Engel (Andromeda 4/7, 22:30-23:30) 4,5/5

Samlingen av människor som flockas framför Andromedas scen denna kväll är minst sagt oförtjänt liten. Även om Engel ännu inte lyckats samla någon speciellt stor skara trogna fans visar de med eftertryck att de är ett band att ta med i beräkningarna i framtiden.

Somliga kanske skulle låta sig nedslås av att inte kunna fylla Andromeda, med plats för runt femhundra personer – men Engel ger tvärt om mer på scen än de flesta andra band på årets Arvikafestival. De uppmanar till moshpit, och publiken lyder. De levererar en tyngd av sällan skådat slag, och publiken headbangar nacken av sig. Även de tillsynes mest malplacerade funktionärerna ser förvånat på varandra och säger att ”det här är ju riktigt bra”.

På skiva är Engel inte mycket mer än genomsnittliga – bortsett från senaste singeln Sense The Fire – men denna afton visar de att de har en liveakt som får knappast får plats på den lilla scenen. De svämmar över, vill så mycket mer. Vi får hoppas på att kommande skivan blir framgångsrik, så att de göteborgska grabbarna på allvar får vänja sig vid att stå med fötterna på större scengolv i framtiden.

Hemsida:
http://www.engelpropaganda.com/

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Röyksopp (Apollo 2/7, 22:30-23:30) 4/5

På sätt och vis är det nog svårt för ett band som Röyksopp att misslyckas med en liveshow. Deras styrka ligger knappast i att de själva showar, utan mer i en snygg ljusshow och dansanta låtar. De två norrmännen har en säregen förmåga att skapa atmosfär i sina låtar, och dessutom har de en tyngd som lockar även de som står i det stora tältets bakre kant till dans.

När de framför sin senaste singel, The Girl And The Robot, gästas Röyksopp på estraden av ingen mindre än Robyn. Detta är hennes enda framträdande under festivalen, och därmed ett mycket trevligt gästspel. Det är nog heller inte utan att många av de säkert uppåt 10 000 åskådarna -  eller ja, låt oss kalla dem dansare och lyssnare – lockats dit tack vara henne. Även under övriga låtar klarar dock den norska duon galant att hålla adrennalinet uppe, delvis med uppbackning av andra kvinnliga röster.

Som tidigare nämnt är det svårt att se hur spelningen kunnat bli något annat än dåligt. Det låter bra, och den härliga ljusshowen kompenserar bristen på aktivitet från bandmedlemmarna. Få band på festivalen bjuder dessutom på så melodiös och dansvänlig musik.

Hemsida:
http://royksopp.com/
http://www.myspace.com/royksopp

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Detektivbyrån (Andromeda 2/7, 20:00-21:00) 4/5

För andra gången denna dag står Detektivbyrån på Andromedas lilla scen. De har tidigare under dagen gästat P3s sommarsession, och nu är de tillbaka för att ge en alldeles egen spelning. Redan från start står en sak klar – de hör inte hemma på en sådan liten scen. Publiken får inte plats under taket där framför, utan spiller ut en bra bit på gräsmattorna runtomkring.

På sätt och vis är Detektivbyrån ett mycket osannolikt band. De två värmlänningarnas val av instrument, jordnära humor och säregna utseenden ligger så långt från det mesta den svenska musikmyllan närt på sistone att det är svårt att det är näst intill ofattbart att de lyckats trollbinda en så stor skara fans. När man hör dem är det dock inte alls lika förvånande. Deras musik är helt enkelt väldigt, väldigt mysig.

Svagheten ligger i att ganska mycket låter ganska lika. Alla låtar är instrumentala, och det lämnar desto mer öppet för fantasin. Har man inte gott om sådan slätas gränserna mellan låtarna onekligen ut mer än annars. De två grabbarna, som för dagen backas upp av en okänd men skicklig trummis, showar dock loss på sitt alldeles egna vis – så gott det går när man spelar inte sällan två instrument samtidigt. De tar även upp tre slagverkspojkar från den kommunala musikskolan på scen, och låter dem spela med i en låt.

Ljudet är inte helt proportionerligt och det spelas lite fel här och var, men Detektivbyråns självdistans och uppenbara kärlek till musiken och sin publik gör att man kan ha överseende med detta. De fyller den lilla scenen till bristningsgränsen, och det är inte illa för ett xylofon- och dragspelsbaserat band från Värmland.

Hemsida:
http://www.detektivbyran.net
http://www.myspace.com/detektivbyran

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

The Sounds (Vintergatan 2/7, 16:15-17:30) 2,5/5

Det är en tapper, gles skara fans som samlas framför Vintergatans scen denna bastuvarma eftermiddag i hjärtat av Värmland. De väntar på The Sounds, som dock ska komma att bjuda på ett förvånansvärt oproffsigt framträdande för ett band av deras kaliber.

För det första är inte Maja Ivarssons sångprestation speciellt övertygande, vare sig vad gäller tonsäkerhet eller inlevelse – och en bortsjabblad textrad gör heller inte mycket för att bättra på intrycket. Vidare är spelningen helt enkelt inte speciellt rolig. Även om Maja gör sitt bästa för att få igång festen genom att gå ned till publiken och hålla händer, är gensvaret från ståplats relativt svalt i den stekande värmen. The Sounds har en hel del riktigt bra låtar, men vad som skulle kunnat bli en publikfest når aldrig fullt så långt.

Inte förrän i Hope You’re Happy Now i spelningens senare del läggs en högre växel i, och plötsligt visar bandet vad de verkligen går för. Det är dock alltför sent, och helheltsintrycket är fortfarande att de fem skåningarna bjuder på alltför lite show. De utstrålar inte alls den karisma och energi man förväntar sig när man hör deras studioinspelningar.

Hemsida:
http://the-sounds.com/
http://www.myspace.com/thesounds

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

KoRn (vintergatan 4/7 23:45) 3/5

Stort KoRn fan, älskar deras låtar, men vafan? Vad hände på arvika?

Tungt och jävligt bra började konseren, men låtarna, om än jävligt bra, kom bara i ett svep. Efter tre låtar var det ingen presentation eller ens typ hej. Inte fören y’all wanna singel fick de med pubilen och skrek lite extra. Så kom coming undone, bra jävla låt men mitt i låten gick de över och körde de två första raderna ur we will rock you, som i och försig var jävligt roligt, första gången! Vafan efter 16 år vill man ha lite variation på spelningarna.

Sen kan man tycka att publiken inte var värda en ancore för att man lätt kunde gå fram till scenen utan att bli ihjälknuffad, det var så bilden togs, men likt we will rock you så kom blind som deras första ancore. Bra jävla låt men samma upplägg som på globen 4/2 -08? Nog för att det var bra röj och jag ville verkligen ge de bra betyg, men bättre kan dem.

text: Kim Westerlund

foto: Anna ”Anaka” Jenelius

Mustasch (vintergatan, 4/7 16:45) 4/5

Göteborgsbandet Mustasch med sin nya trummis Danne McKenzie, vet vad man röjer till.

Bring me everyone är inte deras bästa dänga, men den är tung och de sätter ribban direkt. Få sångare är lika roliga som Riff-Ralf på scenen. Mustasch är ett band som lätt ska ses live, där är musiken tre gånger bättre, tyngre och fyllt med humor.

Dock så undrar jag hur fan de soundchecka Davids gura, på hans solon lät det bra men lite doft, så när Ralf börja lira försvann David totalt, hörde inte ett piss som sög lite.

text: Kim Westerlund

foto: Anna ”Anaka” Jenelius

Alice in Videoland (apollo, 4/7 13:00) 3,5/5

Jag fick direkt känslan av ett garageband som en dag vaknat och insett att shit vi är faktiskt kända!

Tagna på sängen likt alla andra bakfulla festivalare presterade de faktiskt bra. Inte den bästa musiken men de värmde upp publiken och det var en jävligt bra start på dagen. De hade kunnat vara mycket mer av allting kände jag dock, de visade att de kunde få med publiken men det var det där lilla extra som aldrig riktigt kom.

Nått som jag blev glatt överaskad över är att de körde med bryggor i några av sina låtar, plus för det.

text: Kim Westerlund

foto: Anna ”Anaka” Jenelius

Hoffmaestro & Chraa (Apollo, 02/7 15:00) 3/5

Vad händer när man slänger upp 11 stycken gatumusikanter på scenen samtidigt? Jo det blir totalt kaos och folk överallt. Det var bra röj och folk överallt men det var synd att alla inte fick synas så mycket som man velat.

Skön inledning när så många musiker gick upp samtidigt, diggar blåsinstrument och det var en Jamaikansk stämning över allting. Redan då var de åtta stycken, så en sångare som jag antog ville göra en frän entré. Då rusar tre till ut på scen. Jag tänkte wow!? Men ska jag vara lite ärlig så för många kockar, en jävla soppa.

Det var bra jävla röj dock, på scen och hos publiken, men jag ville se ännu mer av alla som lira. Det kom två textrader sen börja alla skrika och ja kaos.

Tre stjärnor för stilen och att de värmde upp publiken bra som fan.

text: Kim Westerlund

foto: Anna ”Anaka” Jenelius

Disturbed (Red Stage 26/6 21:15-22:15) 3,5/5

Disturbed leverade en spelning bestående i stort sett bara hits. Tyvärr lyckades de inte få spelningen till något speciellt, utan det kändes mer som en vanlig dag på jobbet för de amerikanska grabbarna.

Några saker stod dock ut från alla andra band. För det första hade de den snyggaste entren, där sångaren David Draiman rullades in med tvångströja och mask á la Hannibal Lector. Just då trodde jag att denna spelning skulle bli magisk och oförglömlig, men den blev förvånansvärt platt. Låtarna lät väldigt lika varandra, speciellt om man inte är så insatt i Disturbeds musik.

Missförstå mig inte, det var inte en dålig spelning, utan snare så att den inte var unik. Det var en stabil spelning, men det saknades lite av det visuella. Ingen häftig liveshow som Slipknot, eller energi som Mustasch. Publiken älskade dock Disturbed, och skrek, sjöng och hoppade tills asfalten gungade. Ganska mäktigt var det att se allas knytnävar i luften till låten Ten Thousand Fists. Utöver det spelades hits som jag tror få har lyckats undgå, däribland Stricken, Down With the Sickness och Land of Confusion.

Det som jag kommer minnas längst och som möjligtvis kommer ge upphov till en och annan mardröm är David Draimans skratt. Det låter verkligen som en psykopats skratt, och nackhåren ställer sig på ända när man hör det. När mellansnacket dessutom går i stil med ”My brothers and sisters, my blood” börjar man undra om han är en riktig vettvilling, eller om det bara är spelat…

Line-up
David Draiman – sång
Dan Donegan – gitarr
John Moyer – bas
Mike Wengren – trummor

Hemsida
www.disturbed1.com/
www.myspace.com/disturbed
Spotify: http://open.spotify.com/artist/3TOqt5oJwL9BE2NG9MEwDa

Text:
Niklas Larsson

Foto:
Anna “Anaka” Jenelius

Marilyn Manson (Black Stage 27/6, 22:45-24:00) 1/5

Sist ut i årets upplaga av Metaltown är världsartisten Marilyn Manson – en man som knappast behöver någon vidare presentation. Kändisskapet tycks dock ha stigit denne kontroversielle man åt huvudet, tillsammans med vissa kemiska ämnen. Det är en diva som står på scen, och hans stora namn håller inte på långa vägar showen uppe när hans musik och utstrålning rasar samman som en höstack i en hagelstorm.

Från första början ser herr Manson, eller Brian Hugh Warner som han heter hemma i vardagsrummet, sliten och oengagerad ut. Inte ett ord går att urskilja när han sjunger, och misstankarna som då väcks om att han måhända är hög på något bekräftas inom kort av artisten själv. Han golifierar kokain och pedofili i samma mening, vilket faktiskt får delar av publiken att jubla. Det är dock bara pinsamt, precis som hans försök att med klumpig scenografi skapa en hjärtlöst styckad teaterföreställning på scen.

Efter bara några låtar är strömmen av folk på väg bort från scenområdet strid, och många ansikten är besvikna. Det är väldigt tråkigt att se en så framgångsrik och bitvis strålande artist kraschlanda så fatalt, men även om förklaringen kanske inte är så enkel kan säkerligen mycket skyllas på hans älskade droger. Extra löjligt blir framträdandet med tanke på hur känd Marilyn Manson är för att vara extremt noga med alla detaljer kring sina konserter. Banden tidigare på dagen var till och med rädda för att gå ut på hans scenutbyggnad, utifall att de då hade en utskällning att vänta.

När en man som sålt så många skivor och genom åren letat sig in i så många hjärtan inte kan prestera mer än mycket politiskt inkorrekta uttalanden och spottloskor på scen, är det nog dags för honom att dra sig tillbaka och fundera på vad han egentligen håller på med. Marilyn Manson helgar denna afton endast den han lånat den senare delen av sitt artistnamn av – showen innehåller ingen Marilyn Monroe-glamour, utan endast ett musikaliskt massmord à la Charles Manson.

Hemsida:
http://www.marilynmanson.com/
http://www.myspace.com/marilynmanson

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius