Sweden Rock: Apocalyptica-intervju

Finska bandet Apocalyptica utmärker sig i metal genren genom att bandet består delvis består av tre långhåriga cellospelande killar. Nyinräknad i bandet är även en trummis, och då och då har de gästinhopp av sångare på skivorna, annars är deras spelningar alltid helt instrumentala. Från början blev de kända för att göra covers av Metallica-låtar men de skriver även egen musik. Plaskis träffade de fyra medlemmarna efter deras spelning på Sweden Rock Festival.          

De tre cellisterna började musikskola när de var små, och träffades där. De blev ”metal-älskare” i tonåren, och testade att spela hårdare musik på sina instrument eftersom det alltid finns plats för någonting nytt, som de själva uttryckt det.
- Vi bildades för 12 år sen, första albumet hade ett klassiskt sound. Steg för steg blev det tyngre. Vi finslipade smådetaljerna. Det är intressant med cello, man kan variera sig, både akustiskt och extremt. Det är en värld av möjligheter.

Så vad har bandet för relation till Metallica, förutom att de varit förband till sina förebilder?
- Det är trevliga killar, de gillar våra låtar. Vi turnerade med dem bara för några dagar sen.
Sverige då? Vad har ni för relation till Sverige?
- Vi hade en lägenhet i Gamla Stan! Vi spelade in ett helt album i Stockholm. Vi såg Victoria, men inte Madeleine..!
Bandet har dessutom jobbat med svenska Linda Sjöblad (från Lambretta).
- Linda var jättetrevlig. ”Bimbo” var en stor hit i Finland. Vi försökte hitta en koppling till att jobba med henne, hon har en väldigt fin röst.
Det går ganska bra för svenska band i Finland, och detta är något medlemmarna i Apocalyptica märkt.
- Band som Kent, Ark, Cardigans – de stora headliners på finska festivaler är svenska band. De är mer troliga att bli uppskattade. Dessutom är det packat med finska metal band. Vi kan nämna 20 metalband i Finland – det är mer än ett! Alla i Finland känner varandra, vi stödjer varandra med jobbar inte tillsammans. Stödjer man andra blommor så växer blommorna bättre.

Hela intervjun går rätt flummigt till. Hälften av tiden vet jag inte om bandet skämtar eller är seriösa. Det är mycket skämt sinsemellan, till exempel om vem som flörtar med vem och att vissa gillar äldre kvinnor. Sedan kommer mer seriösa ämnen upp, om var de köper sina strängar, hur de vill att deras ljusshow ska se ut och varför de inte spelar oftare i Sverige.
- I Skandinavien går det inte så bra för oss. I Sverige säljer vi 300 biljetter och i Mexiko säljer vi 10000. Idag var en bra dag, det var 50-70 personer på signeringen. Under spelningen var det kanske 20 personer som kände till oss, de andra hade ingen aning. Det märktes när vi spelade ”I’m not Jesus” vilka som sjöng med. Inte många gick, de var mer och mer aktiva. Folk verkade gilla det.

När Lordi vunnit Eurovision-finalen så uppträdde Apocalyptica som pausunderhållning i Helsingfors året efter, men kan de tänka sig att delta i själva tävlingen?
- Vi gillar inte Eurovision, det är skit. För Lordi var det en bra sak men vi är inte intresserade. För oss var det bara en spelning.

Av: Mina Szpiro

Sweden Rock: Poison

Poison, Festival Stage, 23.30-02.00 Betyg: 3

 

Poison ska spela mellan halv tolv och två, men istället blir det mellan tolv och tio över ett. Kortaste headlinern någonsin? Först är sångaren Brett Michaels sen till presskonferens, sen börjar bandet sent. Frustrerande, inte nog för de med endagarsbiljett som jag hör måste ta bussen hem klockan ett, och bandet går på först vid midnatt. Men plötsligt börjar det – efter lite tekniktrubbel – och en sak Poison ska ha beröm för är att de får igång publiken. Jag är en skeptiker och är måttligt förtjust men inser i efteråt hur dåliga deras låtar är på skiva, och hur mindre dåliga de är live. Bra jobbat, alltså! Tyvärr är hela stämningen hillbilly-cowboy, ungefär som om man är på en Kid Rock-konsert. Rock goes country goes American style, typ. Inte riktigt min grej. Brett kör på sin Stureplan-moves, alltså näven i luften och skuttande i sidled. Med cowboyhatten på! Lite line dancing-känsla över det hela. Bortser man alltså allt visuellt så har man ändå rätt bra versioner av deras låtar här. ”Look what the cat dragged in”, ”Your mama don’t dance”, ”Unskinny bop”, ”Every rose has its thorn”, ”Talk dirty to me” och extranumret ”Nothing but a good time”. De två sistnämnda var de bästa på hela spelningen. Dagen efter hörde jag ”Talk dirty to me” på campingen och insåg hur mycket sämre den är på skiva. Och jag som är en 80-talsnörd! Jag borde gilla Poison. Tyvärr satsar de på helt fel saker. Det är Bretts bad boy-attityd, medverkan i töntiga dokusåpor, rock’n’roll lifestyle-image, skärmar med avklädda brudar och gitarrsolon mellan varannan låt(!). Och den hemskt irriterande cowboy-looken! Klä er lite hyggligt, skaffa ett annat scenspråk, se er i spegeln och bara lira musik! Sen är jag nöjd. För Poison visar att de faktiskt kan. Men inte hela vägen.

Av: Mina Szpiro

 

Sweden Rock: Apocalyptica

Apocalyptica, 15.00-16.15 Rock Stage, 7/6 Betyg: 3,5

 

Finska Apocalyptica är ett riktigt coolt band med en annorlunda scenshow. Till att börja med är det inga gitarrer – hör ni, ett rockband utan gitarrer! – utan bara cellos och ett trumset. Jag kan säga att cellos och headbangande är en riktigt häftig kombination. På skiva är bandet rätt lugna, melodiösa och avslappnande, det är först när man ser dem live som man inser storheten. Jag såg dem första gången på Klubben och det var en aha-upplevelse. Vi stod längst fram, sådär så man kunde se hur de svettades, och det var så intensivt spännande att se ett band som inte har enda låt med sång på. Men publiken sjunger med ändå… Apocalyptica gjorde sig nämligen kända genom att göra Metallica-covers. Så medan det på scen spelas cello så sjunger vi i publiken texten, nu till exempelvis till ”Creeping death”. Riktigt coolt. Sedan har Apocalyptica också gjort egna låtar, och vissa med gästsångare, som Ville Vallo, The Rasmus-Lauri och svenska Linda Sjöblad. Ingen av dem gästar dock scenen här, så vi får de instrumentala versionerna. ”Bittersweet” som egentligen sjungs av både Ville och Lauri fungerar även utmärkt utan sång. Det kanske är konstigt att komma in på en Apocalyptica-spelning men ger man det en chans så märker man att det är riktigt bra. Dock gör det sig bättre i lokal, i mörker, med rökmaskiner och ljussättning, så man hamnar i rätt stämning.

Av: Mina Szpiro

Sweden Rock: Def Leppard

Def Leppard 23.30-01.00, Festival Stage 6/6 Betyg: 4

 

Mitt största favoritband I hela världen på samma scen som för två år sedan, det kallar jag lycka. Den här gången har jag väntat i två och en halv timme vid stängslet för att få stå allra längst fram. Där står bara spanjorer och slovener, folk som har åkt långväga för att se sina band, hard core-fansen alltså. Och jag. Men det är banne mig rätt, för någon gång i sitt liv ska man få se sitt band och stå längst fram!
Det är tre låtar från nya skivan, men annars blandar de rätt vilt. Självklart är det mest från Hysteria-albumet från ’87 men det är min och mångas andras favoritskiva och de låtarna håller alltid. Inledande ”Rocket” byts av med ”Animal”, varvas med lite nytt och gammalt och det går tillbaks till ”Love bites”, ”Hysteria”, ”Armageddon it” och ”Pour some sugar on me”. Några andra personliga favoriter är ”Photograph”, ”Mirror mirror (Take a look into my eyes)” och ”Make love like a man”, men extranumret ”Let’s get rocked” är extremt medryckande och håller måttet. Det är ös från början till slut. De första raderna med folk i publiken kan varenda låt, vartenda ord, även de nya låtarna. Jag dansar, hoppas, sjunger, njuter, men det är inte riktigt vad jag trodde att stå längst fram. Det är det där uppenbara avståendet mellan scenen och publiken, fyllt med fotografer och vakter som gör det så opersonligt. Vattenflaskor, ficklampor, muskelkillar med öronproppar liksom blockerar mitt synfält och förstör bilden.  Näst längst fram kanske är det ultimata? Men höjdpunkten händer ändå längst fram – gitarristen Phil Collen känner igen mig från presskonferensen och stannar upp en sekund för att sedan vinka överraskat. Jag var nämligen den som pratade mest under konferensen,  precis som 2006 satte jag mig allra längst fram och ville passa på att fråga allt jag kunde komma på och denna gång svarade jag även på andras frågor. Jag kunde svaret på när bandet skulle spela i Japan, vilket imponerade på Phil. Alltså måste jag gjort ett intryck, som sedan belönade sig under spelningen. När jag senare berättar för en vän som är ett riktigt Def Leppard-freak är hon otroligt avundsjuk och jag berättar nöjt om hela händelsen och allt som sades. Sweet.
Av någon anledning är det dock inte lika bra som förra gången, kanske är det för att det bara var två år sedan, kanske är det för att förra SRF var första gången jag såg dem live, kanske är det för att det ”bara” är en festivalspelning, kanske är det att jag står längst fram, kanske är det att jag är ensam. Det är bara inte lika bra den här gången, och jag tänker inte ge högsta betyg för att det är mitt favoritband, men jag förnekar inte att det var riktigt kul att se dem igen och att jag mådde väldigt bra när jag stod där, och att jag i efterhand är väldigt nöjd. Sedan, som parantes, ska jag ju få se dem redan innan månaden är slut igen, eftersom jag åker till Storbritannien och ser dem både i Manchester och på hemmaplan i Sheffield. Festivalspelningar i all sin ära, men det är någonting att vara i en lokal fylld med folk som vill samma sak, stämningen, ljussättningen, ljudet, och så bandet. Bandet som är här för just den publiken och publiken som är där för just det bandet. Det blir nog en höjdpunkt.

Setlist:

Rocket
Animal
Come on, come on
Foolin’
Mirror mirror (Take a look into my eyes)
Make love like a man
9 lives
Bad actress
Love bites
Rock on
Hysteria
Armageddon it
Photgraph
Pour some sugar on me
Rock of ages
Extranummer: Let’s get rocked

Av: Mina Szpiro

Sweden Rock: Whitesnake

Whitesnake, 20.00-21.30 Festival Stage 6/6 Betyg: 3,5

 

Detta är fjärde gången jag ser Whitesnake och jag kan säga att mina förväntningar var bottenlåga. Första gången jag såg dem – på SRF 03 – var jag lyrisk. Andra gången var på Hovet och det var okej, men inte lika bra som förra gången. Tredje gången på SRF Kick Off var jag mest irriterad. Whitesnake är jättebra på skiva men så okarismatiska och arroganta på scen att jag nästan blir arg. Vi i publiken ska vara så tacksamma för att vara där, så glada att få höra minsta lilla att de aldrig kan bry sig om mellansnack eller någonting. Min bitterhet har varit översvämmande. Så nu brydde jag mig inte ens om att se spelningen från början, det var mer en suck av ”jag kan väl lika gärna passa på nu när de är här” – men någonting har hänt… På håll hör jag ”Best years of my life”, ”Fool for you lovin’” och ”Love ain’t no stranger” och jag har ett starkt behov att komma nära och se! Jag börjar längst bak men tränger mig längre och längre fram, ju mer jag hör, desto bättre det blir. Nu när Whitesnake inte är headliner så verkar de nästan – believe it or not – tacksamma. Förvåning! David Coverdale bryr sig faktiskt om att ta hand om sin publik. Han ler, ger slängkyssar, juckar inte med mickstativet, och tackar för att så många tagit sig hit. Hör ni, de tackar. Klassiker som ”Is this love”, ”Ain’t no love in the heart of the city” och “Here I go again” avfyras och jag är glad att jag är där. När det är dags för extranumret “In the still of the night” är jag riktigt nöjd och ser till och med fram mot nästa Whitesnake-spelning. Snacka om att en konsert kan få någon att ändra sig. Heja Whitesnake, mer blygsamhet och känsla!

Av: Mina Szpiro

Sweden Rock: Sweet Savage

Sweet Savage 23.45-01.15 Gibson Stage, 4/6 Betyg: 2,5

Irländska Sweet Savage räknas till NWBHM (New Wave of British Heavy Metal) och brukade inneha Vivian Campbell (ex-Whitesnake, nuvarande Def Leppard) som sin gitarrist en gång i tiden. Bandet hälsar faktiskt till Vivian som två dagar senare spelar med Def Leppard. (Ironiskt nog spelar även Whitesnake under festivalen men de skickar minsann ingen hälsning, reds anm.) Sångaren är kort, småful och riktigt spexig. Han posar konstant med sin gitarr, som om han väntar på att pressen ska ta den perfekta bilden på en riktig rockstjärna. Detta blir rätt tjatigt, och bandet känns tyvärr rätt gubbigt. I övrigt är musiken inte så dum, den är sådär 70- och 80-taligt brittisk som man vill ha den. Publiken informeras även om att Metallica har gjort en cover på en av deras låtar, men vilken säger de inte. Detta är bandets första besök i Sverige och det firas med att spela den allra första singeln ”Take no prisoners”.  Det är enbart tyskar, ryssar och gubbar i publiken så det är rätt så lamt, men jag hade nog gått på den här spelningen om jag var där med pojkvännen och ville ha lite stå-och-kramas-musik.

Av: Mina Szpiro

 

Sweden Rock: Team Cans

Team Cans, 16.20-16.33 Festival Stage, 6/6 Betyg: 2

Nationaldagen ska firas med sjungande av nationalsången. I år är det Körslaget-vinnarna Team Cans som får äran. Joacim Cans tackar Sweden Rock-publiken för sina framgångar i programmet med en hint om att det var vi hårdrockare som tog dem till förstaplatsen. Först är det tacktal, sedan ”We will rock you” av Queen, ”Pour some sugar on me” av Def Leppard (flört med bandet som spelar senare ikväll, kanske?), Nationalsången som innebär allsång, och sist men inte minst den under programmets gång så uppskattade ”O fortuna”. Personligen trodde jag att de skulle köra Hammerfall-låten ”Hearts on fire” för att flörta med publiken så blev det icke. Jocke ville inte promota sig själv i det här fallet, utan kören. Vilket i och för sig är bra. Tyvärr är ett uppträdande på fyra låtar knappt en spelning, så jag kallar det istället pausunderhållning. Uppvärmning för Ace Frehley kan vi också kalla det, eftersom Ace kliver ut på scenen 5 minuter efter Team Cans.

Av: Mina Szpiro

 

Sweden Rock: The Poodles

The Poodles, Zeppelin Stage, 6/6 Betyg: 3

Nationaldagen till ära får svenska The Poodles stå på scen. Alla är klädda i vitt utom sångaren Jacob, som har svart, nitar och fransar. En riktig 80-talskombination, som ni hör. Jacob pratar på engelska vilket förbryllar först, men efter ett (sent) tag förklaras detta av att bandet har många utländska fans i publiken och vill att alla ska förstå. Pretentiöst och lite snobbigt, javisst, men samtidigt omtänksamt. Dessutom berättar sångaren  att bandet släppt en singel med Peter Stormare för ett år sedan, men mer information får vi inte? Mer förvirring. Namedroppar de bara? Det är klädbyten och riktigt lamt mellansnack (”Tycker jag det här är roligt eller är det nån som måste byta kläder!?”)…  Men låtarna funkar. Alla omkring mig i publikhavet kan texterna – alla texter! Jag urskiljer låtar som ”Metal will stand tall”, ”Streets of fire” och ”Night of passion” men annars är det albumlåtar jag inte kan. Jag verkar vara den enda. Bäst under spelningen är dock extranumret ”Line of fire” som egentligen delvis sjungs av E-Type men nu istället får sjungas av coole Pontus (från Jan Johansens band Ignition – som jag upptäckte på SRF ’03!).

Av: Mina Szpiro

Sweden Rock: Disturbed

Disturbed, 20.00-21.30 Festival Stage, 5/6 Betyg: 4

 

Disturbed är ett band jag bara råkade lyssna på, först på grund av covern ”Land of confusion” (Genesis), sedan efter radiolyssningar där jag tänkt ”det här låter bra” och sedan upptäckt att det är just ”Land of confusion”-bandet! Skiva införskaffades och lyssningen började på riktigt innan Sweden Rock-besöket. Trevligt att få serverat ett band på SRF som man nyligen insett att man tycker om.  Det spelas många låtar från nya skivan (vilket funkar bra för mig) och publiken är insatt och medryckande. Vi får höra ”Best in the world”, ”Indestructable”, ”Land of confusion” – som leder till allsång, ”10 000 fists” och ”Sickness” bland annat och hela tiden är det fullt ös. Jag har lyckats ta mig långt fram och hoppar med och bara njuter. Sanningen är att jag efter konserten är så exalterad att jag på något vis lyckas glömma bort Judas Priest-presskonferensen jag är uppskriven på! Pinsamt. Men det visar också hur bra Disturbed var. Cred till Disturbed.
Bandet berättar på sin presskonferens att den nya skivan är deras mörkaste och mest aggressiva album, de ville gå ett steg längre, men hittade samtidigt mörkret som födde dem från början.
- Maiden, Priest, Metallica inspirerade oss, fick oss att vilja plocka upp instrument. Med dagens mått mätt, är vi separerade från den kategorin. Vi är alltid för tunga eller inte tunga nog. Jag antar att vi är hårdrock men i våra hjärtan kommer vi alltid vara metal, förklarar sångaren David.

Av: Mina Szpiro

 

Sweden Rock: Airbourne

Airbourne 19.00-20.00 Sweden Stage, 4/6  Betyg: 3,5

Australienska bandet Airbournes medlemmar är alla mellan 19-23 år gamla och har redan tröttnat på att jämföras med AC/DC. De tre långhåriga killarna på scen (den fjärde sitter bakom trumsetet, så honom ser man inte) ser ut att kunna vara syskon. Deras svallande, rödaktiga blöta hår svänger i takt med musiken. De är riktigt coola men sångaren har ett behov av att skrika ut orden mellan varje låt – vilket jag avskyr – och det känns som om att de tar i för mycket, försöker för mycket – de är ju redan coola! Öppningen är lite knasig, liksom Metallica brukar öppna med Ennio Morricones ”Ectasy of gold” så börjar spelningen med en instrumental låt, men här är det bara fel. Mood killer. Något som dock är riktigt bra är ”Diamond in the rough” som förmedlar en slags Iron Maiden-allsång-känsla. Flummigt men trevligt!
Senare under spelningen hoppade tydligen sångaren omkring på scen och klättrade i teknikriggen men det var något som jag missade. Så går det när man är kort och inmosad i publikhavet.

Av: Mina Szpiro