Nordic Rage Metal Festival 2009
Nordic Rage Metal Festival
Western Farm, Boden, 26 september 2009
När man legat inne och fullföljt 2 månader av sin värnplikt är det himmelskt skönt att upptäcka att Boden faktiskt har en liten metall scen. Cirka 5 km utanför centrum ligger Norrlands egna lilla High Capparall där cowboyhatten bytts ut mot distade gitarrer och stämningen är så långt ifrån country som man kan komma.
Jag anländer ganska tidigt för att spana in några av de lokala förmågorna och ABERNAITH(4p) kanske inte är så varma i kläderna men gör ändå ett helt okej framträdande. Gitarrsolona inger en viss känsla av proffsighet och det vrålas på bra men sedan blir det lite tafatt och hackigt. Bandet verkar inte riktigt veta vad de ska göra på scenen och jag saknar den pondus som ett riktigt dödsmetall band ska ha.
Däremellan hinner jag spana in den lokala hårdrocksbutiken, Green Dragon Records, utbud och kan inte annat än att dregla över priserna på några av rariteterna. Tidiga Destruction LPs blandas med Helix och allt annat mellan himmel och jord. Dessutom blir jag informerad om att ägaren har långt mer än ett tvåsiffrigt antal skivbackar i butiken så har man vägarna förbi Boden finns det i alla fall ett hårdrocksställe värt att besöka.
DEATH MAZE(4p) är sista lokala förmågan som får äran att öppna denna endagarsfestival och bjuder faktiskt på en dam som vrålar som hin håle själv. Men precis som med ABERNAITH försvinner många sköna poäng på den oerfarenhet bandet lider av. JOHANNA LINDQVIST har inga problem med att leverera riktigt ond bas-sång och det tunga malande death/black metal soundet känns kreativt och intressant men hon saknar ändå lite av den där frontmans auran och det är svårt att se vilken medlem som har vilken roll i bandet. Till slut blir det bara en enda kletig massa av både musiken och framträdandet.
Eftersom hungern dessutom börjat riva i kroppen beger jag mig till den andra baren och får en matkupong att byta in mot en god portion kött och potatisbullar. Någonstans där emellan springer jag på sångerskan Kitty från DECADENCE som lovar att det minsann ska levereras två låtar från nya skivan. Sedan blir jag även inbjuden att dela middagsbord med MÅNEGARM medan vi lyssnar på en kör som tolkar rockklassiker i kanon-version. Stundom är det lite falskt men samtidigt lite småmysigt och funkar att smälta maten till. Klockan tickar dock på och det blir dags att se det första ”riktiga” bandet inta scenen.
DECADENCE (7p) imponerar redan från första ton och framförallt för att tempot har trappats upp rejält sedan de lirade förband till UNLEASHED i Stockholm. Det är mycket mer ”jävlar-anamma” och trots dålig uppslutning från publiken är draget på topp. Kitty påminner mest om en blodtörstig vildvittra och utstrålar sådan pondus att hon gott och väl hade kunnat growla på en 3 gånger så stor scen och fortfarande fått det att låta intimt. Melodisk thrash metal i sin ära men det finns ändå så mycket råhet i musiken att bandet hedras med kvällens första moshpit.
Efter en kort paus och en lagom rolig eldshow utomhus är det dock dags att byta genre på scen och presentera kvällens folkmetal bidrag, MÅNEGARM(8p). Jag var lite orolig för fiolspelandet eftersom det lirades rejält med falska toner senast jag bevittnade kvintetten men antingen har Janne övat extra eller så har han äntligen fått bättre ljud i monitorerna (visade sig senare luta mera åt det första påståendet än det andra) för nu var det banne mig inte något gnisslande alls. Nya materialet lät dessutom lovande för bandets kommande släpp och trots att ”En fallen fader” inte fanns med i setlisten var det ändå ett kanonframförande med ”Ett gammalt troll”, ”Vedergällningens tid”, ”Ursjälens Visdom” och avslutande ”Hemfärd” som pricken över i.
Däremot märktes det att fältveckan med marscherande och annat kul satt sina spår så sakta men säkert kom tröttheten över mig. SLOWGATE(8p) blev en väckningspunkt och visade verkligen vart skåpet skulle stå. Om det berodde på att Bodensarna lirade på hemmaplan eller inte är svårt att avgöra men att det var knökat och hoppades i takt under hela framträdandet går inte att förneka. Att se kvintetten ge järnet och frammana det bästa ur publiken gav tillräckligt med energi för att undertecknad skulle våga satsa på rejäla whiplash-skador. Visst blev det lite teknikstrul men med en god portion humor blev denna thrash/dark/hardcore kavalkad en lyckad avslutning på kvällen.
Med nackont och grus i ögonen blev det mest en pina att genomleva WOLF och när DARK FUNERAL äntligen klev på scen var det fler än jag som drog sig till parkeringen för att ta reda på vägen hem. Det blev en lite lagom sorglig avslutning då jag faktiskt inte orkade se allt och till nästa år får festivalen gärna börja ännu tidigare eller skippa några av demo banden så att evenemanget kan sluta lite tidigare. Annars var det en av de mysigaste festivalerna jag varit på och ett återbesök lär det bli nästa år.
Cecilia Wemgård
Kreator (Main Stage, 7/7) 3,5/5
Guds fiender fick äran att avsluta Metalcamp och gjorde så med besked. Mer driv på Mille, fortfarande på tok för mycket snack, men en publik på några tusen som sjunger forbollshymnen ”Ole,Ole” är klart svårslaget.
Mille Petrozzas mellansnack börjar låta rejält uttjatat nu och historien om den där journalisten som han lurat för femtioelfte gången för att kunna presentera ”Pleasure to Kill” börjar gå mig på nerverna. Men allt är förlåtet när ”Flag of Hate” rivs av och publiken skakar vilt på hårmanen. Setlisten är densamma som tidigare i år förutom att den är nedkortat med ungefär en halvtimma för att passa festivaltiden och för att ge det bästa är det bandets nyare låtar som fått på foten. Detta leder till en gedigen hit kavalkad och den perfekta avslutningen på veckans festande.
Kreator känns dock inte helt tighta och kanske är det ändå lite av ett dussinframträdande vi får se denna natt. Däremot är Mille mer aktiv än senast jag såg dem, vilket kan bero på att stora scenen på metalcamp slår Klubbens lilla scen med hästlängder. Ett band som klart behöver bra med utrymme live.
Line-up:
Sång – Miland ”Mille” Petrozza
Gitarr – Sami Yli-Sirniö
Bas – Christian ”Speesy” Giesler
Trummor och sång – Jürgen ”Ventor” Reil
Hemsida:
http://www.kreator-terrorzone.de/
/Cecilia Wemgård
Die Apokalyptischen Reiter (Main Stage, 7/7) 3,5/5
Släng in en keyboardist i bondage utstyrsel och lägg sedan till någon mysig blandning av döds och folkmusik och du har Die Apokalyptischen Reiter. Lika svårstavade som deras framträdande är konstigt.
Så fort jag får syn på keyboardisten i sin minimala läderustyrsel runt-travandes på scen med en liten piska i handen undrar jag om det varit någon schemaändring jag inte reigstrerat än. Men nepp, ingen schemaändring, detta är faktiskt Die Apokalyptischen Reiter. Samtidigt som jag inte vet ifall jag ska ta tyskarna seriöst eller inte slås jag ändå av deras sköna självdistans samtidigt som de levererar slagkraftiga låtar. ”Adrenalin” påminner en hel del om Rammstein och visst är det svårt att inte le när kvintetten först plockar upp två damer på scen för att sedan slänga ut två stora gummibåtarför pubilken att crowdsurfa i… eller det heter kanske båtsurfa när det utförs på detta vis?
Line-up:
Sång – Fuchs (aka Eumel – Daniel Täumel)
Gitarr – Ady
Bas – Volk-Man (Volkmar Weber)
Keyboard/synth – Dr. Pest (Mark Szakul)
Trummor – Sir G. (Georg Lenhardt)
Hemsida:
http://www.reitermania.de/
/Cecilia Wemgård
Down (Main Stage, 6/7) 3,5/5
Phil Anselmo är kankse mer känd för att ha sjungit i Pantera än för sitt band Down men dessa grabbar är inte att underskatta. Med någon form av Stoner/Doom hybrid med sydstads känsla tillhör de headlinerna för denna års upplaga av Metalcamp.
Och efter några få låtar blir alla vi från pressen utslängda från backstage området vilken får en att undra vilka diva fasoner det är som gäller för Phil & Co. Men kanske handlar det snarare om att han ska få röka sitt gräs ifred eftersom han är mer än bara lite påtänd på scenen. Han lyckas dock hålla sig på benen och med svängigt tunggung blir jag faktiskt imponerad av jänkarna. Lite sliten röst men rytmen är hypnotiskt mässande och skapar en konstig stämning, nästan sömnig, som mixar sig med den söta rökdoften som ligger tät över publiken.
Jag drar mig mer och mer bakåt eftersom doften börjar bli outhärdlig och som stor final på det hela kommer Phil in på scen igen efter showens avslutning, triggar igång alla till allsång på ”Stairway to Heaven” för att sedan slänga micken i golvet och knata ut igen. Jag blir banne mig inte klok på detta band.
Line-up:
Sång – Phil Anselmo
Gitarr – Pepper Keenan
Gitarr – Kirk Windstein
Bas – Rex Brown
Trummor – Jimmy Bower
Keyboard – Big Ross
Hemsida:
http://www.down-nola.com/
/Cecilia Wemgård
Destruction (Main Stage, 6/7) 4/5
Solen skiner med brännande hetta, vinden står stilla och inget skulle sitta bättre än en kall öl och lite skugga. Trots detta ger sig tyskarna i Destruction upp på scen och med Schmmier i spetsen levererar de stilren thrash metal av den gamla skolan.
Jag har länge drömt om att få se Destruction live men eftersom de aldrig spelar i Stockholm har möjligheterna varit få eller extremt dyra. Så sedan telefonintervjun i vintras med bandets sångare och bassist, Schmmier, har förväntningarna bara stigit och stigit inför denna festivaldag. Återigen tittar jag i mina anteckningar efter nyckelord och finner två värda att citera; ”bara äger!”. Schmmier prickar varenda hög ton perfekt och det märkst att det är tre gamla rävar som står på scen. Allt ser så lättsamt ut men ändå är det sjukt bra. Tightheten får sig lite på foten under visa partier och visst missar Schmmier lite på skriket i ”D.E.V.O.L.U.T.I.O.N.” men ”Life Without Sense” sitter smärtfritt och inledande skriket på ”Thrash ‘Til Death” får det att gå ilningar längst ryggraden.
”The Butcher Strikes Back” bjuder på ett rejält baskagge muller på både gott och ont (lite grötigt) men ”Nailed to the Cross” kan få vem som helst att gråta glädjetårar. Snyggt, rent och thrashigt!
Line-up:
Bas – Marcel ”Schmier” Schirmer
Gitarr – Mike Sifringer
Trummor – Marc Reign
Hemsida:
http://www.destruction.de/
/Cecilia Wemgård
Vader (Main Stage, 6/7) 3/5
Sedan en tid tillbaka är Piotr ”Peter” Wiwczarek den enda originalmedlemmen kvar i Polska thrash/death metal bandet Vader. Men åh andra sidan gör det inte så himlans mycket eftersom han har hittat bra ersättare och själv är hela huvudatraktionen som håller detta skepp flytande.
Och som vanligt bevisar han detta än en gång när han intar huvudscenen på Metalcamp. Visst skadar dagsljuset en del av stämningen men ändå går battaljonen lös på gitarrerna som om morgondagen inte existerade. Besatt avgrundsvrålande blandas med distade gitarrer i ”ShadowFear” varvid det smattrar så hårt i baskaggarna att jag undrar om de inte bytt ut trummisen Paul mot en mindre maskin. Tyvär är detta framträdande långt ifrån ett Vader i toppform (även fast det låtar bra) men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det avsaknaden på riktigt aktiv publik? Kanske är det för varmt i solen? Eller så är det helt enkelt inte Vaders dag denna eftermiddag. Speciellt då setet känns för kort. Kanske hade det lyft om polackerna fått en halvtimma till.
Line-up:
Sång och Gitarr – Piotr ”Peter” Wiwczarek
Gitarr – Wac³aw ”Vogg” Kie³tyka
Bas – Tomasz ”Reyash” Rejek
Trummor – Pawe³ ”Paul” Jaroszewicz
Hemsida:
http://www.vader.pl/
/Cecilia Wemgård
Legion of the Damned (Main Stage, 5/7) 3,5/5
Legion of the Damned är en hyfsat ny thrash/death metal kvartett på erövringståg i Europa och för att kunna backa upp sin musik har dessa herrar satsat på att utvecklas till ett gryjt live-band. Dessutom med en hårkvot som täcker in undertecknades hela familj och lite därtill.
Det är mycket hår på scenen när Nederländarna drar igång men satans vilken brutalitet. Richard Ebisch satsar helt på att försöka knäcka varje sträng och Maurice Swinkel brölar på bra när han inte har munnen full med sitt egna hår.
”House of Possession” ger ett rejält smatter i kaggarna och ”Bleed for Me” blir ett perfekt soundtrack till publikens röjande eftersom jag lyckas få syn på 2-3 personer med blod under näsorna efter moshpiten. För mig som inte är allt för inlyssnad blir ”Werewolf Corpse” något av en favorit under bandets en timmes-långa spelning men alla låtarna funkar utmärkt och gillar man inte musiken så bör man ändå bli imponerad av energin dessa killar utstrålar.
Line-up:
Sång – Maurice Swinkels
Gitarr – Richard Ebisch
Bas – Harold Gielen
Trummor – Erik Fleuren
Hemsida:
http://www.legionofthedamned.net/
/Cecilia Wemgård
Testament (Main Stage, 4/7) 4/5
I mina ögon/öron kommer Testament alltid vara ett av de bästa thrash metal banden både live och på skiva. Därför hade jag skyhöga förhoppningar för kvällens framträdande och som till min förtjusan faktiskt infriades.
När bandets medlemmar en efter en intar scenen ligger det en tryckt stämning över hela
publikhavet som bara väntar på att explodera. Så när Chuck Billy greppar micken och inleder med att vråla ”Don’t follow The Preacher” är det som om en enad energistöt går genom folkmassan och släpper lös världens kaos. Och med sådan respons levererar testament ett klockrent framträdande. På sweden Rock förra året lär Chuck en aningens hes men nu verkar han ha hållit rösten i topptrim och bakgrundsvrålet från resterande medlemmar under ”Into the Pit” ger gåshud på armarna.
Däremot är det inga större förändrignar i set listan sedan förra turnén. ”Practise what you preach” och ”Souls of Black” är givna stänkare medans ”More then meets the Eye” från senaste givet är solklar framtida klassiker med sin allsångs respons. Minns jag rätt så gjorde bandet även en snygg avrundning med ”Disciples Of The Watch” och när sista tonen klingar ut är vi ganska många som tigger om mer. En halvtimma till hade absolut inte skadat festivalen då det ändå blev en himlans massa förseningar med Satyricon och Blephegor.
Line-up:
Sång - Chuck Billy
Gitarr – Eric Peterson
Gitarr - Alex Skolnick
Bas - Greg Christian
Trummor - Paul Bostaph
Hemsida:
http://www.testamentlegions.com/
/Cecilia Wemgård
-
-
Senaste kommentarer
-
