Wacken open air 2010 – Vad hände egentligen?

Med 75 000 besökare på årets festival är det ett klart rekord för Tysklands lilla stolthet. Att den 16 timmars långa bussresan ned

Camp Döner redo för avfärd

sedan skulle komma att vara lika intressant som resten av festivalen var det ingen som förberedde oss på. Ett större gäng människor som spenderat de närmsta åren på Wacken tillsammans hade nu äntligen startat sin merchendiseförsäljning och “Camp Döner” tröjor delades ut till dess medlemmar. Mången av dessa tröjor bör ha kommit hem medans ett fåtal stolt hänger kvar någonstans på campingen i tyskland.

Eftersom jag själv var tvungen att hålla en nykter ställning pågrund av allergi till denna hårdrockens dryck var det ett ypperligt tillfälle att studera alkoholismens outgrundliga vägar. Ett stort intag alkohol gav en viss partystämning men taktiken från reseledaren var att låta besättningen festa sig så trötta att resten av resan skulle bli lugnare. Så synd då att årets deltagare hade en toleransnivå åt det högre hållet. Med andra ord var det fest nästan alla 16 timmar ned.

Tidsenlig gycklare i Wackinger Village

Väl framme på onsdagsmorgonen lastas passagerarna ut medan jag får gratisskjuts av busschauffören till backstage incheckningen. Tyvärr har festivalen bestämt sig för att vara så osmidiga som möjligt och avståndet till incheckningen är x antal kilometer bort från huvudingången. Jag blir som tur avsläppt vid vägen och knatar de 600 meter som bär av in i skogen, blir utskrattad av vakterna som tycker jag är heltossig som bär runt på hela min packning men lyckas efter lite om och men få mitt VIP armband och lift tillbaka. Inne på området är det dags för att få upp tält, inta föda och framförallt få lite sömn vilket gör att jag missar en hel del småsaker såsom VICTIMS OF MADNESS och KNIGHTS COMBAT. Men tillsist blir det för varmt i tältet och jag beger mig till Wackinger Village, den lilla vikingabyn som festivalberedningen har byggt upp. Folk springer runt i medeltidskläder, dricker mjöd och beter sig allmänt som lajvare uppblandat med de vanliga hårdrockarna som brölar på om hur metal allt är. På mitt eget schema står det däremot “wrestling” och efter lite bökande och stökande har jag tagit mig in i tältet där showen ska hållas och fått mig en bra plats längst fram. Tanken var att jag bara skulle följa detta under första dagen och sedan se så många band jag möjligen kunde klämma in men ack så fel jag hade. När väl slagskämparna var uppe på scen var jag fast och kom att spendera hela veckan i det där tältet, men så går det när man gillar underhållning med stora killar som mosar varandra. efter middagen var det åter tillbaka till ringen och denna gång avslutades showen med en stor “Rumble”. Konceptet är ungefär som herren på täppan men man börjar endast med två killar och sedan kommer de andra in med ca 2-3 minuters mellanrum. Enda sättet att bli eliminerad är om någon slänger dig över repet så har man (o)tur kan det sluta med 20 killar i ringen som pucklar på varandra. Charmen med just denna omgång var att de spelade Metallicas “Seek and Destroy” genom hela slagsmålet så lagom till refrängen var det ca 300 i publiken som vrålade med. Efter detta tog bristen på sömn ut sin rätt så för att orka med torsdagens band var det bara att krypa ned i sovsäcken och hitta en bekväm ställning.

Wrestling = Uppgjord fight där två personer bankar skiten ur varandra och det räknas som underhållning. Ju mer blod desto bättre.

Torsdagen var den första riktiga festivaldagen och här slog man på stort. För vad kan vara bättre än en trio av forntida giganter som alla fortfarande kan leverera inom vissa ramar. Varför har ingen annan festival kört med detta begrepp förut? Lägg alla headliners på första dagen och de som inte har råd med hela festivalen fortfarande kan njuta av legenderna. Enda problemet blir för oss som stannar hela festivalen. Vad ska man göra efter en sådan här kväll… dricka öl?

Han har inget namn men han var tydligen där för att se Iron Maiden... kaninen alltså.

Men hade det inte varit för wrestlingen hade timmarna till denna grandiosa festival varit rätt så långsamma för när det kom till utbudet av band var det ganska lamt. Men när väl ALICE COOPER gick på scen då visste man att det skulle skimra av magi i luften. Klassiska låtar, klädbyten, mord och bisarra tilltag indränkta i lite blod och du har mannen som är skräckrockens fader. Uppföljningen på det blir USAs sleaziga badboys, MÖTLEY CRUE, som har tappat rejält av skönheten och figuren (Ja, jag pratar om Vince) men som fortfarande kan ge oss en vink om hur 80-talets Los Angeles kan ha varit. Men den största publikresponsen kan tillskrivas brittiska IRON MAIDEN som får wacken att hoppa så hårt att det bör ha uppmätts på richterskalan. En superb blandning av låtar, en otrolig dynamik, ett skämtlynne som få och en maskot som lever rövare på scen. När vi sedan efter konserten småhoppade ut med armarna på varandras axlar i ett led på 60 personer till tonerna av “Always look on the bright side of life” fick jag en känsla av att detta blir svårslaget till nästa år

Fredagen vaknar jag så tidigt att det fortfarande är svalt i tältet och eftersom jag inte råkat ut för någon svettattack känner jag mig tillräckligt festivaläcklig för att skippa duschen. Det måste ju finnas en anledning till att festivalen säljer handdukar som säger att duscha minsann inte är metall. Däremot känns håret som en riktigt fett och smörig tallrik med makaroner så en snabb hårtvätt i drickskranarna följt av en ordentlig tandborstning gör att jag känner mig riktigt syndigt ren. Min första punkt på dagens schema är AMORPHIS och eftersom jag är där tidigt får jag en härlig plats i skuggan framför scenen. Medan Dew-Scented brakar lös på grannscenen vilar jag mig mot staketet och låter basrytmen massera hela ryggen. Jag skojar inte, bandets bas får hela staketet att vibbrera sådär härligt skönt mot de stela musklerna. Detta kombineras sedan med de hypnotiska tonerna från Amorphis och jag känner att nattens sömn kanske inte var så bra som jag trott, jag håller på att nicka till flera gånger. Ännu mer hypnotiskt blir det när Mellanöstern lirarna i ORPHAN LAND drar igång men här sitter jag på helspänn. Bandet överaskar totalt med sin inlevelse och musikaliska talang och jag är totalt hänförd av musiken.

Efter denna urladdning känns det som om läget är rätt för att besöka backstagen och se vilka förmåner man har som VIP besökare.

Priserna är väl detsamma men vilket presstält! vaderat med fint golv, internetuppkoppling, soffor och mysiga stolar. Jag dåsar till i

In folkmetal we trust?

en stol och lyckas snarka mig igenom Ill Nino men fångar sista halvan av Die Apocalyptischen Reither. Däremot är det otroligt dåligt drag på sistnämnda så det känns inte värt att sörja. Sedan är det en förbaskat dålig prestation från alla banden. Arch Enemy är så tråkiga att jag beger mig därifrån efter 20 minuter. EQUILIBRIUMfår väga upp för vad de stora banden inte klarar och lilla Wackinger Village är fyllt till bredden med folk som kommit för att lyssna på folkmetaltonerna. Efter allt trallande är humöret åter på topp och jag beger mig till backstagen för att ragga pressfolk och artister. Det enda jag lyckas med är att tjuvlyssna lite försiktigt på Orhan Lands sångares energiska konversation om en live DVD de har börjat planera för. Och om man dömer efter det material han rabblar upp känns det inte helt omöjligt att det blir en riktig klassiker. När ett kort andrum i denna evighetslånga konversation infinner sig sträcker jag snabbt fram handen, presenterar mig och förklarar hur underbart bra bandets framträdande var. Rejält corny och oproffsigt men mannen tar absolut inte illa vid sig utan tackar verkligen från hjärtat. Jag ursäktar mig sedan med att jag måste se Slayer lira och på vägen ut går jag på Lunkan, mannen som tagit svenska Degradead under sina vingar. Bandet har fått chansen att lira på festivalen däremot på minsta och trängsta scenen så jag kan inte ge ett garanterat löfte om att gå och se dem. Däremot kan jag lova att det blir recensioner och intervjuer med bandet lagom till nästa skivsläpp nu till hösten/vintern.
Väl ute på området blåser Slayer skallen av publiken. Detta är helt klart det bästa och mest energifyllda framträdandet jag någonsin sett med dem. Vätskebrist och svag feber får mig däremot att avlägsna mig från området innan sista låten har gått men samtidigt går jag genom mörkret till tonerna av “Raining Blood”. Festivaldagen slutade med andra ord inte så dåligt. Enda problemet är bristen på rinnande vatten inne på själva festivalområdet.

Kan de stora metal musikerna vråla kan jag också!

Sista dagen och det är nu som det verkligen börjar kännas i benen. Jag tar mig upp tidigt för att undvika den värsta hettan och beger mig till ölgården där jag i skuggan av ett parasoll inväntar att området ska öppnas. Och precis innan det är dags så kommer W:O:A firefighters upp på ölgårdens lilla scen. De är de lokala pensionärerna i byn som har en liten orkester där de spelar orkestermusik. Och bland tyskarna är detta en enorm hit! Folk sjunger, headbangar och hötter med djävulshornen medans han som leder det hela domderar publiken med vana. När sedan EKTOMORFs sångare vrålar “WACKEN!” är inte gubben som håller i sin lilla orkester inte är sen att driva med det hela och ger ett likadant utmanade vrål tillbaka. När jag tagit mig igenom vakterna vid entrén möts jag av “What doesn’t kill me…” och ser att Sepultura-kopiorna i Ektomorf faktiskt funkar rätt så bra live. Och efter dem blir det CALIBAN men den utlovade fighten med gruppen “vi-ska-spöa-skiten-ur-alla-emos-och-vi-är-1000-hårdrockare” som jag hörde rykten om på campingen dyker aldrig upp. Men det är kanske lika bra för alla inblandade.

Jag gör en kort avstickare till wackinger village innan jag återkommer till området och möts av *trummor* en gigantisk rap från sångaren i Cannibal Corpse. Sedan fortsätter han så gemytligt med sitt mellansnack och det finns absolut ingenting trevligare än att bli hotad om att få armarna avslitna av mannen själv. När han sedan ska annonsera bandets främsta hit “Hammer Smashed face” lyses hans ansikte upp då ett gäng längre fram redan har börjat puckla skiten ur varandra. Nu kanske jag låtar en aningens ironisk men så är inte fallet. Cannibal corpse överraskar inte på skiva men live är det ett av de bästa extrema banden jag sett. Brutaliteten, manglet, energin och blodet som flyter i publikhavet ger en alldeles extra upplevelse. Sedan är det faktiskt rätt så rörande när sångaren dedikerar sista låten till bortgångne Ronnie James Dios ära. Då klappar minsann mitt håtrdrockshjärta lite extra.

Fara åh färde?

Edguy tar jag mest och slötittar på av den enkla anledningen att det helt enkelt är en ganska intetsägande show som jag redan sett förut. Låtarna funkar men det blir lite samma smör och pop metal setet igenom. Däremot gör jag en obehaglig upptäckt när en kvinna 3 meter bakom mig singlar ned på marken och måste bäras ut med bår. Samtidigt som det händer blinkar den lilla texten “fan fail” på storbildsskärmarna. Jag har tidigare trott att detta har blinkat på grund av kameraproblem (vilket faktiskt har varit ett problem från och till) men nu går det upp för mig att det betyder att någon i publiken har fått sig en smäll. Och varför denna upptäckt känns så obehaglig? Jo, för att under vissa konserter har den texten blinkat nästan non-stop. Bättre blev det när IMMORTAL gick på scenen och så superbt bra som det var (trots lite halvtaskig setlist) blev det den perfekta avslutningen på en kanonfestival. Sedan var det bara att bege sig ut i mörkret och njuta av campingens vy en sista gång innan hemresan. och sista raden i mitt anteckningsblock säger följande; “Det var ett rätt så bra år i år”.
Ja det var det verkligen…

Fler recensioner från festivalen kommer upp under helgen och början av nästa vecka!

Och så ett litet galleri

Camp Döner redo för avfärd

Tidsenlig gycklare i Wackinger Village

Wrestling = Uppgjord fight där två personer bankar skiten ur varandra och det räknas som underhållning. Ju mer blod desto bättre.

Han har inget namn men han var tydligen där för att se Iron Maiden… kaninen alltså.

Han har inget namn men han var tydligen där för att se Iron Maiden… kaninen alltså.

In folkmetal we trust?

Kan de stora metal musikerna vråla kan jag också!

Fara åh färde?