Samlingen av människor som flockas framför Andromedas scen denna kväll är minst sagt oförtjänt liten. Även om Engel ännu inte lyckats samla någon speciellt stor skara trogna fans visar de med eftertryck att de är ett band att ta med i beräkningarna i framtiden.

Somliga kanske skulle låta sig nedslås av att inte kunna fylla Andromeda, med plats för runt femhundra personer – men Engel ger tvärt om mer på scen än de flesta andra band på årets Arvikafestival. De uppmanar till moshpit, och publiken lyder. De levererar en tyngd av sällan skådat slag, och publiken headbangar nacken av sig. Även de tillsynes mest malplacerade funktionärerna ser förvånat på varandra och säger att ”det här är ju riktigt bra”.

På skiva är Engel inte mycket mer än genomsnittliga – bortsett från senaste singeln Sense The Fire – men denna afton visar de att de har en liveakt som får knappast får plats på den lilla scenen. De svämmar över, vill så mycket mer. Vi får hoppas på att kommande skivan blir framgångsrik, så att de göteborgska grabbarna på allvar får vänja sig vid att stå med fötterna på större scengolv i framtiden.

Hemsida:
http://www.engelpropaganda.com/

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

På sätt och vis är det nog svårt för ett band som Röyksopp att misslyckas med en liveshow. Deras styrka ligger knappast i att de själva showar, utan mer i en snygg ljusshow och dansanta låtar. De två norrmännen har en säregen förmåga att skapa atmosfär i sina låtar, och dessutom har de en tyngd som lockar även de som står i det stora tältets bakre kant till dans.

När de framför sin senaste singel, The Girl And The Robot, gästas Röyksopp på estraden av ingen mindre än Robyn. Detta är hennes enda framträdande under festivalen, och därmed ett mycket trevligt gästspel. Det är nog heller inte utan att många av de säkert uppåt 10 000 åskådarna -  eller ja, låt oss kalla dem dansare och lyssnare – lockats dit tack vara henne. Även under övriga låtar klarar dock den norska duon galant att hålla adrennalinet uppe, delvis med uppbackning av andra kvinnliga röster.

Som tidigare nämnt är det svårt att se hur spelningen kunnat bli något annat än dåligt. Det låter bra, och den härliga ljusshowen kompenserar bristen på aktivitet från bandmedlemmarna. Få band på festivalen bjuder dessutom på så melodiös och dansvänlig musik.

Hemsida:
http://royksopp.com/
http://www.myspace.com/royksopp

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

För andra gången denna dag står Detektivbyrån på Andromedas lilla scen. De har tidigare under dagen gästat P3s sommarsession, och nu är de tillbaka för att ge en alldeles egen spelning. Redan från start står en sak klar – de hör inte hemma på en sådan liten scen. Publiken får inte plats under taket där framför, utan spiller ut en bra bit på gräsmattorna runtomkring.

På sätt och vis är Detektivbyrån ett mycket osannolikt band. De två värmlänningarnas val av instrument, jordnära humor och säregna utseenden ligger så långt från det mesta den svenska musikmyllan närt på sistone att det är svårt att det är näst intill ofattbart att de lyckats trollbinda en så stor skara fans. När man hör dem är det dock inte alls lika förvånande. Deras musik är helt enkelt väldigt, väldigt mysig.

Svagheten ligger i att ganska mycket låter ganska lika. Alla låtar är instrumentala, och det lämnar desto mer öppet för fantasin. Har man inte gott om sådan slätas gränserna mellan låtarna onekligen ut mer än annars. De två grabbarna, som för dagen backas upp av en okänd men skicklig trummis, showar dock loss på sitt alldeles egna vis – så gott det går när man spelar inte sällan två instrument samtidigt. De tar även upp tre slagverkspojkar från den kommunala musikskolan på scen, och låter dem spela med i en låt.

Ljudet är inte helt proportionerligt och det spelas lite fel här och var, men Detektivbyråns självdistans och uppenbara kärlek till musiken och sin publik gör att man kan ha överseende med detta. De fyller den lilla scenen till bristningsgränsen, och det är inte illa för ett xylofon- och dragspelsbaserat band från Värmland.

Hemsida:
http://www.detektivbyran.net
http://www.myspace.com/detektivbyran

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Det är en tapper, gles skara fans som samlas framför Vintergatans scen denna bastuvarma eftermiddag i hjärtat av Värmland. De väntar på The Sounds, som dock ska komma att bjuda på ett förvånansvärt oproffsigt framträdande för ett band av deras kaliber.

För det första är inte Maja Ivarssons sångprestation speciellt övertygande, vare sig vad gäller tonsäkerhet eller inlevelse – och en bortsjabblad textrad gör heller inte mycket för att bättra på intrycket. Vidare är spelningen helt enkelt inte speciellt rolig. Även om Maja gör sitt bästa för att få igång festen genom att gå ned till publiken och hålla händer, är gensvaret från ståplats relativt svalt i den stekande värmen. The Sounds har en hel del riktigt bra låtar, men vad som skulle kunnat bli en publikfest når aldrig fullt så långt.

Inte förrän i Hope You’re Happy Now i spelningens senare del läggs en högre växel i, och plötsligt visar bandet vad de verkligen går för. Det är dock alltför sent, och helheltsintrycket är fortfarande att de fem skåningarna bjuder på alltför lite show. De utstrålar inte alls den karisma och energi man förväntar sig när man hör deras studioinspelningar.

Hemsida:
http://the-sounds.com/
http://www.myspace.com/thesounds

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Sist ut i årets upplaga av Metaltown är världsartisten Marilyn Manson – en man som knappast behöver någon vidare presentation. Kändisskapet tycks dock ha stigit denne kontroversielle man åt huvudet, tillsammans med vissa kemiska ämnen. Det är en diva som står på scen, och hans stora namn håller inte på långa vägar showen uppe när hans musik och utstrålning rasar samman som en höstack i en hagelstorm.

Från första början ser herr Manson, eller Brian Hugh Warner som han heter hemma i vardagsrummet, sliten och oengagerad ut. Inte ett ord går att urskilja när han sjunger, och misstankarna som då väcks om att han måhända är hög på något bekräftas inom kort av artisten själv. Han golifierar kokain och pedofili i samma mening, vilket faktiskt får delar av publiken att jubla. Det är dock bara pinsamt, precis som hans försök att med klumpig scenografi skapa en hjärtlöst styckad teaterföreställning på scen.

Efter bara några låtar är strömmen av folk på väg bort från scenområdet strid, och många ansikten är besvikna. Det är väldigt tråkigt att se en så framgångsrik och bitvis strålande artist kraschlanda så fatalt, men även om förklaringen kanske inte är så enkel kan säkerligen mycket skyllas på hans älskade droger. Extra löjligt blir framträdandet med tanke på hur känd Marilyn Manson är för att vara extremt noga med alla detaljer kring sina konserter. Banden tidigare på dagen var till och med rädda för att gå ut på hans scenutbyggnad, utifall att de då hade en utskällning att vänta.

När en man som sålt så många skivor och genom åren letat sig in i så många hjärtan inte kan prestera mer än mycket politiskt inkorrekta uttalanden och spottloskor på scen, är det nog dags för honom att dra sig tillbaka och fundera på vad han egentligen håller på med. Marilyn Manson helgar denna afton endast den han lånat den senare delen av sitt artistnamn av – showen innehåller ingen Marilyn Monroe-glamour, utan endast ett musikaliskt massmord à la Charles Manson.

Hemsida:
http://www.marilynmanson.com/
http://www.myspace.com/marilynmanson

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Japanska Dir En Grey har en entusiastisk skara fans på plats framför scenen, som faktiskt är oförtjänt stor. Japanska band har ofta en tendens att locka till sig de mest besatta beundrarna, men det desssa grabbar har att erbjuda denna afton är inte mycket mer än ganska mediokert.

Det första Dir En Grey saknar är självdistans. Det andra är vilja att visa sina ansikten för publiken – inte minst sångaren Kyo gömmer sig ständigt bakom sitt långa hår. Dessutom vore det trevligt om de pratade åtminstone litegrann med publiken mellan låtarna. Visst är musiken bra och Kyos sånginsats inget annat än helt fantastisk, men speciellt roligt eller engagerande blir det aldrig. Hur välljudande musiken än må vara krävs en mer utåtriktad scenshow och gärna visad kärlek inför åtminstone musiken – gärna också sina fans.

Lineup:
Kyo – Sång
Kaoru – Gitarr, bakgrundssång
Die – Gitarr, bakgrundssång
Toshiya – Bas, bakgrundssång
Shinya – Trummor

Hemsida:
http://www.direngrey.co.jp/
http://www.myspace.com/direngrey

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Dragonforce lämnar av flera skäl få oberörda. Deras exremt snabba riff och ofattbara solon har gjort dem världsberömda, inte minst tack vare bandets bidrag i Guitar Hero III – Through the Fire and Flames. På scen är det givetvis musikernas färdigheter i centrum, och de visar upp sig med en sådan entusiasm och inlevelse men också humor att det inte går att annat än älska.

Ribban sätts redan från start, och den sätts högt. Snabbt, tungt och episkt är ord som med fördel kan användas för att beskriva musiken som dånar ur högtalarna, och glimtarna i Dragonforce-medlemmarnas ögon skiner nästan lika stark som den obarmhärtiga sommarsolen över Frihamnen, och de leker med såväl sina egna som varandras instrument som femåringar med nyinköpta transformersgubbar.  Deras show är ett levande exempel på hur ett band bestående av fem Tobias Sammet skulle se ut. Alla på scen är med och slåss helhjärtat om en plats i centrum.

Låten som enligt sångaren ZP Thart gjorde att Guitar Hero III blev så populärt får avsluta showen, och stämningen är under hela låten helt fantastisk. Säga vad man vill om dessa episka karlar, men de vet hur man svingar hår och snygga riff. Skål för enastående gitarrporr!

Lineup:
ZP Theart – sång
Herman Li – gitarr, bakgrundssång
Vadim Pruzhanov – keyboard, bakgrundssång
David Mackintosh – trummor, slagverk, bakgrundssång
Frédéric Leclercq – basgitarr, bakgrundssång
Sam Totman – gitarr, bakgrundssång

Hemsida:
http://www.dragonforce.com/
http://www.myspace.com/dragonforce

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Denna Metaltowns andra dag tycks fansen vara svårväckta och eventuellt bakfulla. Evergrey får nöja sig med vad som ska komma att bli festivalens minsta publik på de stora scenerna, men låter sig inte nedslås av detta. Deras insats i sommarhettan är klart godkänd, om än inte mycket mer än så.

Det finns ett mycket bra svenskt ord som beskriver detta progressiva göteborgska metalband: Lagom. De ser ut och beter sig på ett snyggt sätt, deras musik är rätt bra och de får igång ett ganska bra drag under spelningens lopp. Mycket längre än så når de dock inte. De har inte den där extra glöden och skärpan som gör dem mer än genomsnittliga. Även om de lyfter i sista låten, A Touch of Blessing, är det inte för att betyget ska göra detsamma. Evergrey är helt enkelt ett trevligt frukostsällskap för ett ännu sömnigt Göteborg.

Lineup:
Tom S. Englund – Sång,gitarr
Henrik Danhage – Gitarr
Jari Kainulainen – Bas
Rikard Zander – Keyboard
Jonas Ekdahl – Trummor

Hemsida:
http://www.evergrey.net/
http://www.myspace.com/officialevergrey

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Stämningen är magisk i Göteborgs sommarkväll långt innan Slipknot hunnit ut på scenen. En förväntan som växer till det nästan outhärdliga byggs upp under det mäktiga introt, och fansen ska inte komma att bli besvikna. Tvärt om bjuder de maskbeklädda karlarna på en brakande, sensationellt bra show från början till slut. De visar med eftertryck att de hör hemma i metalens yttersta elit.

Med pricksäker proffsighet sätter Slipknot bit efter bit på plats i det pusselbygge som är att ge en bra liveshow. De har snygga skärmar, roterande trumset, energiska musiker, härligt ljus, bra mellansnack och väl vald setlist. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en enda detalj som skulle ha gjort deras konsert bättre. Alla i bandet far runt på scengolvet och podiena, gycklar och leker med varandras instrument. Hur otroligt det än kan låta har de trots sina masker mer utstrålning än många andra band på festivalen.

Det verkar som att varenda en av Metaltowns besökare är på plats, och inte långt färre är med på noterna hela vägen. Varenda en på ytan framför mixertornen är med när Corey Taylor uppmanar alla att sätta sig ned och sedan hoppa upp i bandets klassiska ”jump the fuck upp” i låten Spit it Out. Det är en mäktig syn, och Taylor komplimerar publiken för insatsen som tydligen är den bästa i Sverige hittills. Han är förvånansvärt hjärtlig och ödmjuk i sitt mellansnack, och är även den enda som inte dissar gratisåskådarna på bron bredvid scenen. I stället menar han att alla är välkomna på en Slipknot-konsert.

Det är ingen slump att Slipknot blivit så stora som de är, och det påminner de oss om med all önskvärd tydlighet. De värmer den svala nattluften med sin säregna energi, och inte ens de som i vanliga fall inte lyssnar på dem kan låta bli att hålla med om att de gör en strålande insats.

Lineup:
#0: Sid Wilson – DJ
#1: Joey Jordison – Trummor
#2: Paul Gray- Elbas, bakgrundssång
#3: Chris Fehn – Slagverk, bakgrundssång
#4: James Root – Gitarr
#5: Craig Jones – Sampling, media, keyboard
#6: M. Shawn Crahan – Slagverk, bakgrundssång
#7: Mick Thomson – Gitarr
#8: Corey Taylor – Sång

Hemsida:
http://www.slipknot1.com/
http://www.myspace.com/slipknot1

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Children of Bodom vet hur man gör för att sätta en pir i gungning. Deras sound är liksom scenshowen är träffsäkert, tungt och fyllt med energi och vilja. Det råder inga tvivel om att våra grannar i öst kan sin metal!

Första reaktionen när asfalten börjar gunga är ”har jag solsting? Har jag lyckats bli spontant onykter?”. Så illa är det inte – tvärt om. Det är Finlands just nu kanske bästa metalband som genom sin övertygande inverkan på publiken skakar Frihamnen. Det är svårt att få syn på ett enda par händer som inte är uppe i luften framför scenen, uppe på vilken alla i bandet gör en riktigt bra insats. Alexi stjäl dock inte helt oväntat en stor del av showen, med sin avslappnade karisma och lektioner i fingerfärdighet på gitarrhalsen. Han säger dessutom ”fuck” fler gånger än alla föregående sångare på Metaltown tillsammans.

Children of Bodom har en bred arsenal av grymma låtar att välja bland, varav väldigt många passar ypperligt att spela live. Somliga fans hade kanske gärna sett en annan setlist, men den de lirar är allt annat än dålig. Det råder heller inga tvivel om att Bodombarnen har humor. Efter att ha lirat introt till Europes The Final Countdown avbryter de tvärt och frågar publiken nästan förnärmat om de verkligen trodde att de skulle lira den. Även introt till avlidne Michael Jacksons Billy Jean spelar de, men nu är det Alexi som avbryter låten eftersom han säger sig vägra sjunga den. Children of Bodom gör sitt jobb denna afton, och de gör det mycket bra.

Lineup:
Alexi ”Wildchild” Laiho – Sång, gitarr
Roope Latvala – Gitarr
Henri Seppälä – Bas
Janne ”Warman” Wirman – Keyboards
Jaska Raatikainen – Trummor

Hemsida:
http://www.cobhc.com/
http://www.myspace.com/childrenofbodom

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius