Iron Maiden (5 augusti, Wacken Open Air) 4,5 av 5

Adrian Smith, en av tre gitarrister i bandet

Två ackord in i kvällens konsert och publiken är redan i extas vilket ändå inte är svårt att förstå. Jämfört med förra gången britterna spelade i Tyskland och headlinade just denna festival är detta ett mycket starkare framträdande. Bandet är lika alerta som jag är van vid att se dem och banne mig om de inte ger lite extra. Sångaren Bruce Dickinson tar snabbt kommandot och växlar publikfrieri med skämt som får hela publiken att garva. Även om förra turnékonceptet med att koncentrera sig på vissa skivor från den äldre epoken var en triumf känns det som ett starkare drag att helt enkelt bara blanda vilt från hela karriären. Inledande “Wickerman” sätter standarden medan “Dance Of Death” som knappast räknades som Maidens starkaste låt när den kom nu möts av en enorm allsångsrespons. Stödet från publiken är starkt och med innerlig uppriktighet och kärlek dedikerar bandet låten “Blood Brothers” till Ronnie James Dios ära. Från min vinkel är det svårt att se hur många händer som vajjar i luften men att det var flera tusen är svårt att inte tro.

Som tidigare nämnt blandar bandet från hela karriären vilket betyder att det blir allt från “The Ghost of The Navigator” till “The Reincarnation of Bejamin Breeg” men självklart klassiker. Fast åh andra sidan vad är egentligen en Maiden klassiker? Publiken kan ändå alla texter utantill så det blir alltid en gedigen hitsamling som levereras. Det är bara att hoppas på att ens egen favorit kommer med vilket i mitt fall är den obligatoriska “Fear Of The Dark”. Även om allsången är långt ifrån så intensiv som den är på Rock In Rio DVD’n så är känslan och gåshuden inte långt ifrån.

En annan obligatorisk ingrediens i en Iron Maiden konsert är maskoten Eddies framträdande framemot slutet. I vanliga fall brukar han mest bråka med gitarristerna som själva springer mellan hans ben och slår på honom. Denna gång verkar han på lite mindre retligt humör då han får en egen gitarr av en roddare och försöker sig på ett sololir. Och som avslutning på det hela runkar han i luften och får hela publiken att vråla av skratt och förtjusning. Vem sa att britterna hade tråkig humor?

Cecilia Wemgård