The Ugly (Main Stage, 19:00-19:45, 22/8) 4/5

På den andra festivaldagen, fredag, var det bara två metalband som spelade. VII Arcano från Italien besökte det lilla Södertälje men också var välkända The Ugly var där och hälsade på.

Ibland kan man fråga sig; ”Vad har människan i ansiktet?!”. Denna fråga dök ofrivilligt upp i mitt huvud när The Ugly intog scenen vid sju slaget på eftermiddagen. Jag har dessvärre inte sett många black metal band (bara Dimmu Borgir och Dark forest of North) och då var jag lika förvånad som nu. Sminket. Jag har aldrig förstått mig på deras smink. Vad ska det symbolisera? Sångaren Ingemar aka Inky hade målat sig röd runt ögonen och munnen. Resten av ansiktet var vitt och händerna var svarta. Det kanske skulle föreställa blod och ”skit” (ursäkta språket). Jag har som sagt aldrig förstått mig på black metal sminkningen, men dock tycker jag att musiken är nästan det bästa som finns.

The Ugly må vara mer eller mindre kända men tyvärr så har det blivit så att jag har på nått sätt uteslutit de ur min spellista. Jag har helt enkelt inte lyssnat på dem alls. Men fredagen den 22:a augusti var det dags för The Ugly att visa vad de gick för. Direkt när bandet stiger på så brister min (oförstående blonda) kompis i skratt. Men tyvärr var det inte mycket att skratta åt. Bandet spelade en vanlig form av black metal. Typisk svensk black metal. Inte melodisk, tyvärr, som jag brukar föredra det. Det lät bra och det lät dåligt. Hälften hatat hälften älskat. Musiken i sig var bra, precis som black metal ska låta men det man störde sig mest på var sångarens outfit. Tyvärr kunde man inte heller se någon form av energi i spelningen, det var ganska stelt och tråkigt att stå och kolla på i längden. Sångaren var mycket lik Satyr i Satyrikon, både till utseende och till sättet. Mycket tillbaka dragen och sa inte alls mycket mellan låtarna. Eller det kanske är så det ska vara? Det är försig black metal vi snackar om här.

Som sagt var det inte mycket att se men mycket att höra, så vi fortsatte att lyssna på The Ugly medan vi vandrade iväg åt ett helt annat håll i längtan efter nikotin.

Hemsida:

http://www.myspace.com/theuglysweden

Line up:

Ingemar aka Inky – Sång
Johan – Gitarr
Per – Gitarr, Bakgrundssång
Peter – Bas
Henrik – Trummor

Text och bilder av Viktoria Popova.

Dawn Of Silence (Main Stage, 18:00-18:45, 23/8) 5/5

Pretzeltowns spelschema är fullproppad med band. Man får bara en kvart på sig att soundchecka och fixa med apparaturen. Så när Sunrise Seven kliver av scenen är det dags för Dawn Of Silence att ta över och få liv i publiken.

Direkt när de unga killarna i Dawn Of Silence börjar lira fångas min uppmärksamhet av sångaren. Jag måste faktiskt meddela att jag aldrig har sett en så vältränad och snygg, ung man som spelar på hetaste gitarren och som har en otroligt grym röst som liknar Tobias Sammets. Men det var också någonting som jag lade märkte till fast inte märkte inte förrän jag satte mig på tåget på väg hem och kollade igenom bilderna. Det som var likadant på varenda bild var att Patrik (sångaren) kollade in i kameran. Lite läskigt men sant.

Sedan började jag minnas att han nästan aldrig släppte mig med blicken. Det mannen gjorde min dag och helt klart var det en underbar upplevelse.

Som jag tidigare har skrivit så var det ganska glest med människor på ”festivalen” men när Dawn Of Silence körde igång drogs minst hälften av alla till scenen, bokstavligt talat, som magneter. Musiken som grabbarna spelade var mycket lik en bra blandning mellan Iron Maiden och Edguy. En såndär härlig modern hårdrock men med inslag av gammal god hårdrock. Själv är jag inte så mycket för Iron Maiden men denhär musiken var annorlunda jämfört med vad Maiden spelade.

Som sagt, jag fångades av grabbarna helt. Deras grymt snygga image och klädsel, deras glänsande instrument, v-formade gitarrer, slitna jeans och självklart musiken. Den moderna, hårda och tunga hårdrocken. Helt fantastiskt. Snart ska Dawn Of Silence spela på Cafe 44 och det är verkligen ett måste för alla som både gillar Iron Maiden, Edgoy och Avantasia. Själv hade jag självklart tänkt att gå och se de fina pojkarna igen, vem vet, de kanske känner igen mig?

Hemsida:
http://www.dawnofsilence.net
http://www.myspace.com/dawnofsilence

Line up:

Patrik Johansson – Sång och gitarr
Pelle Johansson – Bas
Torbjörn Edqvist – Trummor
Mats Johansson – Gitarr

Text och bilder av Viktoria Popova

Sunrise Seven (Main Stage, 17:15-17:45, 23/08) 3/5

Sveriges västra sida verkar veta vad metal handlar om och hur det ska låta. Jag pratar såklart om Linköpings allra egna band Sunrise Seven som är det första bra metalbandet som ska bestiga scenen om bara några minuter och visa vad de kan.

Medan bandet håller på och soundcheckar börjar jag tvivla lite grann på hur spelningen kommer att vara framöver. Men jag har fel. Det låter faktiskt inte så illa som jag trodde. Den mesta av spelningen ser jag genom kameran för att jag ägnar mycket tid åt att exponera den perfekta bilden. Men jag hör vad de spelar. Själva bandet ser lite för vardagligt ut. Jag menar imagen och klädseln. Jag vet inte om det har någon så stor roll men jag tycker det är viktigt att klä sig passande till musiken. Men vad kan man göra åt saken? Det som imponerar mig mest är att sångaren är så ung. Det är en väldigt ung tjej som har en så stor och stark röst. Hon ser nästan ut att vara lika gammal som jag men jag tycker inte det spelar någon stor roll heller. Har man talang så ska man visa den.

Innan jag såg bandet live så hörde jag de på MySpace. Och jag måste säga att skillnaden var mycket stor. Det kanske är ganska uppenbart eftersom musiken låter mycket bättre på skiva. Men här var det sången som skilde det åt så mycket. Musiken var mycket välgjord och bra genomtänkt men sången störde mig rätt mycket så därför får tyvärr Sunrise Seven bara en trea av mig. Ju mer de spelar desto mer tänker jag på Sonic Syndicate (en av mina favorit band) Kan det vara så att det har med sångarna att göra? Sunrise Seven består av en manlig och en kvinnlig sångare. Det är en fin kombination faktiskt men jag är inte så mycket för kvinnliga sångare i metalband. Metal är tungt och ska vara gjort och framfört av män.

Men tyvärr så känns hela spelningen ganska stel. Man kan inte se någon form av strålande energi av grabbarna, de står still och spelar, som om de har blivit tillsagda att göra så. Bandmedlemmarna är ganska blyga och är rädda för att göra fel så musiken känns ganska inlärd ifrån början. Fast det kanske är en fördel? Men vem vet, de kanske inte har så mycket erfarenhet av att stå på scen som vissa andra har?

Hemsida:
http://www.sunriseseven.com
http://www.myspace.com/sunriseseven

Line up:
Jelena Femic – Sång
Henrik Askling – Sång
Nicklas Nyman – Gitarr
Jonas Karldstedt – Trummor
Stefan Ottoson – Gitarr
Johan Dyyk – Bas

Text och bild av Viktoria Popova.

Hoffmaestro & Chraa (Pretzeltown festivalen)

(Pretzeltown festivalen,21/8,20:00-20:45) 4/5

Har ni någonsin sett killar som har Gröna Lund-halsband, hiphop-kläder och är Jack Osbourne look-a-like? Det har nämligen jag! Hoffmaestro & Chraa sätter på sig sådana kläder och smycken och spelar en grym blandning av Jamaikansk svart ”röka på”-musik och Kaizers Orchestra. Det kanske låter inte hel rätt men det tycker inte de.

Innan de 11 färgglada och lyckliga killarna stiger på scenen, flockas det massvis med människor framme vid scenen. Så såg det inte tidigare ut på dagen. Jag måste säga att det var ganska dött! Men det verkar vara någonting speciellt med dessa grabbar. De verkar mycket omtyckta och populära. Fast tyvärr visar det sig att det inte alls är min musiksmak när killarna drar igång det hela.

Jag har tyvärr inte heller någon aning om vilka låtar de spelade men den första liknade en bra blandning av blues och Jamaikansk musik. Och publiken vet varför de är där så de följer med i svängarna direkt. Sångaren Jerry är mycket energisk på scen, han talar mycket öppet och berättar precis vad han känner utan ens att tveka om att göra bort sig eller att säga fel. Det verkade som att bandet hade flera som sjöng med men på något underligt sätt lyckades jag hamna i Jerrys spindelnät. Han hade något konstigt charmigt beteende om man bara slukades av och hölls i hela spelningen.

Mitt emellan en låt stannade han upp, blickade över alla och sa: ”Kolla! Dessa höfter är ärliga!” Först tänkte jag att han menade någonting med det han sa, men sedan talade Jerry igen: ”Som Shakira sa; Hips, don’t lie!” Och konserten fortsatte med en annan svängig låt och självklart följde publiken med. Självklart. Hips don’t lie. Jag måste själv tillägga att jag (som bara lyssnar på metal) ska ge dem här coola grabbarna en chans och att inte all annan musik låter bara skit.

Det som mest fångade mitt intresse var att det var så himla många i bandet, att de spelade så lätt och intressant musik och att killen som spelade trumpet var störande lik Jack Osbourne. Ja, Ozzys alldeles egna son.

Hemsida:
http://www.myspace.com/hoffmaestro

Line up:
Jerry Hoffmaestro
John 6:1
All-indgren
Melo
The Eby,
South Central
Hamp the Champ
Det fysiska fenomenet
Don Harbonese
El Kafri
Petter de Chocolate

Text och bild av Viktoria Popova

Håkan Hellström

Vad kan vara en tydligare symbol att popmusik handlar om dig och mig än en Håkankonsert. Och då menar jag inte de nya generationer, din generation, bortglömda generationer; alla som samlas i uppskattning och bildar en smärre jordbävning i Slottsskogen.
Nej, jag pratar om det vi alltid pratar om. Textraden, blicken, skrattet, som kan påverka ditt liv, på riktigt. Det fungerar ungefär som en sorts terapistund, som säger; ”det är okej”. Du vet vilka som är dina låtar men vi känner exakt samma sak.

När Håkan spelar Taubevisor når han till en speciell punkt i den svenska folksjälen. När han spelar Springsteen-rock når han ut till alla Markus Larsson på svenska dagstidningar. När han ger sig ut för att vara ambassadör för Göteborg, och uppger i en norsk radiointervju att ”Stockholm tror att de är någon slags världsmetropol vilket skapar en viss sorts beteende, snobbigt beteende, vilket är jävligast av allt, nästan” får han inte Stockholm emot sig – nej, men väl Göteborg med sig.

Jag har alltid tyckt att Håkans bästa skiva är Ett kolikbarns bekännelser; det var då han blev på riktigt, mogen för rollen och uppgiften. Det var efter det han spelade vid julbord på Nalen, blev stammis i Allsång på Skansen och skrev de riktigt jävliga, miserabla, hjärtskärande textraderna som också resulterade i Nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått. De som verkligen, verkligen kändes.

Du vet vad du får vid en spelning med Håkan Hellström. Jag behöver inte skriva mer. För mig var det fördjävlig, underbar, jobbig och välbehövd upplevelse. Och vi känner exakt samma sak.

Fredrik Thorén

Booka Shade

Om folk inbillar sig att stora bokningar och publikfriare
drar den mest entusiastiska publiken har de fel.
Nattsvarta Booka Shade kan inte vara tysta en sekund utan
att någon klappar, skriker, viftar eller dansar.

Booka Shade har alltsedan ”låten med basgången”, Body
Language från 2005 stått som företrädare för vågen med
minimal techno. För mig har de två tyska herrarna i Booka
Shade alltid känts, i och med skivan Movements från året
efter som jag lyssnat mest på, som ett popband som spelar
techno. Svenska klubbkids har ju alltid omfamnat
berlintechno förbihållslöst, så även nu. Walter Merziger
och Arno Kammermeiern är också kanske de DJ:s som – vid
sidan av franska electron – verkligen blev den nya
popstjärnan. Folk sjunger med i basgången (kanske för det
är det enda som går att sjunga med i). Booka Shade har
varit lite av essensen av vad jag gillar med techno: ingen
tanke, ingen rum eller tid, ingen kontroll över vare sig
kropp eller själ och en natt utan ände.

Fredrik Thorén

Grinderman – Nya gubbrocken?

Grinderman är tuff rock för tuffa, vuxna män. Den nya
gubbrocken består av primalskrik, spoken word, gotmystik
och synthizers. Mycket är dock detsamma; samma skägg,
hudfärg och genus. Grinderman är Nick Cave, till vardags i
Nick Cave & The Bad Seeds vilka har gjort gotaktig
rockblues sedan 80-talet. Och tröttnar man på det ska man
ju alltid gå tillbaka till rötterna, eller leka lite; Bob
Dylan gjorde det med Traveling Wilburys, Jack White med
The Raconteurs och nu Nick Cave med Grinderman.

Med kavajherrar som växte upp med punk, gothrock och synth
är Grinderman mer en tonårsrevolt av vad Nick inte hann
med under tiden med The Birthday Party än något nytt och
intressant. Nick berättar Tim Burton-aktiga historier
medan hans sidekick, med både inlevelse och utseende
oroväckande lik en stockholmsk gatukändis, slår med pukor
på ett gäng trummor.

Nick Cave ser man dock för han är Nick Cave – för trots
sitt lekande med voodomystik och trollbinderi så kommer
man inte ifrån det faktum att han är en av våra största
popstjärnor som aldrig gått ur sin kreativa fas.

Fredrik Thorén

Deathstars (Apollo 22:30-23:30, 5/7) 4/5

Deathstars nya skiva kommer heta Deathglam och det är ingen överraskningen om man kollar på livespelningen. Lika mycket industriell, lite gotisk musik som spelas är det även glitter och en boa runt halsen som gäller.

Första gången jag såg Deathstars, som förband till Korn i våras, blev jag besviken. Sången var inte i närheten av hur det lät på skiva, och ljudet i allmänhet var väldigt platt. Man kan tro att Deathstars har lyssnat på min tysta kritik, för de har förbättrat sig på alla punkter och gjorde denna tillställning riktigt trevlig.

Sångaren Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Berghs röst är väldigt speciell, med stor variation och bredd, och en bidragande anledning till att Deathstars är originella. Till skillnad från förra gången lät sången riktigt bra, och fick verkligen till det där egna soundet. Whiplasher och resten av bandet har mycket energi och rör sig mycket på scen. Jag måste ge extra credd till Whiplasher för sin inlevelse i musiken. I början på låten Virtue to Vice ställer han sig på knä och simulerar att han blir skjuten. En liten, men bidragande intryck till det stora hela.

Alla som har varit på några konserter vet att samplade ljud inte brukar vara det bästa, men jag blev minst sagt förvånad över dito på Deathstars spelning. Det smälte ihop ovanligt bra med musiken. Tyvärr var inte resten av ljudet lika bra. Det kommer ofta basrundgångar som är väldigt störande.

Deathstars spelning är stabil från början till slut, det är lite snack och mycket musik som gäller. Publiken klappar och skriker med, speciellt i låten Cyanide. Jag skulle gärna ha sett att en annan låt fick avsluta spelningen i stället för Revolution Exodus. Personligen skulle jag vilja höra Syndrome istället. Men det får bli nästa gång!         

Låtlista
Motherzone
New Dead Nation
Trinity Fields
Last Ammunition
Synthetic Generation
Tounges
Blitzkrieg
Damn Me
Greatest Fight on the Earth
Virtue to Vice
Play God
Semi Automatic
Cyanide
Revolution Exodus

Hemsida
http://www.deathstars.net
www.myspace.com/deathstars

Line-up
Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh – Sång
Emil ”Nightmare Industries” Nödtveidt – Gitarr
Jonas ”Skinny Disco” Kangur – Bas, bakgrundssång
Ole ”Bone W. Machine” Öhman – Trummor
Eric ”Cat Casino” Bäckman – Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Deathstars kan du se här

Behemoth (Apollo 00:30-1:30, 5/7) 3,5/5

Polens hårdaste band Behemoth förärade Arvika med ett besök. Deras blandning av black och death metal kryddat med delvis sataniska texter har förargat nästan lika många som de har förtjusat.

Behemoth öppnade stenhårt med den snabba dängan Slaves Shall Serve. Jag hinner knappt reagera, utan sliter upp kameran för att få med öppningen av spelningen. Blev minst sagt förvånad, för Slaves Shall Serve är en låt som de vanligen brukar avsluta med, eller åtminstone spela mot slutet…

Efter första låten fortsätter dom i samma stil: snabbt, hårt och brutalt. Det märks att Behemoth är ett band som är vana vid att spela live. Det låter som på skiva, fast ännu tyngre och snabbare. Dock har det en baksida, i och med att alla sjunger med på refränger blir det väldigt stelt. Alla står stilla och sjunger, och det blir ingen rörelse.

Publiken som har samlats under tältduken är inte imponerande. Det är relativt lite publik, och Nergal (lead sång och gitarr) gör sitt bästa för att få igång lite aktivitet. Sanningen är att de förtjänar mycket större publik, och även moshpits.

Behemoth kör på med låt efter låt, och med låtar som Demigod, Slaying the Prophets Ov Isa, Sculpting the Throne ov Seth och Prometherion kan det inte gå fel. Fast inledningsvis är ljudet inte det bästa, och vilket gör att låtarna låter ungefär likadant. En som dock urskiljer sig från mängden är Conquer All. Den framförs i all sin prakt, och är verkligen snortajt. Det är också på denna låt som Behemoth får mest respons från publiken.

Behemoth är inte bara hårda och svåra, utan har även gnutta humor. Det visar de inte minst genom att avsluta med en cover på Turbonegros låt I Got Erection. Hela publiken sjunger med, och jag skulle gissa på att en och annan åskådare får ståfräs. I Got Erection är en härlig avslutning på en härlig festival, och Behemoth är en värdig avslutning!

Hemsida
http://www.behemoth.pl
http://www.myspace.com/behemoth

Line-up
Nergal – Sång och gitarr
Inferno – Trummor
Orion – Bas
Seth – Live gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Behemoth kan du se här

Suicide Commando (Apollo 22:45-23:45, 4/7) 4,5/5

Först av allt vill jag lovorda Arvikafestivalen och dess ljustekniker, alla spelningar på festivalen har haft så grym ljusshow att det inte kulle göra någonting om det inte fanns någon musik, och under hela Suicide Commando-spelningen hoppar min hjärna runt, runt i extas över de otroligt genomtänkta melodierna och det synkade ljuset.

Året var 1986 då Johan Van Roy börjar kalla sig för Suicide Commando och skapar aggressiv, tung electronica. Den första demon kom 1989 på både kasett och LP, och Johan Van Roy har sedan dess släppt en sådan otrolig mängd material att allting inte ens står på hemsidan.
När jag tog mig iväg till spelningen hade jag inte så otroligt höga förväntningar om jag ska vara helt ärlig, Suicide commando är, eller rättare sagt var, inte ett av mina favoritband. Dock, med en sådan öppning som Bind, Torture, Kill (som för övrigt är en referens till en seriemödare som härjade i Witchita, Kansas) – då publiken med ens börjar röja som aldrig förr – inser man detta bands genialitet, inte bara när det gäller musiken, utan även konsertmässigt.

När jag hör introt till min absoluta favoritlåt, One Nation Under God, tar mitt hjärta ett glädjeskutt, men den glädjen försvinner när bildspelet till låten börjar. Detta är ett hopplock utav diverse filmdokumetationer från Förintelsen, och när man ser massgravar, sjuka och utmärglade överlevande samt andra vidrigheter som Nazityskland lämnade efter sig så är det inte lätt att njuta av spelningen i sin helhet. Dock är detta en av de mest politiska låtarna som Suicide Commando har gjort, med buskapet om fred på jorden.

Avslutningen på spelningen gjorde mig lite smått besviken, sista låten var nämligen Hellraiser. Enligt mig är den seg och tråkig, och det finns inte så mycket att hämta i den.
Mitt betyg för denna spelning blir 4,5/5, och den får tyvärr inte en femma för att avslutet drog ned helhetsintrycket rätt så grovt. Bildspelen och ljusshowen är någonting som drar upp betyget högt, och scennärvaron var fantastisk – man märker verkligen hur lång erfarenhet Suicide Commando har under sina vingar.

Hemsida
www.suicidecommando.be/
www.myspace.com/suicidecommando

Line-up
Johan Van Roy – Sång och musik

Text av Linnea Seidegård
Bilder av Niklas Larsson

Mer bilder på Suice Commando kan du se här