Equilibrium (6 augusti, Wacken Open Air) 2,5 av 5

Efter ett evighetslångt soundcheck och uppmaningar om att backa pga en för hårt packad publikmassa så slår äntligen folkmetallarna an på strängarna. Svulstigt på tyskt maner och med en keyboard som skriker. Nya sångaren gör en fantastisk prestation och levererar en ny rymd till bandets låtrepertoar men ändå tänder det inte riktigt till. Kanske är det avståndet från scenen som spelar in eller saknaden av storbilds-tv till denna minimala scen? Själv saknar jag lite av närheten och möjligheten att faktiskt se vad bandet gör. Men crowdsurfing blir det och mer liv i sångerna har vi. Ändå känns det som om grabbarna inte riktigt kan leverera samma kvalitet live som de gör på skiva. Det saknas helt enkelt någonting.

Amorphis (6 augusti, Wacken Open Air) 2,5 av 5

Han höll på att äta upp de där hårtossarna konstant.

Bandet öppnar svagt med en ljudbild som ger en viss plågad upplevelse till mina öron. Trummorna är på tok för högt uppskruvade och tränger bort mycket av de andra instrumenten. Därmed blir det under de första minutrarna bara trummornas rytmiska takt som jag kan skönja ur ljudväggen som träffar mig. men sedan kommer sången in och då lättar det upp en del. Blandningen mellan melodiöst och growl blir aldrig krystat i Amorphis fall utan har en fin balansgång där bandet står stadigt. Banet som började sin karriär i det extema träsket för att sedan ta sig an det mer melodiösa blandar friskt från repetoaren och för en icke insatt kan det kännas rätt så spretigt. Däremot lyser medlemmarna tekniska spelskicklighet igenom och ett tag kan jag njuta av bara upplevelsen. Men tillsist får jag dra mig en bit bakåt till skuggan och följer spektaklet från tv-skärmarna istället.

Skönsången är pricksäker, vacker och hypnotisk men snarare på ett sömnigt vis än på ett intressant vis. Halvvägs igenom spelningen är jag på väg att somna. Sedan när tröttheten väl har satt in är det svårt att få upp intresset igen. Det maler på och mina tankar flyr snarare vidare till funderingar om hur sångaren klarar av att vråla utan att svälja sina egna dreads än om själva musiken. Mot slutet bryter det ut en enorm kör av allsång från publiken och keyboarden har fått sin rättmätiga plats i ljudbilden. En helt okej spelning med andra ord.

Orphaned Land (6 augusti, Wacken Open Air) 3,5 av 5

Ett orientaliskt intro är ledtonerna till denna mystiska, hypnotiska och framförallt detta  intensiva framträdande. Trummorna kommer in tidigt i bilden för att få igång handklappandet och mitt i publikhavet ser jag den Israeliska flaggan vajja stol i vinden. Musiken är tung samtidigt som det är melodiskt och vissa stunder på snudd doomigt. Taktmässigt påminner detta en del om Amorphis fast med mera själ gömt i tonarterna. Det ligger en tung mellanöstern känsla över musiken och bakgrundskörandet från medlemmarna är vältajmat och mäktigt. Kort och gott är det storslaget på ett minimalistiskt vis.

Bandet är väldigt aktiva medan sångaren är mer lugn. Eller lugn och lugn? Han är intensiv samtidigt som han inombords är helt i harmoni med sig själv. Klädd i särk  och med hypnotisk röst blir det hela nästan spirituellt. Som en själamässa i metaltappning. Men Orphaned Lands musik rör sig just runt religionens teorier och framförande. Mellansnacket är nästan obefintligt och musiken får tala. Framförallt gillar jag sångarens påhittighet när han kupar händerna framför munnen och får på så vis fram effekter på sången som annars läggs på teknologiskt. Det blir mer organiskt vilket sammanfattar bandets framträdande rätt så bra. Religiöst, organiskt och påhittigt. Lite extra plus i kanten blir det för sångarens skämt om att han inte är Jesus. Men nog banne mig ser han ut som honom.