Entombed (Main stage, 22:00-22:50, 23/8) 3,5/5

Den allra sista festivaltimmen börjar området fyllas av människor. Vissa är här för Godphobia och vissa är här bara för Entombed. Ja, ni läste rätt, Entombed. Visst låter konstigt att ett sånt känt band uppträder på en sån okänd festival? Men det tycker inte de.

Entombed är kändast och lockar till sig mest publik på hela Pretzeltownfestivalen. Många börjar redan komma när Godphobia börjar spela. Två bra deathmetal band kan man beskriva som två flugor i en smäll. Alla andra festivaldagarna var det nästan dött, antingen var det så att folk inte orkade komma eller var det för att de bara inte visste om att festivalen höll hus just då.

När bandet drar igång trycker folkmassan mot kravallstängslet och säkerhetsvakterna (som bara stod framför scenen under Entombed) kämpar för att hålla stängslet kvar på marken. Överralt, var än blicken hamnar, ser man långhåriga, halvfulla hårdrockare. Lite roligt att kolla på, men jag är van. Förut hade jag massvis av chanser att se Entombed men det blev aldrig till. I somras spelade Entombed på Peace & Love festivalen men eftersom mitt schema var fullproppad av band jag skulle se och plåta och innan sommaren så spelade Entombed i Stockholm men inte ens då orkade jag inte heller slösa 300 kr för en biljett. Men idag tänkte jag ge de en chans.

Musiken som Entombed spelar vet jag inte hur jag ska beskriva. De första 5-10 minuterna av spelningen har jag tyvärr ingen tid att koncentrera mig på för att jag letar desperat efter en kompis och försöker få bra inställningar på kameran för att få en hyfsad bild. Men tyvärr synar jag en ung kvinna som håller upp en skylt som det står ”Fotoförbud under Entombed”. Men jag ger inte upp, kameran åker fram ändå. Vad gör man inte för sitt jobb? Frontljuset är dåligt och inte får jag någon bra bild. Det kan man nästa jämföra med Deathstars spelningen på Arvikafestivalen denna sommar. Dåligt frontljus. Men inget kan man göra åt det.

Spelningen fortsätter i full fart. De galna och halvfulla hårdrockarna headbangar och sliter i staketet hårdare och hårdare och vakterna får kämpa mycket mer. Tyvärr är blir det lite tråkigt att stå och kolla i längden för att låtarna låter hyfsat likadana. Sånt skulle jag inte lyssna om på flera gånger om och om igen. Det är självklart vardagsmat för mig men inte Entombed. Grabbarna spelar grymt bra och musiken i sig låter helt fantastisk, inga tekniska fel, allting flyter på och energin från bandet är också underbart. Sångaren är taggad men jag uppfattar honom som en halvfull uteliggare.

Dagen innan spelningen på Pretzeltown spelade Entombed i Schweiz och till skillnad från andra konserter tror jag inte bandet kommer vara besvikna på kvällens framträdande.

Hemsida:

http://www.entombed.com
http://www.myspace.com/serpentsaints

Line up:

Petrov – sång
Alex Hellid – gitarr
Nico Elgstrand – bas
Olle Dahlsteds – trummor

Text och bild av Viktoria Popova.

Silent Call (Main stage, 19:00-19:45, 21/8) 5/5

Den första festvaldagen är ingen uppvärmning. Schemat är fullspäckad med band men snart är tiden inne för dagens mest hårdaste band att beträda scenen och spela melodisk death/fantasy metal (som jag mest har längtat efter), nämligen Silent Call.

Varken namnet eller bandet har jag aldrig stött på förut och jag ser verkligen fram emot att få se bandet. Några minuter blir jag tveksam och börjar ha fördomar, men kan ju alltid ha fel. Silent Call var inte alls så dåligt som jag trodde att de skulle vara.

Grabbarna kör gärnet redan från första gången och första låten kan man tyvärr inte avgöra vad för musik de spelar. Men någon kvart in på spelningen börjar man få en bra uppfattning av vad deras musik liknar. Silent Call kan man jämföra med Epica, Visions Of Atlantis och en rad andra liknande band med kvinlig front.

Men Silent Calls frontman är Andi Kravljaca. En mycket energisk man med svart utstyrsel och långt blont hår som gör sitt yttersta för att få publiken att tycka gott om spelningen och bandet i sig. Publiken var ingenting att klaga på den gången men det som förstörde stämningen var regnet. Och såklart ville ingen bli blöt så alla sprang och ställde sig under ett tak. Men vissa gör ju vad som helst för att få se sitt favoritband. Folk stod i lerpölar och headbangade för fullt, oavsett vädret. Det tror jag gjorde så att bandet gav mer än 100% den spelningen. Andi var som sagt mycket energisk och hade bra utstrålning, och det är den biten i puzzlet som är viktigt, fattas det så kan man säga att hela spelningen gick inget vidare.

Efter spelningen kunde man få träffa den begåvade frontmannen och få en skiva signerad men jag hade tyvärr inte pengar till deras nya debutskiva så istället för det utbytte jag några ord med honom. Trevligare och artigare människa kunde har jag aldrig träffat på förut. Men som sagt; musiken liknade Epica, var tung och melodisk, precis som jag föredrar det. Sången och texterna var mycket lika Sonata Arcticas (mitt vavoritband) så det var ju inte något att klaga på heller.

Man misstänker bara att Silent Call har inspirerats mycket av mina favorit power/fantasy, Nightwish liknande band så som Sonata Arctica, Epica, Within Temptation och Visions Of Atlantis. Och som jag tidigare nämnde. Jag var inte besviken, jag var mycket nöjd.

Hemsida:

http://www.myspace.com/silentacallswe

Line up:

Andi Kravljaca – sång
Daniel Ekholm – gitarr
Patrik Ulfström – keybord
Tobbe Moen – bas
Micke Kvist – trummor

Text och bild av Viktoria Popova