Immortal (7 augusti, Wacken Open Air) 4,5 av 5

Ond som få?

Kallt, mörkt och vackert är de tre ord som räcker för att beskriva norska Immortal. Och att äntligen få se denna trio live känns mer än bara stort, det känns enormt! Med en stark comeback i albumet “All Shall Fall”(2009) var det lika intressant som spännande att se ifall bandet kunde leva upp till sin ryktbarhet live. Titelspåret för nämnda comeback blir kvällens intro och sångaren Abbath (Olve Eikemo) väser fram tonerna så att det går ilningar längst ryggraden. Att bandet sedan fortsätter att leverera låtar från senaste plattan och bara köra de absolut största klassikerna känns som ett härligt mittfinger-svar till de som betvivlat och klagat på att Immortal har tappat stinget.

Spelningen är tight och mystiken rätt så hög tills Abbath börjar grimasera inför kameran. Med bandets mer simpla ansiktsmålning och en överdriven mimik är det svårt att inte skratta. Och för att ha en så “true” image måste det ändå finnas en hel del självdistans inne i norrmännens hjärta för det skulle vara rätt så konstigt ifall Abbath själv inte ser hur rolig han ser ut när han lever rövare. Pyron känns en aningens tråkig och mest som ett dött tillägg till showen, detta är faktiskt så bra att det skulle klara sig galant med bara ljuset. Publikresponsen håller lika hög kvalitet som Iron Maiden men crowdsurfandet är som tur på en minimal nivå. Vad som också överraskar till det positiva är mängden tjejer i publiken och de flesta verkar inte vara dit dragna av pojkvännen utan faktiskt gilla vad de hör och ser.

Setlistan är rätt så kort men Immortals sånger är rätt så långa så det går ändå upp på plussidan. när det hätska riffet till “Withstans The Fall Of Time” ljuder i natten är det som om kalla klor drar längst armarna och att sedan avsluta med “One by One” från skivan “Sons Of Northen Darkness” (självklart spelade de även detta titelspår) blir som ett fint efterspel för en blackmetal älskare. Det blir också en perfekt avslutning på årets festival.

Ektomorf (7 augusti, Wacken Open Air) 3 av 5

Ektomorf har av många beskrivits som Sepultura-kopior anammandes samma brutala brasilianska metal som de sistnämnda har spelat. Ändå måste jag säga att bandet live kan stå på sina egna ben. Visst låter det en hel del brasilianskt men samtidigt är det ändå ett eget sound som dominerar där det bjuds på mer grundligt mangel med sväng. Själv springer jag rakt in i låten”What doesn’t kill…” , få av de låtar jag faktiskt hört med bandet och tolkningen är underbar. Det är mer tyngd och mer råhet på scen men sångaren är rejält hes och ibland har han taggtråd i rösten. Konserten har väldigt många upp och nedförsbackar men tyvärr stannar det mest på utför. Det är lite svagt på direkt heltändande moment och lallar på sådär på en godkänd nivå.