Iron Maiden (5 augusti, Wacken Open Air) 4,5 av 5

Adrian Smith, en av tre gitarrister i bandet

Två ackord in i kvällens konsert och publiken är redan i extas vilket ändå inte är svårt att förstå. Jämfört med förra gången britterna spelade i Tyskland och headlinade just denna festival är detta ett mycket starkare framträdande. Bandet är lika alerta som jag är van vid att se dem och banne mig om de inte ger lite extra. Sångaren Bruce Dickinson tar snabbt kommandot och växlar publikfrieri med skämt som får hela publiken att garva. Även om förra turnékonceptet med att koncentrera sig på vissa skivor från den äldre epoken var en triumf känns det som ett starkare drag att helt enkelt bara blanda vilt från hela karriären. Inledande “Wickerman” sätter standarden medan “Dance Of Death” som knappast räknades som Maidens starkaste låt när den kom nu möts av en enorm allsångsrespons. Stödet från publiken är starkt och med innerlig uppriktighet och kärlek dedikerar bandet låten “Blood Brothers” till Ronnie James Dios ära. Från min vinkel är det svårt att se hur många händer som vajjar i luften men att det var flera tusen är svårt att inte tro.

Som tidigare nämnt blandar bandet från hela karriären vilket betyder att det blir allt från “The Ghost of The Navigator” till “The Reincarnation of Bejamin Breeg” men självklart klassiker. Fast åh andra sidan vad är egentligen en Maiden klassiker? Publiken kan ändå alla texter utantill så det blir alltid en gedigen hitsamling som levereras. Det är bara att hoppas på att ens egen favorit kommer med vilket i mitt fall är den obligatoriska “Fear Of The Dark”. Även om allsången är långt ifrån så intensiv som den är på Rock In Rio DVD’n så är känslan och gåshuden inte långt ifrån.

En annan obligatorisk ingrediens i en Iron Maiden konsert är maskoten Eddies framträdande framemot slutet. I vanliga fall brukar han mest bråka med gitarristerna som själva springer mellan hans ben och slår på honom. Denna gång verkar han på lite mindre retligt humör då han får en egen gitarr av en roddare och försöker sig på ett sololir. Och som avslutning på det hela runkar han i luften och får hela publiken att vråla av skratt och förtjusning. Vem sa att britterna hade tråkig humor?

Cecilia Wemgård

Mötley Crüe (5 augusti, Wacken Open Air) 3 av 5

Vince Neil

Det första som slår mig när bandet ger sig in på scen är att den som i vanliga fall räknas som sjuklingen i bandet ser friskare ut än hela gruppen tillsammans. Mick Mars har levt med sin svårartade bensjukdom hela livet och tampats med det ena och det andra men ändå är det han som ser piggast ut. Sångaren Vince Neil är fortfarande lätt överviktig och har tappat all sex appeal han någonsin haft, basisten Nikki Sixx ser ut som den före detta knarkare han är och trummisen Tommy Lee är det svårt att få någon rätsida på. Kort och gott känns Mötley Crüe verkligen som ett gäng gamla fördettingar som mjölkar kossan tills den sinar. Det är mycket snack och Vince passar på att fuska sig genom många låtar genom att låta publiken sjunga de flesta partierna. Efter halva showen verkar han i alla fall lägga lite energi på att bevisa att han fortfarande har kvar sin röst och börjar mer och mer ta över sina egna partier. Men vad som verkligen stör mig är hans eviga tjat om att nu ska ni minsann få se gamla Mötley Crüe. Det känns som om han är så missnöjd med “nya” Mötley Crüe att han måste tjata igång publiken med att vi självklart måste vilja se det gamla liret, eller? Och jag vet inte längre själv för visst älskar jag vad bandet gjorde tidigare i karriären men nu kan de inte leverera detta material som förut. De är äldre och borde ge sitt nya material den kredd det förtjänar. Endast två nya låtar spelades i en hitkavalkad av klassiker och hur välkända dessa låtar än är så var det en fräsch fläkt att få höra nytt material. Faktiskt så tror jag inte att publiken endast kommer för att se de gamla låtarna längre utan man vill ha det nya och sedan klassikerna som väl utvalda bonusar. Men ett band som detta kan alltid spela till sig ett hyfsat betyg genom sin erfarenhet och möjlighet att späcka spellistan med favoriter så lite beröm ska de ha för att de i alla fall försöker. Enda problemet är att de försöker på fel sätt…

Cecilia Wemgård

Alice Cooper (5 augusti, Wacken Open Air) 4 av 5

Solen gassar och sommaren står i full blom så varför inte inleda denna kväll med klassikern “Shools out forever”. Och in far Alice själv på scen lika vital som han var för 20 år sedan. Med själ och inlevelse levererar han ett sådant framträdande att det ryser i kroppen på mig. Och dessutom klarar han av detta med enkel rekvisita. Ena stunden har han på sig en tröja från mentalsjukhuset för att i nästa stund dra på sig en jacka och gestalta en helt annan person. Och klädombyten blir det i sådant omfång att Madonna hade varit avundsjuk. Inför varje låt byter han ut en liten detalj i sin klädsel för att föra historien framåt. Och det är just vad denna konsert handlar om; att berätta en historia. Låtarna känns unikt utvalda och ihop pusslade för att skapa en egen liten mardröm där Alice inte bara dör fyra gånger själv utan även lever ut rollen som mördare två gånger. Användandet av rekvisita är som vanligt unikt och originellt för skräckfarfar även om giljotinen är ett gammalt trick. Samtidigt är det fortfarande lika nervkittlande att se mannen hålla sitt avhuggna huvud i egna handen medans hans levande huvud sitter fast på kroppen och lider över att se sig själv. Även bandet är med på noterna och spelar med i herr Coopers charader. De spelar äcklade samtidigt som de stundom verkar ha svårt att hålla sig för skratt.

Men även om showen är fantastiskt så är inte alltid ljudet det bästa. Ljudet på mikrofonen går upp och ned så ibland försvinner sången i resten av musiken. Dessutom blir det lite grötigt men bandet lyckas ändå hålla sig på plussidan med en bra och framförallt lång setlist. 24 låtar får jag det till allt som allt och i denna saliga blandning spelas bl a “Only Women Bleed”, “Nurse Rozetta”, Vengeance is Mine”, “Dirty Diamonds”, “Feed My Frankenstein”, “Elected” m.m. Säkra kort men i slutändan kanske det ändå är bra då det endast verkar vara de absolut största hitsen som sätter riktig fart på publiken. För responsen på “Poison” är enorm och “Schools out Forever” blir så bra bemött att den inte bara får inleda konserten utan även avsluta den.

Cecilia Wemgård