Deathstars (Apollo 22:30-23:30, 5/7) 4/5

Deathstars nya skiva kommer heta Deathglam och det är ingen överraskningen om man kollar på livespelningen. Lika mycket industriell, lite gotisk musik som spelas är det även glitter och en boa runt halsen som gäller.

Första gången jag såg Deathstars, som förband till Korn i våras, blev jag besviken. Sången var inte i närheten av hur det lät på skiva, och ljudet i allmänhet var väldigt platt. Man kan tro att Deathstars har lyssnat på min tysta kritik, för de har förbättrat sig på alla punkter och gjorde denna tillställning riktigt trevlig.

Sångaren Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Berghs röst är väldigt speciell, med stor variation och bredd, och en bidragande anledning till att Deathstars är originella. Till skillnad från förra gången lät sången riktigt bra, och fick verkligen till det där egna soundet. Whiplasher och resten av bandet har mycket energi och rör sig mycket på scen. Jag måste ge extra credd till Whiplasher för sin inlevelse i musiken. I början på låten Virtue to Vice ställer han sig på knä och simulerar att han blir skjuten. En liten, men bidragande intryck till det stora hela.

Alla som har varit på några konserter vet att samplade ljud inte brukar vara det bästa, men jag blev minst sagt förvånad över dito på Deathstars spelning. Det smälte ihop ovanligt bra med musiken. Tyvärr var inte resten av ljudet lika bra. Det kommer ofta basrundgångar som är väldigt störande.

Deathstars spelning är stabil från början till slut, det är lite snack och mycket musik som gäller. Publiken klappar och skriker med, speciellt i låten Cyanide. Jag skulle gärna ha sett att en annan låt fick avsluta spelningen i stället för Revolution Exodus. Personligen skulle jag vilja höra Syndrome istället. Men det får bli nästa gång!         

Låtlista
Motherzone
New Dead Nation
Trinity Fields
Last Ammunition
Synthetic Generation
Tounges
Blitzkrieg
Damn Me
Greatest Fight on the Earth
Virtue to Vice
Play God
Semi Automatic
Cyanide
Revolution Exodus

Hemsida
http://www.deathstars.net
www.myspace.com/deathstars

Line-up
Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh – Sång
Emil ”Nightmare Industries” Nödtveidt – Gitarr
Jonas ”Skinny Disco” Kangur – Bas, bakgrundssång
Ole ”Bone W. Machine” Öhman – Trummor
Eric ”Cat Casino” Bäckman – Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Deathstars kan du se här

Behemoth (Apollo 00:30-1:30, 5/7) 3,5/5

Polens hårdaste band Behemoth förärade Arvika med ett besök. Deras blandning av black och death metal kryddat med delvis sataniska texter har förargat nästan lika många som de har förtjusat.

Behemoth öppnade stenhårt med den snabba dängan Slaves Shall Serve. Jag hinner knappt reagera, utan sliter upp kameran för att få med öppningen av spelningen. Blev minst sagt förvånad, för Slaves Shall Serve är en låt som de vanligen brukar avsluta med, eller åtminstone spela mot slutet…

Efter första låten fortsätter dom i samma stil: snabbt, hårt och brutalt. Det märks att Behemoth är ett band som är vana vid att spela live. Det låter som på skiva, fast ännu tyngre och snabbare. Dock har det en baksida, i och med att alla sjunger med på refränger blir det väldigt stelt. Alla står stilla och sjunger, och det blir ingen rörelse.

Publiken som har samlats under tältduken är inte imponerande. Det är relativt lite publik, och Nergal (lead sång och gitarr) gör sitt bästa för att få igång lite aktivitet. Sanningen är att de förtjänar mycket större publik, och även moshpits.

Behemoth kör på med låt efter låt, och med låtar som Demigod, Slaying the Prophets Ov Isa, Sculpting the Throne ov Seth och Prometherion kan det inte gå fel. Fast inledningsvis är ljudet inte det bästa, och vilket gör att låtarna låter ungefär likadant. En som dock urskiljer sig från mängden är Conquer All. Den framförs i all sin prakt, och är verkligen snortajt. Det är också på denna låt som Behemoth får mest respons från publiken.

Behemoth är inte bara hårda och svåra, utan har även gnutta humor. Det visar de inte minst genom att avsluta med en cover på Turbonegros låt I Got Erection. Hela publiken sjunger med, och jag skulle gissa på att en och annan åskådare får ståfräs. I Got Erection är en härlig avslutning på en härlig festival, och Behemoth är en värdig avslutning!

Hemsida
http://www.behemoth.pl
http://www.myspace.com/behemoth

Line-up
Nergal – Sång och gitarr
Inferno – Trummor
Orion – Bas
Seth – Live gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.

Mer bilder på Behemoth kan du se här

Suicide Commando (Apollo 22:45-23:45, 4/7) 4,5/5

Först av allt vill jag lovorda Arvikafestivalen och dess ljustekniker, alla spelningar på festivalen har haft så grym ljusshow att det inte kulle göra någonting om det inte fanns någon musik, och under hela Suicide Commando-spelningen hoppar min hjärna runt, runt i extas över de otroligt genomtänkta melodierna och det synkade ljuset.

Året var 1986 då Johan Van Roy börjar kalla sig för Suicide Commando och skapar aggressiv, tung electronica. Den första demon kom 1989 på både kasett och LP, och Johan Van Roy har sedan dess släppt en sådan otrolig mängd material att allting inte ens står på hemsidan.
När jag tog mig iväg till spelningen hade jag inte så otroligt höga förväntningar om jag ska vara helt ärlig, Suicide commando är, eller rättare sagt var, inte ett av mina favoritband. Dock, med en sådan öppning som Bind, Torture, Kill (som för övrigt är en referens till en seriemödare som härjade i Witchita, Kansas) – då publiken med ens börjar röja som aldrig förr – inser man detta bands genialitet, inte bara när det gäller musiken, utan även konsertmässigt.

När jag hör introt till min absoluta favoritlåt, One Nation Under God, tar mitt hjärta ett glädjeskutt, men den glädjen försvinner när bildspelet till låten börjar. Detta är ett hopplock utav diverse filmdokumetationer från Förintelsen, och när man ser massgravar, sjuka och utmärglade överlevande samt andra vidrigheter som Nazityskland lämnade efter sig så är det inte lätt att njuta av spelningen i sin helhet. Dock är detta en av de mest politiska låtarna som Suicide Commando har gjort, med buskapet om fred på jorden.

Avslutningen på spelningen gjorde mig lite smått besviken, sista låten var nämligen Hellraiser. Enligt mig är den seg och tråkig, och det finns inte så mycket att hämta i den.
Mitt betyg för denna spelning blir 4,5/5, och den får tyvärr inte en femma för att avslutet drog ned helhetsintrycket rätt så grovt. Bildspelen och ljusshowen är någonting som drar upp betyget högt, och scennärvaron var fantastisk – man märker verkligen hur lång erfarenhet Suicide Commando har under sina vingar.

Hemsida
www.suicidecommando.be/
www.myspace.com/suicidecommando

Line-up
Johan Van Roy – Sång och musik

Text av Linnea Seidegård
Bilder av Niklas Larsson

Mer bilder på Suice Commando kan du se här

Soilwork (Apollo 20:45-21:45, 4/7) 4/5

För första gången uppträder svenska Soilwork på Arvikafestivalen. De gör en övertygande spelning, med bra musik, en härlig bassist och en liten wall of death.

Soilworks bassist, Ola Flink, måste vara en av de skönaste bassisterna inom metalvärlden. Sättet han springer runt och lever sig in i musiken är oslagbart, och ett välkommet bidrag till Soilworks annars rätt tama spelningar. Tama på så sätt att det inte händer så mycket på scenen. Desto mer sker det på den leriga marken som publiken står på. Det fullproppade tältet är fullt av energiska människor som ger järnet. De sjunger med i låtarna och röjer i mosh pits. De lyckas till och med skapa en, om än liten, wall of death. För den oinsatta innebär det att publiken delar på sig, ungefär som när Moses fick röda havet att dela på sig. Sen på en given signal kraschar de båda halvorna ihop med ett stort brak.

Fokus låg på de senaste plattorna, där senaste alstret Sworn to a Great Divide kom ut förra oktober.Singeln Exile gör sig mycket bra live, mycket tack vare att sångaren Bjorn “Speed” Strid har förbättrat sin clearvoice rejält de senaste åren. Hade du frågat mig för ett par år sedan om Soilwork var bra live hade jag bestämt sagt nej.  Efter spelningen på Arvika har jag ändrat åsikt, och skulle rekommendera detta göteborgsmetal-band. 

 
Hemsida
http://www.soilwork.org
http://www.myspace.com/soilwork

Line-up
Björn ”Speed” Strid – Sång
Sven Karlsson – Keyboards
Ola Flink – Bas
Dirk Verbeuren – Trummor
Daniel Antonsson – Gitarr

Text och bilder av Niklas Larsson.
Fler bilder på Soilwork finns här

Volbeat (Andromeda 13:15-14:15, 5/7) 4/5

Går det i dagens läge att göra något innovativt och fräscht inom den stora metalscenen? Volbeat har visat att det går att vara unik genom sin blandning av Elvis-rock n roll och metal.

Sista dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen rivstartar med danska Volbeat. De är omåttligt populära i sitt hemland och håller som bäst på att erövra resten av norden. Trots den tidiga timman är den teaterlika Andromeda smockfullt av morgontrötta åskådare. Den som inte är  insatt i Volbeats musik skulle lätt kunna tro att man har flyttats tillbaka till 50-talet, särskilt sångaren Michael Poulsen utstrålar rock n roll med sina tatueringar, sitt sätt att sjunga på och vattenkammade hår. Rock n roll-inspirationen märks inte minst heller under mellansnacket. Michael väljer att prata på engelska istället för danska (tur är väl det, för jag har svårt att förstå danska), och han pratar på bred dialekt hämtad direkt från rock n rollens glansdagar. Han sjunger inte bara rock n roll, han pratar det också!

Från introt till The Human Instrument tills sista tonen dör ut en timme senare rockar Volbeat loss och får med sig hela publikhavet. Jag blir förvånad över hur pass många som kan texterna och sjunger med. Bortsett från rockradiostationer har Volbeat inte fått särskilt mycket uppmärksamhet… Publiken får också höra ett smakprov från den kommande plattan Guitar Gangsters & Cadillac Blood. De danska pojkarna utstrålar glädje, och det smittar av sig på publiken. Bäst märks det på låten Garden’s Tale där det blir världens allsång.

Volbeat gör en bra spelning som utstrålar värme och energi, de ger allt och är roliga att se på. Jag har en känsla av att Volbeat bara har börjat sin resa mot ära och berömmelse…

Hemsida
http://www.volbeat.de
http://www.myspace.com/volbeat

Line-up
Michael Poulsen – Sång & Gitarr
Anders Kjølholm – Bas
Jon Larsen – Trummor
Thomas Bredahl -  Gitarr

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Volbeat finns här

Moonspell (Apollo 18:45-19:45 4/7) 3,5/5

Hela vägen från Portugal kommer Moonspell med sin black och goth metal för att sprida lite metal på Arvikafestivalen.

Jag upptäckte Moonspell av en slump på förra årets Wacken Open Air, när jag gick till fel scen och där stod Moonspell. Det var helt okej, och jag stod och diggade där ett tag innan jag gick vidare. Så nu hade jag faktiskt planerat in att se portugiserna, och även om det inte är världens bästa band så duger det  gott och väl att glida in och ge en chans på nu när man är på festival. I början var det inte särskilt imponerande, ljudet var dåligt och bandet uppträdde allmänt stelt. Men det blev bättre när de blev lite varma i kläderna.

Moonspells livespelningar är egentligen som vilket annat bands . De har inga speciella shower, och bortsett från carola-fläktarna har de inte heller någon scenutstyrsel. Moonspell är inte så kända i Sverige, vilket märks på publikuppslutningen. De som har tagit sig dit engagerar sig halvhjärtat. Bandet och publiken tar fart först efter den mysiga låten Scorpion Flower. Upplevelsen stegrar sig mer och mer efter den låten, och mot slutet blir det riktigt bra. Den episka avslutningen Fullmoon Madness sitter som ett smäck.

Moonspell är ett band som är mycket bättre live än på skiva, det är då deras musik kommer sin till rätt. De kanske aldrig kommer att bli världskända, men passar bra att slökolla på en halvtimme på festivaler.

 
Hemsida
http://www.moonspell.com
http://www.myspace.com/moonspell

Line-up
Fernando Ribeiro (Langsuyar) – Sång
Ricardo Amorim (Mourning Blade) – Gitarr
Pedro Paixao (Passionis) – Keyboard + gitarr
Miguel Gaspar (Nisroth) – Trummor
Aires Pereira (Ahriman)- Bas

Text och bild av Niklas Larsson
Fler bilder på Moonspell finns här

Hardcore Superstar (Vintergatan 17:30-18:30, 4/7) 4/5

Det svenska sleezebandet Hardcore Superstar hade fullt upp i sommar med bland annat att uppträda på Peace & Love festivalen i Borlänge. Fredagen den fjärde juli var det dags för de att kliva upp på Vintergatan.

Trotts att solvärmen har torterat hela Arvika den dagen gav inte grabbarna upp. Jag kan själv förstå att det är svårt att stå på scen och nästan bli stekt i solen, för sådant har jag varit med om. Men Hardcore Superstar verkar vara mer erfarna. Jocke Berg är mycket energisk på scen och gör allt för att hålla den trötta publiken vid liv. Han dansar, headbangar och rör sig på ett underligt sätt och på det sättet blir konserten rolig att kolla på.

Man kan ju undra hur Jocke egentligen orkar röra på sig så himla mycket i den höga värmen och den starka solen? Men den bryr han sig inte alls om, konserten fortsätter med rask takt och imponerande energi från grabbarna. Och Jocke fortsätter att ge ifrån sig den impulsiva utstrålningen. Men vad är det han vill visa egentligen? ”Titta på mig, jag är snyggast och bäst” Man börjar nästan tänka så.

Hardcore Superstars konsert i Arvika och konserten i Borlänge kan man nästan inte skilja åt. Jag antar att spellistan är densamma som på konserten innan för att låtarna gick i samma följd båda konserterna. Men så blir det när man ser samma band ett antal gånger under en period. Inte mycket att klaga på.

Sammanfattningsvis var hela konserten fantastisk. Valet av låtarna var varierande och tillfredsställande, energin och utstrålningen från bandet var vid skyhöga nivåer och ljudet var inget att klaga på heller. Men det enda som jag skulle vilja ändra på är publiken och värmen, jag tror grabbarna i Hardcore Superstar skulle vara mer tacksamma och nöjda om det var mer fart i publiken och om solen inte försökte bränna de den dagen.

Line-up:
Jocke Berg – Sång
Martin Sandvik – Bas
Magnus ”Adde” Andreasson – Trummor
Vic Zino – Gitarr

Hemsida:
http://www.hardcoresuperstar.com/
http://www.myspace.com/hcssgbg

Bild och text av Viktoria Popova

Kent (Vintergatan, 22:30-23:45, 4/7) 5/5

Den andra dagen på Arvikafestivalen är det dags för svenska rockbandet Kent att bestiga Vintergatan. Själv har jag tidigare sett Kent på Peace & Love festivalen i Borlänge där de började showen på ett väldigt annorlunda sätt. Samma sak upprepar de den här kvällen på Arvikafestivalen. Man kan ju nästan undra om Kent är lite rädda för att springa ut på scen en och en när konserten börjar i publikens jubel?

Det enorma svarta skynket som Kent stod och ”gömde” sig bakom, faller ner samtidigt som de kör igång med låten Stenbrott. Antalet människor den kvällen var väldigt stor, jag vågar inte gissa ens hur många var där, men det kändes som att hela Arvika var på Vintergatan för att se Kent den kvällen. Kent är väldigt omtyckta av många åldersgrupper, speciellt unga blonda flickor och man kunde se många olika ansikten i folkmassan. De dansande och sjungande åskådarna älskar Joakim Berg redan från första låten men han låter sig inte slukas av deras kärlek utan börjar direkt med favoriten Blåjeans utan ens hälsa på publiken. Han gör allt för att få publiken att sjunga med, vilket de redan gör, de flesta står inte still heller, den största delen av publiken dansar. Men det kan jag hålla med om, hur kan man stå still till Kents musik? De flesta, tror jag, känner det här dunket i bröstkorgen och i nästa sekund följer de med i musiken utan att själva ana det.

Showen fortsätter med hitsingeln Ingenting (från den nya skivan Tillbaka till samtiden), tätt efter det följer den omtyckta låten Kärleken väntar, Generation EX och Om du var här. Joakim är skicklig på scen, han hinner byta ett antal gitarrer, springa runt på scenen och prata med publiken. Efter Utan dina andetag börjar publiken nynna på hockey låten och Jocke ropar förvånat ut: ”Har jag fått en egen hockeykör här?” och efter några sekunders tystnad talar han igen: ”Sluta med det där!” Men han låter inte arg, han är generad och kan inte låta bli att le, men å andra sidan, vem skulle inte det?

Som jag tidigare nämnde så är energi i publiken stor och stark, och som tur höll hela konserten. Men allt har sitt slut. Det är dags för Kent att avsluta konserten och det gör de med Mannen i den vita hatten, vilken var högst omtyckt bland tjejerna i folkmassan. Låten är ett antal minuter lång och det känns som att grabbarna drar ut på den ännu mer för att de inte vill lämna scenen och de underbara åskådarna. Den alldeles sista delen av låten avslutas med luftkanoner som sedan såg ut som  snö som föll över scenen. Den vackra synen kommer jag inte att glömma på ett tag.

Men jag måste tyvärr erkänna att denhär spelningen och spelningen i Borlänge var hyfsat identiska, bortsett från Jockes charmiga och underbara röst som värmde varenda människas hjärta, båda de kvällarna.

Hemsida
http://www.kent.nu
www.myspace.com/kentsweden

Line up

Joakim Berg – sång och gitarr
Martin Sköld – bas
Markus Mustonen – trummor
Sami Sirviö – gitarr

Text och bild av Viktoria Popova