Entombed (Main stage, 22:00-22:50, 23/8) 3,5/5

Den allra sista festivaltimmen börjar området fyllas av människor. Vissa är här för Godphobia och vissa är här bara för Entombed. Ja, ni läste rätt, Entombed. Visst låter konstigt att ett sånt känt band uppträder på en sån okänd festival? Men det tycker inte de.

Entombed är kändast och lockar till sig mest publik på hela Pretzeltownfestivalen. Många börjar redan komma när Godphobia börjar spela. Två bra deathmetal band kan man beskriva som två flugor i en smäll. Alla andra festivaldagarna var det nästan dött, antingen var det så att folk inte orkade komma eller var det för att de bara inte visste om att festivalen höll hus just då.

När bandet drar igång trycker folkmassan mot kravallstängslet och säkerhetsvakterna (som bara stod framför scenen under Entombed) kämpar för att hålla stängslet kvar på marken. Överralt, var än blicken hamnar, ser man långhåriga, halvfulla hårdrockare. Lite roligt att kolla på, men jag är van. Förut hade jag massvis av chanser att se Entombed men det blev aldrig till. I somras spelade Entombed på Peace & Love festivalen men eftersom mitt schema var fullproppad av band jag skulle se och plåta och innan sommaren så spelade Entombed i Stockholm men inte ens då orkade jag inte heller slösa 300 kr för en biljett. Men idag tänkte jag ge de en chans.

Musiken som Entombed spelar vet jag inte hur jag ska beskriva. De första 5-10 minuterna av spelningen har jag tyvärr ingen tid att koncentrera mig på för att jag letar desperat efter en kompis och försöker få bra inställningar på kameran för att få en hyfsad bild. Men tyvärr synar jag en ung kvinna som håller upp en skylt som det står ”Fotoförbud under Entombed”. Men jag ger inte upp, kameran åker fram ändå. Vad gör man inte för sitt jobb? Frontljuset är dåligt och inte får jag någon bra bild. Det kan man nästa jämföra med Deathstars spelningen på Arvikafestivalen denna sommar. Dåligt frontljus. Men inget kan man göra åt det.

Spelningen fortsätter i full fart. De galna och halvfulla hårdrockarna headbangar och sliter i staketet hårdare och hårdare och vakterna får kämpa mycket mer. Tyvärr är blir det lite tråkigt att stå och kolla i längden för att låtarna låter hyfsat likadana. Sånt skulle jag inte lyssna om på flera gånger om och om igen. Det är självklart vardagsmat för mig men inte Entombed. Grabbarna spelar grymt bra och musiken i sig låter helt fantastisk, inga tekniska fel, allting flyter på och energin från bandet är också underbart. Sångaren är taggad men jag uppfattar honom som en halvfull uteliggare.

Dagen innan spelningen på Pretzeltown spelade Entombed i Schweiz och till skillnad från andra konserter tror jag inte bandet kommer vara besvikna på kvällens framträdande.

Hemsida:

http://www.entombed.com
http://www.myspace.com/serpentsaints

Line up:

Petrov – sång
Alex Hellid – gitarr
Nico Elgstrand – bas
Olle Dahlsteds – trummor

Text och bild av Viktoria Popova.

Silent Call (Main stage, 19:00-19:45, 21/8) 5/5

Den första festvaldagen är ingen uppvärmning. Schemat är fullspäckad med band men snart är tiden inne för dagens mest hårdaste band att beträda scenen och spela melodisk death/fantasy metal (som jag mest har längtat efter), nämligen Silent Call.

Varken namnet eller bandet har jag aldrig stött på förut och jag ser verkligen fram emot att få se bandet. Några minuter blir jag tveksam och börjar ha fördomar, men kan ju alltid ha fel. Silent Call var inte alls så dåligt som jag trodde att de skulle vara.

Grabbarna kör gärnet redan från första gången och första låten kan man tyvärr inte avgöra vad för musik de spelar. Men någon kvart in på spelningen börjar man få en bra uppfattning av vad deras musik liknar. Silent Call kan man jämföra med Epica, Visions Of Atlantis och en rad andra liknande band med kvinlig front.

Men Silent Calls frontman är Andi Kravljaca. En mycket energisk man med svart utstyrsel och långt blont hår som gör sitt yttersta för att få publiken att tycka gott om spelningen och bandet i sig. Publiken var ingenting att klaga på den gången men det som förstörde stämningen var regnet. Och såklart ville ingen bli blöt så alla sprang och ställde sig under ett tak. Men vissa gör ju vad som helst för att få se sitt favoritband. Folk stod i lerpölar och headbangade för fullt, oavsett vädret. Det tror jag gjorde så att bandet gav mer än 100% den spelningen. Andi var som sagt mycket energisk och hade bra utstrålning, och det är den biten i puzzlet som är viktigt, fattas det så kan man säga att hela spelningen gick inget vidare.

Efter spelningen kunde man få träffa den begåvade frontmannen och få en skiva signerad men jag hade tyvärr inte pengar till deras nya debutskiva så istället för det utbytte jag några ord med honom. Trevligare och artigare människa kunde har jag aldrig träffat på förut. Men som sagt; musiken liknade Epica, var tung och melodisk, precis som jag föredrar det. Sången och texterna var mycket lika Sonata Arcticas (mitt vavoritband) så det var ju inte något att klaga på heller.

Man misstänker bara att Silent Call har inspirerats mycket av mina favorit power/fantasy, Nightwish liknande band så som Sonata Arctica, Epica, Within Temptation och Visions Of Atlantis. Och som jag tidigare nämnde. Jag var inte besviken, jag var mycket nöjd.

Hemsida:

http://www.myspace.com/silentacallswe

Line up:

Andi Kravljaca – sång
Daniel Ekholm – gitarr
Patrik Ulfström – keybord
Tobbe Moen – bas
Micke Kvist – trummor

Text och bild av Viktoria Popova

The Ugly (Main Stage, 19:00-19:45, 22/8) 4/5

På den andra festivaldagen, fredag, var det bara två metalband som spelade. VII Arcano från Italien besökte det lilla Södertälje men också var välkända The Ugly var där och hälsade på.

Ibland kan man fråga sig; ”Vad har människan i ansiktet?!”. Denna fråga dök ofrivilligt upp i mitt huvud när The Ugly intog scenen vid sju slaget på eftermiddagen. Jag har dessvärre inte sett många black metal band (bara Dimmu Borgir och Dark forest of North) och då var jag lika förvånad som nu. Sminket. Jag har aldrig förstått mig på deras smink. Vad ska det symbolisera? Sångaren Ingemar aka Inky hade målat sig röd runt ögonen och munnen. Resten av ansiktet var vitt och händerna var svarta. Det kanske skulle föreställa blod och ”skit” (ursäkta språket). Jag har som sagt aldrig förstått mig på black metal sminkningen, men dock tycker jag att musiken är nästan det bästa som finns.

The Ugly må vara mer eller mindre kända men tyvärr så har det blivit så att jag har på nått sätt uteslutit de ur min spellista. Jag har helt enkelt inte lyssnat på dem alls. Men fredagen den 22:a augusti var det dags för The Ugly att visa vad de gick för. Direkt när bandet stiger på så brister min (oförstående blonda) kompis i skratt. Men tyvärr var det inte mycket att skratta åt. Bandet spelade en vanlig form av black metal. Typisk svensk black metal. Inte melodisk, tyvärr, som jag brukar föredra det. Det lät bra och det lät dåligt. Hälften hatat hälften älskat. Musiken i sig var bra, precis som black metal ska låta men det man störde sig mest på var sångarens outfit. Tyvärr kunde man inte heller se någon form av energi i spelningen, det var ganska stelt och tråkigt att stå och kolla på i längden. Sångaren var mycket lik Satyr i Satyrikon, både till utseende och till sättet. Mycket tillbaka dragen och sa inte alls mycket mellan låtarna. Eller det kanske är så det ska vara? Det är försig black metal vi snackar om här.

Som sagt var det inte mycket att se men mycket att höra, så vi fortsatte att lyssna på The Ugly medan vi vandrade iväg åt ett helt annat håll i längtan efter nikotin.

Hemsida:

http://www.myspace.com/theuglysweden

Line up:

Ingemar aka Inky – Sång
Johan – Gitarr
Per – Gitarr, Bakgrundssång
Peter – Bas
Henrik – Trummor

Text och bilder av Viktoria Popova.

Dawn Of Silence (Main Stage, 18:00-18:45, 23/8) 5/5

Pretzeltowns spelschema är fullproppad med band. Man får bara en kvart på sig att soundchecka och fixa med apparaturen. Så när Sunrise Seven kliver av scenen är det dags för Dawn Of Silence att ta över och få liv i publiken.

Direkt när de unga killarna i Dawn Of Silence börjar lira fångas min uppmärksamhet av sångaren. Jag måste faktiskt meddela att jag aldrig har sett en så vältränad och snygg, ung man som spelar på hetaste gitarren och som har en otroligt grym röst som liknar Tobias Sammets. Men det var också någonting som jag lade märkte till fast inte märkte inte förrän jag satte mig på tåget på väg hem och kollade igenom bilderna. Det som var likadant på varenda bild var att Patrik (sångaren) kollade in i kameran. Lite läskigt men sant.

Sedan började jag minnas att han nästan aldrig släppte mig med blicken. Det mannen gjorde min dag och helt klart var det en underbar upplevelse.

Som jag tidigare har skrivit så var det ganska glest med människor på ”festivalen” men när Dawn Of Silence körde igång drogs minst hälften av alla till scenen, bokstavligt talat, som magneter. Musiken som grabbarna spelade var mycket lik en bra blandning mellan Iron Maiden och Edguy. En såndär härlig modern hårdrock men med inslag av gammal god hårdrock. Själv är jag inte så mycket för Iron Maiden men denhär musiken var annorlunda jämfört med vad Maiden spelade.

Som sagt, jag fångades av grabbarna helt. Deras grymt snygga image och klädsel, deras glänsande instrument, v-formade gitarrer, slitna jeans och självklart musiken. Den moderna, hårda och tunga hårdrocken. Helt fantastiskt. Snart ska Dawn Of Silence spela på Cafe 44 och det är verkligen ett måste för alla som både gillar Iron Maiden, Edgoy och Avantasia. Själv hade jag självklart tänkt att gå och se de fina pojkarna igen, vem vet, de kanske känner igen mig?

Hemsida:
http://www.dawnofsilence.net
http://www.myspace.com/dawnofsilence

Line up:

Patrik Johansson – Sång och gitarr
Pelle Johansson – Bas
Torbjörn Edqvist – Trummor
Mats Johansson – Gitarr

Text och bilder av Viktoria Popova

Sunrise Seven (Main Stage, 17:15-17:45, 23/08) 3/5

Sveriges västra sida verkar veta vad metal handlar om och hur det ska låta. Jag pratar såklart om Linköpings allra egna band Sunrise Seven som är det första bra metalbandet som ska bestiga scenen om bara några minuter och visa vad de kan.

Medan bandet håller på och soundcheckar börjar jag tvivla lite grann på hur spelningen kommer att vara framöver. Men jag har fel. Det låter faktiskt inte så illa som jag trodde. Den mesta av spelningen ser jag genom kameran för att jag ägnar mycket tid åt att exponera den perfekta bilden. Men jag hör vad de spelar. Själva bandet ser lite för vardagligt ut. Jag menar imagen och klädseln. Jag vet inte om det har någon så stor roll men jag tycker det är viktigt att klä sig passande till musiken. Men vad kan man göra åt saken? Det som imponerar mig mest är att sångaren är så ung. Det är en väldigt ung tjej som har en så stor och stark röst. Hon ser nästan ut att vara lika gammal som jag men jag tycker inte det spelar någon stor roll heller. Har man talang så ska man visa den.

Innan jag såg bandet live så hörde jag de på MySpace. Och jag måste säga att skillnaden var mycket stor. Det kanske är ganska uppenbart eftersom musiken låter mycket bättre på skiva. Men här var det sången som skilde det åt så mycket. Musiken var mycket välgjord och bra genomtänkt men sången störde mig rätt mycket så därför får tyvärr Sunrise Seven bara en trea av mig. Ju mer de spelar desto mer tänker jag på Sonic Syndicate (en av mina favorit band) Kan det vara så att det har med sångarna att göra? Sunrise Seven består av en manlig och en kvinnlig sångare. Det är en fin kombination faktiskt men jag är inte så mycket för kvinnliga sångare i metalband. Metal är tungt och ska vara gjort och framfört av män.

Men tyvärr så känns hela spelningen ganska stel. Man kan inte se någon form av strålande energi av grabbarna, de står still och spelar, som om de har blivit tillsagda att göra så. Bandmedlemmarna är ganska blyga och är rädda för att göra fel så musiken känns ganska inlärd ifrån början. Fast det kanske är en fördel? Men vem vet, de kanske inte har så mycket erfarenhet av att stå på scen som vissa andra har?

Hemsida:
http://www.sunriseseven.com
http://www.myspace.com/sunriseseven

Line up:
Jelena Femic – Sång
Henrik Askling – Sång
Nicklas Nyman – Gitarr
Jonas Karldstedt – Trummor
Stefan Ottoson – Gitarr
Johan Dyyk – Bas

Text och bild av Viktoria Popova.

Hoffmaestro & Chraa (Pretzeltown festivalen)

(Pretzeltown festivalen,21/8,20:00-20:45) 4/5

Har ni någonsin sett killar som har Gröna Lund-halsband, hiphop-kläder och är Jack Osbourne look-a-like? Det har nämligen jag! Hoffmaestro & Chraa sätter på sig sådana kläder och smycken och spelar en grym blandning av Jamaikansk svart ”röka på”-musik och Kaizers Orchestra. Det kanske låter inte hel rätt men det tycker inte de.

Innan de 11 färgglada och lyckliga killarna stiger på scenen, flockas det massvis med människor framme vid scenen. Så såg det inte tidigare ut på dagen. Jag måste säga att det var ganska dött! Men det verkar vara någonting speciellt med dessa grabbar. De verkar mycket omtyckta och populära. Fast tyvärr visar det sig att det inte alls är min musiksmak när killarna drar igång det hela.

Jag har tyvärr inte heller någon aning om vilka låtar de spelade men den första liknade en bra blandning av blues och Jamaikansk musik. Och publiken vet varför de är där så de följer med i svängarna direkt. Sångaren Jerry är mycket energisk på scen, han talar mycket öppet och berättar precis vad han känner utan ens att tveka om att göra bort sig eller att säga fel. Det verkade som att bandet hade flera som sjöng med men på något underligt sätt lyckades jag hamna i Jerrys spindelnät. Han hade något konstigt charmigt beteende om man bara slukades av och hölls i hela spelningen.

Mitt emellan en låt stannade han upp, blickade över alla och sa: ”Kolla! Dessa höfter är ärliga!” Först tänkte jag att han menade någonting med det han sa, men sedan talade Jerry igen: ”Som Shakira sa; Hips, don’t lie!” Och konserten fortsatte med en annan svängig låt och självklart följde publiken med. Självklart. Hips don’t lie. Jag måste själv tillägga att jag (som bara lyssnar på metal) ska ge dem här coola grabbarna en chans och att inte all annan musik låter bara skit.

Det som mest fångade mitt intresse var att det var så himla många i bandet, att de spelade så lätt och intressant musik och att killen som spelade trumpet var störande lik Jack Osbourne. Ja, Ozzys alldeles egna son.

Hemsida:
http://www.myspace.com/hoffmaestro

Line up:
Jerry Hoffmaestro
John 6:1
All-indgren
Melo
The Eby,
South Central
Hamp the Champ
Det fysiska fenomenet
Don Harbonese
El Kafri
Petter de Chocolate

Text och bild av Viktoria Popova

Hardcore Superstar (Vintergatan 17:30-18:30, 4/7) 4/5

Det svenska sleezebandet Hardcore Superstar hade fullt upp i sommar med bland annat att uppträda på Peace & Love festivalen i Borlänge. Fredagen den fjärde juli var det dags för de att kliva upp på Vintergatan.

Trotts att solvärmen har torterat hela Arvika den dagen gav inte grabbarna upp. Jag kan själv förstå att det är svårt att stå på scen och nästan bli stekt i solen, för sådant har jag varit med om. Men Hardcore Superstar verkar vara mer erfarna. Jocke Berg är mycket energisk på scen och gör allt för att hålla den trötta publiken vid liv. Han dansar, headbangar och rör sig på ett underligt sätt och på det sättet blir konserten rolig att kolla på.

Man kan ju undra hur Jocke egentligen orkar röra på sig så himla mycket i den höga värmen och den starka solen? Men den bryr han sig inte alls om, konserten fortsätter med rask takt och imponerande energi från grabbarna. Och Jocke fortsätter att ge ifrån sig den impulsiva utstrålningen. Men vad är det han vill visa egentligen? ”Titta på mig, jag är snyggast och bäst” Man börjar nästan tänka så.

Hardcore Superstars konsert i Arvika och konserten i Borlänge kan man nästan inte skilja åt. Jag antar att spellistan är densamma som på konserten innan för att låtarna gick i samma följd båda konserterna. Men så blir det när man ser samma band ett antal gånger under en period. Inte mycket att klaga på.

Sammanfattningsvis var hela konserten fantastisk. Valet av låtarna var varierande och tillfredsställande, energin och utstrålningen från bandet var vid skyhöga nivåer och ljudet var inget att klaga på heller. Men det enda som jag skulle vilja ändra på är publiken och värmen, jag tror grabbarna i Hardcore Superstar skulle vara mer tacksamma och nöjda om det var mer fart i publiken och om solen inte försökte bränna de den dagen.

Line-up:
Jocke Berg – Sång
Martin Sandvik – Bas
Magnus ”Adde” Andreasson – Trummor
Vic Zino – Gitarr

Hemsida:
http://www.hardcoresuperstar.com/
http://www.myspace.com/hcssgbg

Bild och text av Viktoria Popova

In Flames (Eldorado, 00:45-1:45, 26/6) 3/5

Första dagen av Peace and Love avslutades med dunder och brak när pyroteknikmästarna och tillika metalbandet In Flames kom på besök till Dalarna.

När In Flames inledde med Cloud Connected var jag övertygad om att detta skulle bli den bästa spelningen på Peace and Love. Men det blev tvärstopp på grund av en publik som inte gjorde något väsen av sig. Spelningen hade all potential att bli den mest bombastiska och minnesvärda som skådats på flera år. Bombastisk blev den utan tvekan, men minnesvärd? Nja, inte riktigt…

Varje konsert skördar nya offer som faller för In Flames otroliga liveframträdanden. Med sin energi, bomber och granater, stora låtregister att välja från och den underbara publik finns det inte många som kan motstå In Flames. Så är situationen i vanliga fall, men det stämde inte idag. Av någon outgrundlig anledning var publiken lika lam som en 90årig gubbe. Sångaren Anders Fridén gjorde allt i sin makt för att få igång publiken, men det gick bara inte. Det märktes hur bandet tappade energi på grund av publiken. Det var inte samma styrka i låtarna, och det där lilla extra som gör In Flames så speciella saknades.

Oavsett publiken och saknaden av energin gjorde In Flames en grym performance. De snålar verkligen inte med effekterna, och ibland är det omöjligt att se bandet då de försvinner i ljuset från stora tomtebloss. In Flames är så erfarna att musiken alltid låter bra. Mediokra låtar från nya plattan som Disconnected och Alias kom fram mycket bättre live. Och även om fokus självklart ligger på nya plattan, lyckades de slänga in en överraskning genom att spela Ordinary Story, som de enligt egen utsago inte har spelat på åtta år.

På det hela taget var det en okej konsert, i In Flames-mått. Tyvärr gjorde publiken det omöjligt för In Flames att presetera på topp.  

Hemsida
http://www.inflames.com
http://www.myspace.com/inflames

Line-up
Anders Fridén – Sång
Jesper Strömblad – Gitarr
Björn Gelotte – Gitarr
Peter Iwers – Bas
Daniel Svensson – Trummor
      

Text av Niklas Larsson
Bild av Viktoria Popova

Sabaton (Fantasia 22:15-23:00, 26/6) 4,5/5

I sista stund ställer Opeth in på grund av sjukdom, men som tur är hittas det en värdig ersättare i form av dalapojkarna i Sabaton.

När introt från Art of War drar igång exploderar Borlänge i ljud, både från scenen och den exalterade publiken. Introt följs av första låten från skivan, den pampiga Ghost Division. Ljudet är halvknackligt, och låten blir inte lika maffig som den kunde ha varit. Det är dessutom svårt att få till de stora körerna live, men Sabaton klarar av det bra. Utan att ge publiken något andrum kör de vidare med Panzer Battalion.

Sabaton blev tillfrågade om de kunde spela samma dag som spelningen skulle äga rum. Med endast tio timmars framförhållning är jag imponerad över att de lyckats få med sig alla instrument och rekvisita. Fast det underlättade nog en hel del att Sabaton redan var i startgroparna för att bege sig till Metaltown. Sabaton ska ha extra credd för att lyckas så bra med tanke på omständigheterna, och med tanke på uppslutningen är det nog inte många som sörjer avhoppet av Opeth… 

Mot slutet av spelningen säger sångaren Joakim Broden  ”det burkar sägas att metal-fans är de bästa som finns, men det är fel! För Sabaton har världens bästa fans” och ler stort. Det är lätt att förstå vad han menar genom att kolla runt. Överallt ser man hårdrockare som headbangar och sjunger med i låtarna. Till låtar som Primo Victoria, Attero Dominatus och In the Name of God gungar asfalten, och Joakim driver på publiken nästan som en takthållare på en romersk slavgalär. Bandet når verkligen ut till publiken, och även om det är mycket folk i publiken känns det ändå intimt. Joakim är en perfekt frontman, och hans mellansnack är i klass med mellansnackets mästare Tobias Sammet från Edguy.

Sabaton spelar låtar från alla skivor utom Metalizer, och då främst från nya skivan. De nya låtarna låter bra, även om jag tycker att de gamla låtarna känns säkrare men det tror jag kommer ge med sig. Med lite bättre ljud och kanske en som sjöng med i körbitarna skulle det bli perfekt.

Sabaton går från klarhet till klarhet, och de vinner ny mark var de än går. De kommer till sin rätt när de spelar live, men rycks med till den grad att det är svårt att stå stilla och bara lyssna. 

Hemsida
http://www.sabaton.net
http://www.myspace.com/sabaton

Line-up
Joakim Broden – Sång
Rikard Sunden – Gitarr
Oskar Montelius – Gitarr
Daniel Mÿhr – Keyboard
Pär Sundstrom – Bas
Daniel Mullback – Trummor

Bild av Viktoria Popova
Text av Niklas Larsson

Kent (Vintergatan, 22:30-23:45, 4/7) 5/5

Den andra dagen på Arvikafestivalen är det dags för svenska rockbandet Kent att bestiga Vintergatan. Själv har jag tidigare sett Kent på Peace & Love festivalen i Borlänge där de började showen på ett väldigt annorlunda sätt. Samma sak upprepar de den här kvällen på Arvikafestivalen. Man kan ju nästan undra om Kent är lite rädda för att springa ut på scen en och en när konserten börjar i publikens jubel?

Det enorma svarta skynket som Kent stod och ”gömde” sig bakom, faller ner samtidigt som de kör igång med låten Stenbrott. Antalet människor den kvällen var väldigt stor, jag vågar inte gissa ens hur många var där, men det kändes som att hela Arvika var på Vintergatan för att se Kent den kvällen. Kent är väldigt omtyckta av många åldersgrupper, speciellt unga blonda flickor och man kunde se många olika ansikten i folkmassan. De dansande och sjungande åskådarna älskar Joakim Berg redan från första låten men han låter sig inte slukas av deras kärlek utan börjar direkt med favoriten Blåjeans utan ens hälsa på publiken. Han gör allt för att få publiken att sjunga med, vilket de redan gör, de flesta står inte still heller, den största delen av publiken dansar. Men det kan jag hålla med om, hur kan man stå still till Kents musik? De flesta, tror jag, känner det här dunket i bröstkorgen och i nästa sekund följer de med i musiken utan att själva ana det.

Showen fortsätter med hitsingeln Ingenting (från den nya skivan Tillbaka till samtiden), tätt efter det följer den omtyckta låten Kärleken väntar, Generation EX och Om du var här. Joakim är skicklig på scen, han hinner byta ett antal gitarrer, springa runt på scenen och prata med publiken. Efter Utan dina andetag börjar publiken nynna på hockey låten och Jocke ropar förvånat ut: ”Har jag fått en egen hockeykör här?” och efter några sekunders tystnad talar han igen: ”Sluta med det där!” Men han låter inte arg, han är generad och kan inte låta bli att le, men å andra sidan, vem skulle inte det?

Som jag tidigare nämnde så är energi i publiken stor och stark, och som tur höll hela konserten. Men allt har sitt slut. Det är dags för Kent att avsluta konserten och det gör de med Mannen i den vita hatten, vilken var högst omtyckt bland tjejerna i folkmassan. Låten är ett antal minuter lång och det känns som att grabbarna drar ut på den ännu mer för att de inte vill lämna scenen och de underbara åskådarna. Den alldeles sista delen av låten avslutas med luftkanoner som sedan såg ut som  snö som föll över scenen. Den vackra synen kommer jag inte att glömma på ett tag.

Men jag måste tyvärr erkänna att denhär spelningen och spelningen i Borlänge var hyfsat identiska, bortsett från Jockes charmiga och underbara röst som värmde varenda människas hjärta, båda de kvällarna.

Hemsida
http://www.kent.nu
www.myspace.com/kentsweden

Line up

Joakim Berg – sång och gitarr
Martin Sköld – bas
Markus Mustonen – trummor
Sami Sirviö – gitarr

Text och bild av Viktoria Popova