Disturbed (Red Stage 26/6 21:15-22:15) 3,5/5

Disturbed leverade en spelning bestående i stort sett bara hits. Tyvärr lyckades de inte få spelningen till något speciellt, utan det kändes mer som en vanlig dag på jobbet för de amerikanska grabbarna.

Några saker stod dock ut från alla andra band. För det första hade de den snyggaste entren, där sångaren David Draiman rullades in med tvångströja och mask á la Hannibal Lector. Just då trodde jag att denna spelning skulle bli magisk och oförglömlig, men den blev förvånansvärt platt. Låtarna lät väldigt lika varandra, speciellt om man inte är så insatt i Disturbeds musik.

Missförstå mig inte, det var inte en dålig spelning, utan snare så att den inte var unik. Det var en stabil spelning, men det saknades lite av det visuella. Ingen häftig liveshow som Slipknot, eller energi som Mustasch. Publiken älskade dock Disturbed, och skrek, sjöng och hoppade tills asfalten gungade. Ganska mäktigt var det att se allas knytnävar i luften till låten Ten Thousand Fists. Utöver det spelades hits som jag tror få har lyckats undgå, däribland Stricken, Down With the Sickness och Land of Confusion.

Det som jag kommer minnas längst och som möjligtvis kommer ge upphov till en och annan mardröm är David Draimans skratt. Det låter verkligen som en psykopats skratt, och nackhåren ställer sig på ända när man hör det. När mellansnacket dessutom går i stil med ”My brothers and sisters, my blood” börjar man undra om han är en riktig vettvilling, eller om det bara är spelat…

Line-up
David Draiman – sång
Dan Donegan – gitarr
John Moyer – bas
Mike Wengren – trummor

Hemsida
www.disturbed1.com/
www.myspace.com/disturbed
Spotify: http://open.spotify.com/artist/3TOqt5oJwL9BE2NG9MEwDa

Text:
Niklas Larsson

Foto:
Anna “Anaka” Jenelius

Deathstars (Apollo 22:30-23:30, 5/7) 4/5

Deathstars nya skiva kommer heta Deathglam och det är ingen överraskningen om man kollar på livespelningen. Lika mycket industriell, lite gotisk musik som spelas är det även glitter och en boa runt halsen som gäller.

Första gången jag såg Deathstars, som förband till Korn i våras, blev jag besviken. Sången var inte i närheten av hur det lät på skiva, och ljudet i allmänhet var väldigt platt. Man kan tro att Deathstars har lyssnat på min tysta kritik, för de har förbättrat sig på alla punkter och gjorde denna tillställning riktigt trevlig.

Sångaren Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Berghs röst är väldigt speciell, med stor variation och bredd, och en bidragande anledning till att Deathstars är originella. Till skillnad från förra gången lät sången riktigt bra, och fick verkligen till det där egna soundet. Whiplasher och resten av bandet har mycket energi och rör sig mycket på scen. Jag måste ge extra credd till Whiplasher för sin inlevelse i musiken. I början på låten Virtue to Vice ställer han sig på knä och simulerar att han blir skjuten. En liten, men bidragande intryck till det stora hela.

Alla som har varit på några konserter vet att samplade ljud inte brukar vara det bästa, men jag blev minst sagt förvånad över dito på Deathstars spelning. Det smälte ihop ovanligt bra med musiken. Tyvärr var inte resten av ljudet lika bra. Det kommer ofta basrundgångar som är väldigt störande.

Deathstars spelning är stabil från början till slut, det är lite snack och mycket musik som gäller. Publiken klappar och skriker med, speciellt i låten Cyanide. Jag skulle gärna ha sett att en annan låt fick avsluta spelningen i stället för Revolution Exodus. Personligen skulle jag vilja höra Syndrome istället. Men det får bli nästa gång!         

Låtlista
Motherzone
New Dead Nation
Trinity Fields
Last Ammunition
Synthetic Generation
Tounges
Blitzkrieg
Damn Me
Greatest Fight on the Earth
Virtue to Vice
Play God
Semi Automatic
Cyanide
Revolution Exodus

Hemsida
http://www.deathstars.net
www.myspace.com/deathstars

Line-up
Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh – Sång
Emil ”Nightmare Industries” Nödtveidt – Gitarr
Jonas ”Skinny Disco” Kangur – Bas, bakgrundssång
Ole ”Bone W. Machine” Öhman – Trummor
Eric ”Cat Casino” Bäckman – Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Deathstars kan du se här

Behemoth (Apollo 00:30-1:30, 5/7) 3,5/5

Polens hårdaste band Behemoth förärade Arvika med ett besök. Deras blandning av black och death metal kryddat med delvis sataniska texter har förargat nästan lika många som de har förtjusat.

Behemoth öppnade stenhårt med den snabba dängan Slaves Shall Serve. Jag hinner knappt reagera, utan sliter upp kameran för att få med öppningen av spelningen. Blev minst sagt förvånad, för Slaves Shall Serve är en låt som de vanligen brukar avsluta med, eller åtminstone spela mot slutet…

Efter första låten fortsätter dom i samma stil: snabbt, hårt och brutalt. Det märks att Behemoth är ett band som är vana vid att spela live. Det låter som på skiva, fast ännu tyngre och snabbare. Dock har det en baksida, i och med att alla sjunger med på refränger blir det väldigt stelt. Alla står stilla och sjunger, och det blir ingen rörelse.

Publiken som har samlats under tältduken är inte imponerande. Det är relativt lite publik, och Nergal (lead sång och gitarr) gör sitt bästa för att få igång lite aktivitet. Sanningen är att de förtjänar mycket större publik, och även moshpits.

Behemoth kör på med låt efter låt, och med låtar som Demigod, Slaying the Prophets Ov Isa, Sculpting the Throne ov Seth och Prometherion kan det inte gå fel. Fast inledningsvis är ljudet inte det bästa, och vilket gör att låtarna låter ungefär likadant. En som dock urskiljer sig från mängden är Conquer All. Den framförs i all sin prakt, och är verkligen snortajt. Det är också på denna låt som Behemoth får mest respons från publiken.

Behemoth är inte bara hårda och svåra, utan har även gnutta humor. Det visar de inte minst genom att avsluta med en cover på Turbonegros låt I Got Erection. Hela publiken sjunger med, och jag skulle gissa på att en och annan åskådare får ståfräs. I Got Erection är en härlig avslutning på en härlig festival, och Behemoth är en värdig avslutning!

Hemsida
http://www.behemoth.pl
http://www.myspace.com/behemoth

Line-up
Nergal – Sång och gitarr
Inferno – Trummor
Orion – Bas
Seth – Live gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Behemoth kan du se här

Suicide Commando (Apollo 22:45-23:45, 4/7) 4,5/5

Först av allt vill jag lovorda Arvikafestivalen och dess ljustekniker, alla spelningar på festivalen har haft så grym ljusshow att det inte kulle göra någonting om det inte fanns någon musik, och under hela Suicide Commando-spelningen hoppar min hjärna runt, runt i extas över de otroligt genomtänkta melodierna och det synkade ljuset.

Året var 1986 då Johan Van Roy börjar kalla sig för Suicide Commando och skapar aggressiv, tung electronica. Den första demon kom 1989 på både kasett och LP, och Johan Van Roy har sedan dess släppt en sådan otrolig mängd material att allting inte ens står på hemsidan.
När jag tog mig iväg till spelningen hade jag inte så otroligt höga förväntningar om jag ska vara helt ärlig, Suicide commando är, eller rättare sagt var, inte ett av mina favoritband. Dock, med en sådan öppning som Bind, Torture, Kill (som för övrigt är en referens till en seriemödare som härjade i Witchita, Kansas) – då publiken med ens börjar röja som aldrig förr – inser man detta bands genialitet, inte bara när det gäller musiken, utan även konsertmässigt.

När jag hör introt till min absoluta favoritlåt, One Nation Under God, tar mitt hjärta ett glädjeskutt, men den glädjen försvinner när bildspelet till låten börjar. Detta är ett hopplock utav diverse filmdokumetationer från Förintelsen, och när man ser massgravar, sjuka och utmärglade överlevande samt andra vidrigheter som Nazityskland lämnade efter sig så är det inte lätt att njuta av spelningen i sin helhet. Dock är detta en av de mest politiska låtarna som Suicide Commando har gjort, med buskapet om fred på jorden.

Avslutningen på spelningen gjorde mig lite smått besviken, sista låten var nämligen Hellraiser. Enligt mig är den seg och tråkig, och det finns inte så mycket att hämta i den.
Mitt betyg för denna spelning blir 4,5/5, och den får tyvärr inte en femma för att avslutet drog ned helhetsintrycket rätt så grovt. Bildspelen och ljusshowen är någonting som drar upp betyget högt, och scennärvaron var fantastisk – man märker verkligen hur lång erfarenhet Suicide Commando har under sina vingar.

Hemsida
www.suicidecommando.be/
www.myspace.com/suicidecommando

Line-up
Johan Van Roy – Sång och musik

Text av Linnea Seidegård
Bilder av Niklas Larsson

Mer bilder på Suice Commando kan du se här

Soilwork (Apollo 20:45-21:45, 4/7) 4/5

För första gången uppträder svenska Soilwork på Arvikafestivalen. De gör en övertygande spelning, med bra musik, en härlig bassist och en liten wall of death.

Soilworks bassist, Ola Flink, måste vara en av de skönaste bassisterna inom metalvärlden. Sättet han springer runt och lever sig in i musiken är oslagbart, och ett välkommet bidrag till Soilworks annars rätt tama spelningar. Tama på så sätt att det inte händer så mycket på scenen. Desto mer sker det på den leriga marken som publiken står på. Det fullproppade tältet är fullt av energiska människor som ger järnet. De sjunger med i låtarna och röjer i mosh pits. De lyckas till och med skapa en, om än liten, wall of death. För den oinsatta innebär det att publiken delar på sig, ungefär som när Moses fick röda havet att dela på sig. Sen på en given signal kraschar de båda halvorna ihop med ett stort brak.

Fokus låg på de senaste plattorna, där senaste alstret Sworn to a Great Divide kom ut förra oktober.Singeln Exile gör sig mycket bra live, mycket tack vare att sångaren Bjorn “Speed” Strid har förbättrat sin clearvoice rejält de senaste åren. Hade du frågat mig för ett par år sedan om Soilwork var bra live hade jag bestämt sagt nej.  Efter spelningen på Arvika har jag ändrat åsikt, och skulle rekommendera detta göteborgsmetal-band. 

 
Hemsida
http://www.soilwork.org
http://www.myspace.com/soilwork

Line-up
Björn ”Speed” Strid – Sång
Sven Karlsson – Keyboards
Ola Flink – Bas
Dirk Verbeuren – Trummor
Daniel Antonsson – Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.
Fler bilder på Soilwork finns här

Volbeat (Andromeda 13:15-14:15, 5/7) 4/5

Går det i dagens läge att göra något innovativt och fräscht inom den stora metalscenen? Volbeat har visat att det går att vara unik genom sin blandning av Elvis-rock n roll och metal.

Sista dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen rivstartar med danska Volbeat. De är omåttligt populära i sitt hemland och håller som bäst på att erövra resten av norden. Trots den tidiga timman är den teaterlika Andromeda smockfullt av morgontrötta åskådare. Den som inte är  insatt i Volbeats musik skulle lätt kunna tro att man har flyttats tillbaka till 50-talet, särskilt sångaren Michael Poulsen utstrålar rock n roll med sina tatueringar, sitt sätt att sjunga på och vattenkammade hår. Rock n roll-inspirationen märks inte minst heller under mellansnacket. Michael väljer att prata på engelska istället för danska (tur är väl det, för jag har svårt att förstå danska), och han pratar på bred dialekt hämtad direkt från rock n rollens glansdagar. Han sjunger inte bara rock n roll, han pratar det också!

Från introt till The Human Instrument tills sista tonen dör ut en timme senare rockar Volbeat loss och får med sig hela publikhavet. Jag blir förvånad över hur pass många som kan texterna och sjunger med. Bortsett från rockradiostationer har Volbeat inte fått särskilt mycket uppmärksamhet… Publiken får också höra ett smakprov från den kommande plattan Guitar Gangsters & Cadillac Blood. De danska pojkarna utstrålar glädje, och det smittar av sig på publiken. Bäst märks det på låten Garden’s Tale där det blir världens allsång.

Volbeat gör en bra spelning som utstrålar värme och energi, de ger allt och är roliga att se på. Jag har en känsla av att Volbeat bara har börjat sin resa mot ära och berömmelse…

Hemsida
http://www.volbeat.de
http://www.myspace.com/volbeat

Line-up
Michael Poulsen – Sång & Gitarr
Anders Kjølholm – Bas
Jon Larsen – Trummor
Thomas Bredahl -  Gitarr

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Volbeat finns här

Moonspell (Apollo 18:45-19:45 4/7) 3,5/5

Hela vägen från Portugal kommer Moonspell med sin black och goth metal för att sprida lite metal på Arvikafestivalen.

Jag upptäckte Moonspell av en slump på förra årets Wacken Open Air, när jag gick till fel scen och där stod Moonspell. Det var helt okej, och jag stod och diggade där ett tag innan jag gick vidare. Så nu hade jag faktiskt planerat in att se portugiserna, och även om det inte är världens bästa band så duger det  gott och väl att glida in och ge en chans på nu när man är på festival. I början var det inte särskilt imponerande, ljudet var dåligt och bandet uppträdde allmänt stelt. Men det blev bättre när de blev lite varma i kläderna.

Moonspells livespelningar är egentligen som vilket annat bands . De har inga speciella shower, och bortsett från carola-fläktarna har de inte heller någon scenutstyrsel. Moonspell är inte så kända i Sverige, vilket märks på publikuppslutningen. De som har tagit sig dit engagerar sig halvhjärtat. Bandet och publiken tar fart först efter den mysiga låten Scorpion Flower. Upplevelsen stegrar sig mer och mer efter den låten, och mot slutet blir det riktigt bra. Den episka avslutningen Fullmoon Madness sitter som ett smäck.

Moonspell är ett band som är mycket bättre live än på skiva, det är då deras musik kommer sin till rätt. De kanske aldrig kommer att bli världskända, men passar bra att slökolla på en halvtimme på festivaler.

 
Hemsida
http://www.moonspell.com
http://www.myspace.com/moonspell

Line-up
Fernando Ribeiro (Langsuyar) – Sång
Ricardo Amorim (Mourning Blade) – Gitarr
Pedro Paixao (Passionis) – Keyboard + gitarr
Miguel Gaspar (Nisroth) – Trummor
Aires Pereira (Ahriman)- Bas

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Moonspell finns här

In Flames (Eldorado, 00:45-1:45, 26/6) 3/5

Första dagen av Peace and Love avslutades med dunder och brak när pyroteknikmästarna och tillika metalbandet In Flames kom på besök till Dalarna.

När In Flames inledde med Cloud Connected var jag övertygad om att detta skulle bli den bästa spelningen på Peace and Love. Men det blev tvärstopp på grund av en publik som inte gjorde något väsen av sig. Spelningen hade all potential att bli den mest bombastiska och minnesvärda som skådats på flera år. Bombastisk blev den utan tvekan, men minnesvärd? Nja, inte riktigt…

Varje konsert skördar nya offer som faller för In Flames otroliga liveframträdanden. Med sin energi, bomber och granater, stora låtregister att välja från och den underbara publik finns det inte många som kan motstå In Flames. Så är situationen i vanliga fall, men det stämde inte idag. Av någon outgrundlig anledning var publiken lika lam som en 90årig gubbe. Sångaren Anders Fridén gjorde allt i sin makt för att få igång publiken, men det gick bara inte. Det märktes hur bandet tappade energi på grund av publiken. Det var inte samma styrka i låtarna, och det där lilla extra som gör In Flames så speciella saknades.

Oavsett publiken och saknaden av energin gjorde In Flames en grym performance. De snålar verkligen inte med effekterna, och ibland är det omöjligt att se bandet då de försvinner i ljuset från stora tomtebloss. In Flames är så erfarna att musiken alltid låter bra. Mediokra låtar från nya plattan som Disconnected och Alias kom fram mycket bättre live. Och även om fokus självklart ligger på nya plattan, lyckades de slänga in en överraskning genom att spela Ordinary Story, som de enligt egen utsago inte har spelat på åtta år.

På det hela taget var det en okej konsert, i In Flames-mått. Tyvärr gjorde publiken det omöjligt för In Flames att presetera på topp.  

Hemsida
http://www.inflames.com
http://www.myspace.com/inflames

Line-up
Anders Fridén – Sång
Jesper Strömblad – Gitarr
Björn Gelotte – Gitarr
Peter Iwers – Bas
Daniel Svensson – Trummor
      

Text av Niklas Larsson
Bild av Viktoria Popova

Lillasyster (Himalaya 01:00-01:45, 28/6) 2,5/5

Ingen har väl undgått Lillasysters cover på radiohiten Umbrella? Faktum är att Lillasyster är mycket mer än så och av tidigare erfarenhet vet jag att Lillasyster är bra live. Tyvärr blev årets spelning inte alls i nivå med vad grabbarna kan presetera… 

Lillasyster hette tidigare Rallypack, men i och med att bandet börja skriva låtar på svenska bytte de även namn. Rallypack i sin tur bildades av spillrorna från kultbandet LOK. Lillasyster spelar aggressiv hårdrock, med ilskna texter. Efter albumdebuten Hjärndöd Musik För En Hjärndöd Generation från 2007 spelade de på flertalet festivaler. Uppsvinget kom dock i samband med covern på Rihannas Umbrella i slutet av förra året. Det har lätt till ett massivt turnerande i Sverige under sommaren. 

Det märks att Lillasyster har spelat så pass mycket som det gjort denna sommar. Sångaren Martin Westerstrand räknar upp de olika platser de spelat på senaste dagarna. Anmärkningsvärt är att de har spelat på Metaltown i Göteborg samma dag som spelningen på Peace and Love. Vilket band skulle inte vara slitet efter det?  Och visst märks det att bandet är slitet. De spelar fel, och ser allmänt trötta ut. Det syns mest på Martin eftersom han knappt har någon röst kvar. I den lugna låten Nu Har Jag Fått Nog klarar Martin knappt att sjunga, utan måste ta hjälp av publiken för att komma igenom låten. 

Publiken är helt okej, med tanke på att denna spelning avslutar hela festivalen är de flesta rätt slutkörda. Dock tänder publiken till rejält när Hårdrock drar igång. Hela publiken hoppar och sjunger med. Denna låt lyfter hela spelningen, och i efterföljande Umbrella tar bandet hjälp av
Toril Lindqvist som till vardags är sångerska i Alice in Videoland, dock låter det hela rätt falskt… 

På Arvika förra året blev det en stor moshpit när Lillasyster drog igång LOK Står När De Andra Faller, nu var det bara mediokert i jämförelse med den spelningen. De når inte alls upp till samma nivå som förra året, vilket är synd. De avslutar med ännu en LOK-sång Sug Min och första singeln Berätta Det För Lina. Generellt sett blir spelningen bättre ju längre det lider, men det kunde ha blivit så mycket bättre. Tyvärr måste jag erkänna att jag blev besviken på spelningen, då jag inte kan hjälpa att jämföra det med förra gången jag såg dem. Förhoppningsvis blir det bättre nästa gång, för jag vet att de kan! 

Hemsida
www.lillasyster.nu
www.myspace.com/bandetlillasyster

Line-up
Martin Westerstrand – Sång
Max Flövik – Gitarr
Daniel Cordero – Bas
Ian-Paolo Lira – Trummor

Text av Niklas Larsson
Bild av Anna ”Anaka” Jenelius

Mustasch (Shangri la, 21:00-21:45, 28/6) 4/5

När solen närmar sig horisonten kliver Mustasch upp på Shangri La…

Mustasch skulle kunna kallas för okända bjässar. De står aldrig högst upp på spellistan, men likväl har de alltid stor publik. Inom den svenska metalscenen är de hyfsat kände, även om de inte har fått någon stor kommersiell status som exempelvis In Flames. Icke desto mindre gör de aldrig en dålig spelning, och det är alltid bra drag på spelningarna.

 Alla som har lyssnat på radiostationer som Bandit kan åtminstone nämna ett par låtar med Mustasch såsom Parasite, Dogwash och Double Nature.  Mustaschs musik kretsar kring tunga och bra riff, mycket solon och en charmig frontman.

 Spelningen på Peace and Love innehöll inte något speciell show förutom några sparsamma, men ändå smakfulla, effekter. Lite eld och rök var allt som bjöds på, mer behövdes inte för en lyckad spelning. Mustasch kör sitt race och publiken är med på noterna. Publiken röjer och applåderar, och det är svårt att inte ryckas med av tunggunget. Själv släpper jag ut dreadsen och låter nacken arbeta lite i takt till musiken. Det var bra drag i publiken även på lite lugnare låtar som 6.36, vilket är svårt att uppnå, speciellt på en festival.

 Dagarna innan gjorde gitarristen Hannes Hansson sin sista spelning efter tio år med Mustasch. Tillfällig ersättare var Kristian Laimaa som gjorde en klanderfri spelning. Resten av grabbarna verkade vara på gott humör, och synnerligen sångaren Ralf Gyllenhammar var charmig. Exempelvis sa han att de ”tänkte spela en låt från nya skivan. Är det någon som gillar den?” varpå hela publikens jakande skall ekade. Mot slutet av konserterna utbrister publiken ofta i spontana applåder och heja-rop. Ralf blev rätt rörd, för utbrast att ”det är för detta jag har slitit i 10 år för”.

 Mustasch levererar sina hårda riff på ett bra sätt. Det är ingen spektakulär show, men det behövs inte för att bandet och publiken förgyller spelningen.

 

 Hemsida
http://www.mustasch.net
http://www.myspace.com/mustasch 

 

Line-up
Ralf Gyllenhammar – Sång och gitarr
Mats Stam Johansson – Bas
Mats Dojan Hansson – Trummor

Text av Niklas Larsson
Bild av Anna ”Anaka” Jenelius