Håkan Hellström

Vad kan vara en tydligare symbol att popmusik handlar om dig och mig än en Håkankonsert. Och då menar jag inte de nya generationer, din generation, bortglömda generationer; alla som samlas i uppskattning och bildar en smärre jordbävning i Slottsskogen.
Nej, jag pratar om det vi alltid pratar om. Textraden, blicken, skrattet, som kan påverka ditt liv, på riktigt. Det fungerar ungefär som en sorts terapistund, som säger; ”det är okej”. Du vet vilka som är dina låtar men vi känner exakt samma sak.

När Håkan spelar Taubevisor når han till en speciell punkt i den svenska folksjälen. När han spelar Springsteen-rock når han ut till alla Markus Larsson på svenska dagstidningar. När han ger sig ut för att vara ambassadör för Göteborg, och uppger i en norsk radiointervju att ”Stockholm tror att de är någon slags världsmetropol vilket skapar en viss sorts beteende, snobbigt beteende, vilket är jävligast av allt, nästan” får han inte Stockholm emot sig – nej, men väl Göteborg med sig.

Jag har alltid tyckt att Håkans bästa skiva är Ett kolikbarns bekännelser; det var då han blev på riktigt, mogen för rollen och uppgiften. Det var efter det han spelade vid julbord på Nalen, blev stammis i Allsång på Skansen och skrev de riktigt jävliga, miserabla, hjärtskärande textraderna som också resulterade i Nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått. De som verkligen, verkligen kändes.

Du vet vad du får vid en spelning med Håkan Hellström. Jag behöver inte skriva mer. För mig var det fördjävlig, underbar, jobbig och välbehövd upplevelse. Och vi känner exakt samma sak.

Fredrik Thorén