Manowar (main stage, kl 21:00-00:30) 4/5

Manowar behöver egentligen ingen närmare förklaring. Heavy metal med machoimage, nakna tjejer på scen, motorcycklar och en massa ljus och pyro. Som upplagt för att skapa en helschysst show… Men bassisten borde banne mig hålla sin stora käft stängd.

Med fler nationsflaggor än man kan räkna till och känslan av att tåga iväg mot krig inledde Manowar föga överraskande, men ändå helgjutet, med låten Manowar. Publiken var med redan från start och en efter en betades de första 3 Manowar albumen av. Och varför nämna låtarna, det är bara att spana in på baksidan av skivorna Battly Hymns, Into Glory Ride och Hail to England. Från första skivan fick vi William Tell som publik peppningslåt och visst har bassisten Joey tappat lite av stinget men det funkar utan problem. Låter som aldrig har spelats live förut betas av och showen är helt enkelt ett smörgåsbord för fansen.
Gates of valhalla, Metal daze, Blood of my enemies, Black Arrows, Dark Avenger, Secret of steel var bara några av höjdpunkterna under kvällen. Har man sett någon live-dvd med Manowar förut så vet man vad man kan vänta sig, fast ikväll var det ännu mer av det goda. Det slets av bassträngar, slogs på gitarrer och mitt i allt står vokalisten Erik Adams och levererar skrik efter skrik blandat med skönsång.

Eftersom trummisen Scott Columbus var hemma pga. familjetragedi (både bror, far och mor har gått bort) så fick gamla trummisen Rhino ta över (spelar även i Holyhell som också spelar på festivalen). Själv är jag ingen trummis så jag hörde inte mycket skillnad men enligt andra jag träffade ska han ha gjort ett ytterst bra jobb. Bandet bjöd även på en fantastisk ljusshow som måste ha kostat åtskilliga tusenlappar men denna kväll skulle allt brännas för fansen skull. Till råga på allt skulle nästa show dagen därpå innefatta ännu mer och bli den grandiosa avslutningen på festivalen.

Det enda som verkligen drog ned poängen (och det rejält!) var att bassisten Joey skulle snacka i över en kvart och till råga på allt snacka skit om de Whitesnake fans som lämnat festivalen (läs. dagbok från den 11 juli). Det var rejäla diva fasoner och odräglighet i mängder. Inte konstigt att folk säger att killens ego är så stort att han har egna planeter som cirklar omkring honom. Efter denna attack mot fansen tappade i varje fall jag intresset för bandet och resten av showen kändes mycket seg. Det var fler än mig som tänkte samma sak och började röra sig bort mot campingen.

Men i slutändan får man ändå ge Manowar att de kan leverera en show även om de gör en sådan tabbe. Den stora räddningen blir när de runt slutet kör Warriors of the world och med alla dessa flaggor från alla nationer vajandes i luften blir det nästan exakt som på singelomslaget.

Foto: Stefan Vohnsen (bild 1)/ Cecilia Wemgård (bild2)

Hemsida:
http://www.manowar.com/
www.myspace.com/manowarofficial

Line-up:
Eric Adams -sång
Joey DeMaio – bas
Karl Logan – gitarr
Rhino (Kenny Earl Edwards) – spelar trummor medans orginaltrummis Scott Columbus är borta

//Cecilia Wemgård

Doro (main stage, kl 16:20-17:20) 4,5/5

Okej, jag må ha svårt för Doros vibrato men jag måste erkänna ett metaldrottningen kan, trots sin ålder, verkligen leverera ett superbra liveframträdande. Dessutom är det 25 års jubileum för damen i fråga så det blir en salig blandning av både Warlock och solo material.

Inledande blir I rule the ruins och med en rejäl spark sätter konserten igång. Trots att vi är i tyskland presenterar Doro hela showen på engelska för att låte de icke-tyska fansen förstå hur glad hon är att få stå på scen och sjunga. trots sin tuffa framtoning är hon otroligt ödmjuk och trevlig. Nationsflaggorna vajjar i publiken och jag rör mig till andra sidan området bara öfr att testa hur mycket jag hör av allsången. Till min förvåning är den kristallklart som på den bästa live-inspelningen.
Med Burning the witches från gamla Warlock tiden visar Doro att hon låter mycket bättre live än på skivan, framförallt är det mycket tyngre och det irriterande vibratot hon använder lite allt för ofta är inte lika påtagligt.

Det blir en salig blandning av gamla och nya låtar, i många fall låtar jag aldrig hört förut och inte kan nämna vid namn. En låt som verkligen tar andan ur mig är Für Immer med en sagolikt vacker refräng medans covern på Breaking the law går från sunkig ballad till svintung metalröj.
På All we are är allsången som högst och borde utan problem höras till närmsta stad. Klockrent framförande där hela publiken är med och ingen står still!

Hemsida:
http://www.doropesch.com/
http://www.myspace.com/doroband

Line-up:
Doro Pesch – sång
Nick Douglass – bas
Joe Taylor – gitarr
Johnny Dee – trummor
Oliver Palotai – keyboard, gitarr

//cecilia Wemgård

Burning Starr (main stage, kl 13:55-14:40) 3/5

Med före detta Virgin Steel gitaristen Jack Starr som ledare bjuder Burning Starr på svulstig powermetal med pipfalsett. Dessutom gör även diverse Stormwarrior medlemmar entre och ger bandet en extra fin gnista gitarrlir.

Trodde du att Rob Halford kunde ta höga toner? Då bör du lyssna på Burning Starrs nya vokalist, Todd Hall. Killen är som född med en råttfälla mellan benen när han väl kommer igång och till råga på allt verkar han inte ha några problem att hålla länge på tonerna. Dessutom är han fasligt aktiv på scen och har väldigt svårt att sluta spela luftgitarr. Kanske tar också hans energi och smittar av sig på resten av medlemmarna för alla verkar vara på ritkigt bra humör och ger järnet.

Men även om bandet visar upp ett tight och proffsigt framträdande känns det ändå lite som om de hade försvunnit i mängden om inte gitaristen Jack Starr varit kändför sin tid i Virgin Steel. Eftersom musiken är gitarrbaserad (och osar väldigt 80-tal) står även mycket av fokusen på honom men han föredrar att hålla sig i bakgrunden.  Lite hjälp får bandet även från diverse Stormwarrior medlemmar som tagit sig upp på scen igen. Vad det tillför musiken att ha med två extra gitarrister förstår jag inte riktigt men då publiken är på får det väl räknas som ett lite pluspoäng i kanten.

Som avslutande nummer blir det Evil never sleeps och även om Todd ger allt så märks det att han inte riktigt kan leva upp till sina föregångare, Mike Tirelli. Men han gör ett tappert försök och i slutet blir det en helt okej version.

Hemsida:
http://www.myspace.com/jackstarrsburningstarr

Line-up:
Todd Hall – sång
Ned Meloni – bas
Jack Starr – gitarr
Aaron Ewing – trummor

//Cecilia Wemgård