Accelerator dag 1

Släntrar in på Munchenbryggeriet precis över sextiden. Halvdött. De som tagit sig dit i tid köper öl eller bläddrar förstrött i en People. Vi sätter oss på golvet och väntar.

 

Vid sjutiden ställer sig en yngling från södra London med för stor skjorta på scen. Han heter Johnny Flynn och med sig har han sitt band ”The Sussex Wit”. Första ögonkastet bedrar,  Flynn är inte yngre än 25 och när de börjar spela visar han sig fylla upp skjortan med bravur. Duktigt spelad nyfolk med ett band som verkar ödmjukt och ser ut att ta sin uppgift på största allvar. Gitarrer, banjo, cello och tvärflöjt. Flynn sjunger med en röst som inte ger associationer till den lille pojken på scen, han växer med låtarna och att Acceleratorpubliken ska vara den mest svårflirtade märks inte alls av under inledningsakten. Johnny Flynn får mig att skämmas över mina bristande kunskaper inom området honom själv och dessutom får han mig att bli förbannad över att det inte säljs skivor i merchandise-ståndet. En vag kärlekshistoria är påbörjad.

 

Mer väntan innan svenskproducerade Leedsbandet Wild Beasts äntrar scen. Efter ett par låtar muttrar killarna bakom mig något om att han är en riktig ‘lad’ den där sångaren och att Wild Beasts är värdelösa. Det råder ingen tvekan om att första påståendet är ironiskt. När det inte övergår i ett desperat skrikande sjunger  Hayden Thorpe med Antony Hegarty-liknande falsett och när han öppnar munnen för att prata mellan låtarna vilar det något nervöst och sårbart över honom. Som att han nästan inte vågar tala till sin publik. Det är många instrumentbyten bandmedlemmarna emellan och är man inte en frekvent Wild Beasts-lyssnare är det kanske det som är mest irriterande – att inte kunna placera Wild Beasts i ett fack. Vad vill de och framför allt, vad behärskar de? Det tenderar att bli lite långdraget och bäst är det när Thorpe delar mikrofonen med basisten Tom Fleming. Wild Beasts lämnar mig konfunderad och nyfiken men aldrig riktigt engagerad.

 

Dags för Foals, Oxfordsbandet som albumdebuterade med Antidotes i mars. Väntar mig introvert svår posérock när deras sångare Yannis Philippakis börjar med att drämma micken i monitorn under det långa introt de inleder med. I stället verkar Philippakis på  bra humör och publiken med honom även om han får dra ett par ignoranta skämt för att riktigt få med oss. Deras dansanta stötiga electrorock är en riktig energikick live och betraktat från Münchenbryggeriets balkong blir det en visuell upplevelse att se kvintetten spela vända mot varandra i kvadrat.

 

Ytterligare väntan och stämningen är spänd och upptriggad. Trots att de tidigare banden gjort bra ifrån sig är det inte svårt att gissa vad alla väntat på. Ben Bridwell i vit bandana har kortare skägg nu än på Band Of Horses senaste (väldigt utsålda) visit i början av Mars men talangen sitter uppenbarligen inte i skägget. ”We’re Band Of Horses and we play songs for a living” säger Bridwell efter att ha deklarerat att det är väldigt roligt att vara tillbaks i Stockholm igen. Jag tvivlar på att någon skulle ha missat det men känner mig ändå tvungen att skriva upp frasen i min anteckningsbok. ”We’re Band Of Horses and we play songs for a living” – det låter så bra i Bridwells mun, som om musiken är rotad i bandets beståndsdelar och inte hör hemma någon annanstans, som om han vill få oss att fatta att det är vad de ska visa oss ikväll de gör varje kväll och de gör det bra och älskar att få vara en del av just den karusellen.

 

Publiken jublar när de hör gitarrintrot till andra låten ”Is there a ghost” och värmen kommer tillbaka flerfaldigt ifrån scen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Band of Horses spelar med proffesion, ibland kan det övergå i vad som liknar trötthet men de momenten är mindre nu än vad de var på Debaser i våras. Låt efter låt läggs upp storslaget, hårda gitarrer varvat mot de mjukaste verser som är Band Of Horses specialitet. Vackrast blir det i de mer lågmälda låtarna där Bridwells ljusa stämma ges fullt utrymme. Är det någon som missat hur folkkära de blivit så förklarar de allt i och med allsången i ”The Funeral”. Hur många andra indieband kan självsäkert vända ett av mikrofonstativen mot publiken och låta det stå kvar låten igenom? Band Of Horses gör det med stolthet.

 

Två nya låtar spelas, det låter karakteristiskt Band Of Horses. Den första som gissningsvis heter ”All day long” (av refrängen att döma) är en munspelsdoftande kärleksvals med Bens sång i fokus. Textraden ”a small stone somewhere in your shoe all day long” är förmodligen inte det jag kommer att älska mest när jag får höra låten färdig på skiva men det är den som vägrar lämna mitt sinne när kvällen är slut.

”Weed Party” är sista låten i ordinarie spellistan och som första extranummer bjuds vi på keyboardisten Ryan Monroes briljanta låt ”Older”. Det är andra gången jag hör den live. Nu – liksom då- verkar alla så genuint glada över att få supporta kompisen som vanligtvis står i mörkret därbak. Värme och gemensamhetsanda präglar Band Of Horses ikväll och det är så förbannat fint.

 

 

Denise Berg