Nordic Rage Metal Festival 2009

Nordic Rage Metal Festival
Western Farm, Boden, 26 september 2009

När man legat inne och fullföljt 2 månader av sin värnplikt är det himmelskt skönt att upptäcka att Boden faktiskt har en liten metall scen. Cirka 5 km utanför centrum ligger Norrlands egna lilla High Capparall där cowboyhatten bytts ut mot distade gitarrer och stämningen är så långt ifrån country som man kan komma.

Jag anländer ganska tidigt för att spana in några av de lokala förmågorna och ABERNAITH(4p) kanske inte är så varma i kläderna men gör ändå ett helt okej framträdande. Gitarrsolona inger en viss känsla av proffsighet och det vrålas på bra men sedan blir det lite tafatt och hackigt. Bandet verkar inte riktigt veta vad de ska göra på scenen och jag saknar den pondus som ett riktigt dödsmetall band ska ha.
Däremellan hinner jag spana in den lokala hårdrocksbutiken, Green Dragon Records, utbud och kan inte annat än att dregla över priserna på några av rariteterna. Tidiga Destruction LPs blandas med Helix och allt annat mellan himmel och jord. Dessutom blir jag informerad om att ägaren har långt mer än ett tvåsiffrigt antal skivbackar i butiken så har man vägarna förbi Boden finns det i alla fall ett hårdrocksställe värt att besöka.

DEATH MAZE(4p) är sista lokala förmågan som får äran att öppna denna endagarsfestival och bjuder faktiskt på en dam som vrålar som hin håle själv. Men precis som med ABERNAITH försvinner många sköna poäng på den oerfarenhet bandet lider av. JOHANNA LINDQVIST har inga problem med att leverera riktigt ond bas-sång och det tunga malande death/black metal soundet känns kreativt och intressant men hon saknar ändå lite av den där frontmans auran och det är svårt att se vilken medlem som har vilken roll i bandet. Till slut blir det bara en enda kletig massa av både musiken och framträdandet.
Eftersom hungern dessutom börjat riva i kroppen beger jag mig till den andra baren och får en matkupong att byta in mot en god portion kött och potatisbullar. Någonstans där emellan springer jag på sångerskan Kitty från DECADENCE som lovar att det minsann ska levereras två låtar från nya skivan. Sedan blir jag även inbjuden att dela middagsbord med MÅNEGARM medan vi lyssnar på en kör som tolkar rockklassiker i kanon-version. Stundom är det lite falskt men samtidigt lite småmysigt och funkar att smälta maten till. Klockan tickar dock på och det blir dags att se det första ”riktiga” bandet inta scenen.

DECADENCE (7p) imponerar redan från första ton och framförallt för att tempot har trappats upp rejält sedan de lirade förband till UNLEASHED i Stockholm. Det är mycket mer ”jävlar-anamma” och trots dålig uppslutning från publiken är draget på topp. Kitty påminner mest om en blodtörstig vildvittra och utstrålar sådan pondus att hon gott och väl hade kunnat growla på en 3 gånger så stor scen och fortfarande fått det att låta intimt. Melodisk thrash metal i sin ära men det finns ändå så mycket råhet i musiken att bandet hedras med kvällens första moshpit.
Efter en kort paus och en lagom rolig eldshow utomhus är det dock dags att byta genre på scen och presentera kvällens folkmetal bidrag, MÅNEGARM(8p). Jag var lite orolig för fiolspelandet eftersom det lirades rejält med falska toner senast jag bevittnade kvintetten men antingen har Janne övat extra eller så har han äntligen fått bättre ljud i monitorerna (visade sig senare luta mera åt det första påståendet än det andra) för nu var det banne mig inte något gnisslande alls. Nya materialet lät dessutom lovande för bandets kommande släpp och trots att ”En fallen fader” inte fanns med i setlisten var det ändå ett kanonframförande med ”Ett gammalt troll”, ”Vedergällningens tid”, ”Ursjälens Visdom” och avslutande ”Hemfärd” som pricken över i.

Däremot märktes det att fältveckan med marscherande och annat kul satt sina spår så sakta men säkert kom tröttheten över mig. SLOWGATE(8p) blev en väckningspunkt och visade verkligen vart skåpet skulle stå. Om det berodde på att Bodensarna lirade på hemmaplan eller inte är svårt att avgöra men att det var knökat och hoppades i takt under hela framträdandet går inte att förneka. Att se kvintetten ge järnet och frammana det bästa ur publiken gav tillräckligt med energi för att undertecknad skulle våga satsa på rejäla whiplash-skador. Visst blev det lite teknikstrul men med en god portion humor blev denna thrash/dark/hardcore kavalkad en lyckad avslutning på kvällen.

Med nackont och grus i ögonen blev det mest en pina att genomleva WOLF och när DARK FUNERAL äntligen klev på scen var det fler än jag som drog sig till parkeringen för att ta reda på vägen hem. Det blev en lite lagom sorglig avslutning då jag faktiskt inte orkade se allt och till nästa år får festivalen gärna börja ännu tidigare eller skippa några av demo banden så att evenemanget kan sluta lite tidigare. Annars var det en av de mysigaste festivalerna jag varit på och ett återbesök lär det bli nästa år.

Cecilia Wemgård