Mötley Crüe (5 augusti, Wacken Open Air) 3 av 5

Vince Neil

Det första som slår mig när bandet ger sig in på scen är att den som i vanliga fall räknas som sjuklingen i bandet ser friskare ut än hela gruppen tillsammans. Mick Mars har levt med sin svårartade bensjukdom hela livet och tampats med det ena och det andra men ändå är det han som ser piggast ut. Sångaren Vince Neil är fortfarande lätt överviktig och har tappat all sex appeal han någonsin haft, basisten Nikki Sixx ser ut som den före detta knarkare han är och trummisen Tommy Lee är det svårt att få någon rätsida på. Kort och gott känns Mötley Crüe verkligen som ett gäng gamla fördettingar som mjölkar kossan tills den sinar. Det är mycket snack och Vince passar på att fuska sig genom många låtar genom att låta publiken sjunga de flesta partierna. Efter halva showen verkar han i alla fall lägga lite energi på att bevisa att han fortfarande har kvar sin röst och börjar mer och mer ta över sina egna partier. Men vad som verkligen stör mig är hans eviga tjat om att nu ska ni minsann få se gamla Mötley Crüe. Det känns som om han är så missnöjd med “nya” Mötley Crüe att han måste tjata igång publiken med att vi självklart måste vilja se det gamla liret, eller? Och jag vet inte längre själv för visst älskar jag vad bandet gjorde tidigare i karriären men nu kan de inte leverera detta material som förut. De är äldre och borde ge sitt nya material den kredd det förtjänar. Endast två nya låtar spelades i en hitkavalkad av klassiker och hur välkända dessa låtar än är så var det en fräsch fläkt att få höra nytt material. Faktiskt så tror jag inte att publiken endast kommer för att se de gamla låtarna längre utan man vill ha det nya och sedan klassikerna som väl utvalda bonusar. Men ett band som detta kan alltid spela till sig ett hyfsat betyg genom sin erfarenhet och möjlighet att späcka spellistan med favoriter så lite beröm ska de ha för att de i alla fall försöker. Enda problemet är att de försöker på fel sätt…

Cecilia Wemgård