5

Går det i dagens läge att göra något innovativt och fräscht inom den stora metalscenen? Volbeat har visat att det går att vara unik genom sin blandning av Elvis-rock n roll och metal.

Sista dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen rivstartar med danska Volbeat. De är omåttligt populära i sitt hemland och håller som bäst på att erövra resten av norden. Trots den tidiga timman är den teaterlika Andromeda smockfullt av morgontrötta åskådare. Den som inte är  insatt i Volbeats musik skulle lätt kunna tro att man har flyttats tillbaka till 50-talet, särskilt sångaren Michael Poulsen utstrålar rock n roll med sina tatueringar, sitt sätt att sjunga på och vattenkammade hår. Rock n roll-inspirationen märks inte minst heller under mellansnacket. Michael väljer att prata på engelska istället för danska (tur är väl det, för jag har svårt att förstå danska), och han pratar på bred dialekt hämtad direkt från rock n rollens glansdagar. Han sjunger inte bara rock n roll, han pratar det också!

Från introt till The Human Instrument tills sista tonen dör ut en timme senare rockar Volbeat loss och får med sig hela publikhavet. Jag blir förvånad över hur pass många som kan texterna och sjunger med. Bortsett från rockradiostationer har Volbeat inte fått särskilt mycket uppmärksamhet… Publiken får också höra ett smakprov från den kommande plattan Guitar Gangsters & Cadillac Blood. De danska pojkarna utstrålar glädje, och det smittar av sig på publiken. Bäst märks det på låten Garden’s Tale där det blir världens allsång.

Volbeat gör en bra spelning som utstrålar värme och energi, de ger allt och är roliga att se på. Jag har en känsla av att Volbeat bara har börjat sin resa mot ära och berömmelse…

Hemsida
http://www.volbeat.de
http://www.myspace.com/volbeat

Line-up
Michael Poulsen – Sång & Gitarr
Anders Kjølholm – Bas
Jon Larsen – Trummor
Thomas Bredahl -  Gitarr

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Volbeat finns här

Moonspell (Apollo 18:45-19:45 4/7) 3,5/5

Hela vägen från Portugal kommer Moonspell med sin black och goth metal för att sprida lite metal på Arvikafestivalen.

Jag upptäckte Moonspell av en slump på förra årets Wacken Open Air, när jag gick till fel scen och där stod Moonspell. Det var helt okej, och jag stod och diggade där ett tag innan jag gick vidare. Så nu hade jag faktiskt planerat in att se portugiserna, och även om det inte är världens bästa band så duger det  gott och väl att glida in och ge en chans på nu när man är på festival. I början var det inte särskilt imponerande, ljudet var dåligt och bandet uppträdde allmänt stelt. Men det blev bättre när de blev lite varma i kläderna.

Moonspells livespelningar är egentligen som vilket annat bands . De har inga speciella shower, och bortsett från carola-fläktarna har de inte heller någon scenutstyrsel. Moonspell är inte så kända i Sverige, vilket märks på publikuppslutningen. De som har tagit sig dit engagerar sig halvhjärtat. Bandet och publiken tar fart först efter den mysiga låten Scorpion Flower. Upplevelsen stegrar sig mer och mer efter den låten, och mot slutet blir det riktigt bra. Den episka avslutningen Fullmoon Madness sitter som ett smäck.

Moonspell är ett band som är mycket bättre live än på skiva, det är då deras musik kommer sin till rätt. De kanske aldrig kommer att bli världskända, men passar bra att slökolla på en halvtimme på festivaler.

 
Hemsida
http://www.moonspell.com
http://www.myspace.com/moonspell

Line-up
Fernando Ribeiro (Langsuyar) – Sång
Ricardo Amorim (Mourning Blade) – Gitarr
Pedro Paixao (Passionis) – Keyboard + gitarr
Miguel Gaspar (Nisroth) – Trummor
Aires Pereira (Ahriman)- Bas

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Moonspell finns här