Dagbok från Magic Circle Festival, 12 Juli

Sista riktigt festivaldagen och när jag vaknade upp var jag nog nästan lite glad att det skulle bli slut på eländet. Frukost och iväg till området för att spana in de som hade vunnit Battle of the bands tävlingen. Det var något ganska intet sägande band med ytterst liten publik så där stod jag mest och babblade på med lite tyska och scottska polare. Tog mig också till infobåset för att plocka på mig ett helt nytt tidsschema då festivalen inte hittat någon ersättare till Whitesnake.
Efter detta gick bandet Sixth Sense på och levererade någon form av modern rock. Fortfarande var det alltså helt dött tills jag fick ett sms från Iris, ansvarig för all press, som sa att jag kunde gå till security byggnaden för förhandslyssning av Burning Starrs kommande album. Äntligen lite aktion den här dagen!

Väl framme mötte jag Iris själv och vi hade en liten pratstund om vad som borde förbättras på festivalen. Hon var väldigt tillmötesgående och höll med mig på de flesta punkter. Sedan anlände de andra journalisterna och i ett minimalt run fick vi då lyssna på skivan. Tråkiga var att jag missade Titanium Black tack vare detta, jag som dessutom hade lovat att jag skulle recensera dem! Ajja, det lät i alla fall bra på avstånd…

Sedan hängde jag mest på området och spanade in affärsstånden. Varken Krypteria eller Brazen Abbott lockade närmansevärt och jag smällde i mig en stek med bröd i skuggan av ett träd istället. Sedan skulle då Holyhell komma upp på scen. Bandet som för stunden har gamla Manowar medlemmen Rhino på trummor levererade en del covers där det mesta var slakt rakt av. Efter detta gick Majesty upp på scen och efter denna show byter de namn till Metal force. Bandet som låter som en mindre Manowar kopia och var som mycket anant den här dagen, bakgrundsmusik medans man sover. Men mitt i det där får jag ett sms från min Irländske polare Dave och möter upp honom vid informationsbåset.

Vi snackar tills det börjar närma sig Manowar-time varvid vi drar till den lilla grupp av irländare som barrikaderat högra flanken. Halva showen igenom drar Dave för att hämta vatten varvid jag 20 minuter senare får ett sms om att han har skadat knät. Här snackar vi om en kille som spelar rugby på fritiden så språngmarch för att hitta honom! Eftersom skadan var ganska allvarlig spenderar vi resten av Manowarkonserten i sjukstugan och trots dåliga engelskakunskaper lyckas sjukpersonalen lappa ihop honom.

Väl tillbaka på campingen får jag reda på att jag missat världens show med pyro, nakna tjejer och nyheten om nästa kommande Manowarsläpp. Och vad handlar det om? då?
Jo.. nästa skiva Manowar släpper ska de lira live (i sin helhet?), göra en film av, göra ett spel av och så ska den tyska författaren Wolfgang Holbein skriva en novell till den också. Snacka om pretantiösa…

Det var i alla fall slutet på Magic Circle Festival 2008 och dagen därpå var det 24 timmars bussfärd hem där lite hände och de flesta sov. Men en sak är säker… nästa år får de banne mig betala mig för att komma tillbaka!

//Cecilia Wemgård

Manowar (main stage, kl 21:00-00:30) 4/5

Manowar behöver egentligen ingen närmare förklaring. Heavy metal med machoimage, nakna tjejer på scen, motorcycklar och en massa ljus och pyro. Som upplagt för att skapa en helschysst show… Men bassisten borde banne mig hålla sin stora käft stängd.

Med fler nationsflaggor än man kan räkna till och känslan av att tåga iväg mot krig inledde Manowar föga överraskande, men ändå helgjutet, med låten Manowar. Publiken var med redan från start och en efter en betades de första 3 Manowar albumen av. Och varför nämna låtarna, det är bara att spana in på baksidan av skivorna Battly Hymns, Into Glory Ride och Hail to England. Från första skivan fick vi William Tell som publik peppningslåt och visst har bassisten Joey tappat lite av stinget men det funkar utan problem. Låter som aldrig har spelats live förut betas av och showen är helt enkelt ett smörgåsbord för fansen.
Gates of valhalla, Metal daze, Blood of my enemies, Black Arrows, Dark Avenger, Secret of steel var bara några av höjdpunkterna under kvällen. Har man sett någon live-dvd med Manowar förut så vet man vad man kan vänta sig, fast ikväll var det ännu mer av det goda. Det slets av bassträngar, slogs på gitarrer och mitt i allt står vokalisten Erik Adams och levererar skrik efter skrik blandat med skönsång.

Eftersom trummisen Scott Columbus var hemma pga. familjetragedi (både bror, far och mor har gått bort) så fick gamla trummisen Rhino ta över (spelar även i Holyhell som också spelar på festivalen). Själv är jag ingen trummis så jag hörde inte mycket skillnad men enligt andra jag träffade ska han ha gjort ett ytterst bra jobb. Bandet bjöd även på en fantastisk ljusshow som måste ha kostat åtskilliga tusenlappar men denna kväll skulle allt brännas för fansen skull. Till råga på allt skulle nästa show dagen därpå innefatta ännu mer och bli den grandiosa avslutningen på festivalen.

Det enda som verkligen drog ned poängen (och det rejält!) var att bassisten Joey skulle snacka i över en kvart och till råga på allt snacka skit om de Whitesnake fans som lämnat festivalen (läs. dagbok från den 11 juli). Det var rejäla diva fasoner och odräglighet i mängder. Inte konstigt att folk säger att killens ego är så stort att han har egna planeter som cirklar omkring honom. Efter denna attack mot fansen tappade i varje fall jag intresset för bandet och resten av showen kändes mycket seg. Det var fler än mig som tänkte samma sak och började röra sig bort mot campingen.

Men i slutändan får man ändå ge Manowar att de kan leverera en show även om de gör en sådan tabbe. Den stora räddningen blir när de runt slutet kör Warriors of the world och med alla dessa flaggor från alla nationer vajandes i luften blir det nästan exakt som på singelomslaget.

Foto: Stefan Vohnsen (bild 1)/ Cecilia Wemgård (bild2)

Hemsida:
http://www.manowar.com/
www.myspace.com/manowarofficial

Line-up:
Eric Adams -sång
Joey DeMaio – bas
Karl Logan – gitarr
Rhino (Kenny Earl Edwards) – spelar trummor medans orginaltrummis Scott Columbus är borta

//Cecilia Wemgård

Doro (main stage, kl 16:20-17:20) 4,5/5

Okej, jag må ha svårt för Doros vibrato men jag måste erkänna ett metaldrottningen kan, trots sin ålder, verkligen leverera ett superbra liveframträdande. Dessutom är det 25 års jubileum för damen i fråga så det blir en salig blandning av både Warlock och solo material.

Inledande blir I rule the ruins och med en rejäl spark sätter konserten igång. Trots att vi är i tyskland presenterar Doro hela showen på engelska för att låte de icke-tyska fansen förstå hur glad hon är att få stå på scen och sjunga. trots sin tuffa framtoning är hon otroligt ödmjuk och trevlig. Nationsflaggorna vajjar i publiken och jag rör mig till andra sidan området bara öfr att testa hur mycket jag hör av allsången. Till min förvåning är den kristallklart som på den bästa live-inspelningen.
Med Burning the witches från gamla Warlock tiden visar Doro att hon låter mycket bättre live än på skivan, framförallt är det mycket tyngre och det irriterande vibratot hon använder lite allt för ofta är inte lika påtagligt.

Det blir en salig blandning av gamla och nya låtar, i många fall låtar jag aldrig hört förut och inte kan nämna vid namn. En låt som verkligen tar andan ur mig är Für Immer med en sagolikt vacker refräng medans covern på Breaking the law går från sunkig ballad till svintung metalröj.
På All we are är allsången som högst och borde utan problem höras till närmsta stad. Klockrent framförande där hela publiken är med och ingen står still!

Hemsida:
http://www.doropesch.com/
http://www.myspace.com/doroband

Line-up:
Doro Pesch – sång
Nick Douglass – bas
Joe Taylor – gitarr
Johnny Dee – trummor
Oliver Palotai – keyboard, gitarr

//cecilia Wemgård

Burning Starr (main stage, kl 13:55-14:40) 3/5

Med före detta Virgin Steel gitaristen Jack Starr som ledare bjuder Burning Starr på svulstig powermetal med pipfalsett. Dessutom gör även diverse Stormwarrior medlemmar entre och ger bandet en extra fin gnista gitarrlir.

Trodde du att Rob Halford kunde ta höga toner? Då bör du lyssna på Burning Starrs nya vokalist, Todd Hall. Killen är som född med en råttfälla mellan benen när han väl kommer igång och till råga på allt verkar han inte ha några problem att hålla länge på tonerna. Dessutom är han fasligt aktiv på scen och har väldigt svårt att sluta spela luftgitarr. Kanske tar också hans energi och smittar av sig på resten av medlemmarna för alla verkar vara på ritkigt bra humör och ger järnet.

Men även om bandet visar upp ett tight och proffsigt framträdande känns det ändå lite som om de hade försvunnit i mängden om inte gitaristen Jack Starr varit kändför sin tid i Virgin Steel. Eftersom musiken är gitarrbaserad (och osar väldigt 80-tal) står även mycket av fokusen på honom men han föredrar att hålla sig i bakgrunden.  Lite hjälp får bandet även från diverse Stormwarrior medlemmar som tagit sig upp på scen igen. Vad det tillför musiken att ha med två extra gitarrister förstår jag inte riktigt men då publiken är på får det väl räknas som ett lite pluspoäng i kanten.

Som avslutande nummer blir det Evil never sleeps och även om Todd ger allt så märks det att han inte riktigt kan leva upp till sina föregångare, Mike Tirelli. Men han gör ett tappert försök och i slutet blir det en helt okej version.

Hemsida:
http://www.myspace.com/jackstarrsburningstarr

Line-up:
Todd Hall – sång
Ned Meloni – bas
Jack Starr – gitarr
Aaron Ewing – trummor

//Cecilia Wemgård

Stormwarrior (Main Stage, kl 12:50-13:35) 3/5

För andra året i rad tar dessa tyskar och gästar Magic Circle Festival med sin vikingainspirerade heavy/power metal och lyckas trots regn få upp ångan rätt så bra på festivalpubliken. Att sedan Kai Hansen (Gamma Ray) inte gästar eller att det inte sitter riktigt perfekt ljudmässigt gör inte så himlarns mycket.

Stormwarrior har inte på något sätt ett unikt sound eller stil. Snarare är de stolta över att de låter som sina hjältar som härstammar från samma stad, nämligen Hamburg. Bandet inleder starkt med låten Heading North och både ljud och publik är helt okej. Vid låten Metal Legacy blir det tidiga Helloween influenser och bandet håller fortfarande ångan uppe även om de själva är ganska stela på scen. Lars ganska ljusa stämma ger i alla fall en skön stämning till låtarna och gör sig perfekt i material som Sign of the warlorde (episk som bara den), Thunderer (hej gallopptempo) och Heavy Metal Fire (allsång!).

Men sedan finns det så inte mycket mer att skriva om Stormwarrior faktiskt. De är inte unika, står inte ut så himlarns mycket men ändå har de en skön live-känsla som helt enkelt bara infinner sig på deras konserter. Visst, de inte med sig Kai Hansen som gästartist som de har haft på tidigare speldatum men de visar ändå att de klarar sig utan honom. Med stormwarrior vet du vad du får om du har sett dom tidigare och även om variationen inte är enorm så finns det fortfarande mycket allsång och kärlek från publiken.
Hemsida:
http://www.stormwarrior.de/
http://www.myspace.com/stormwarriorofficial

Line-up:
Lars Ramcke – sång och gitarr
Alex Guth – Ggitarr
Yenz Leonhardt – bas och bakgrundssång
Falko Reshöft – trummor och bakgrundssång

//Cecilia Wemgård

Dagbok från magic Circle Festival, 11 juli

Vaknade upp ganska sent och blev förvånad över hur lätt det var att sova i tältet. Var sådär hyfsat svalt och mysigt vilket senare skulle visa sig bero på att ett regnoväder var på intågandes. Men annars var allting frid och fröjd och denna kväll skulle Manowar göra spelning ett av två och beta av sina första 3 album. Men innan dess skulle det även vara en hel del band och så en presskonferens.

Någonstans efter frukost hördes det lite distade toner från stora scenen och Afrikanska Kobus gick på. Dock var mitt intresse lite lågt så jag tog mig inte dit förens i slutet. Bandet var helt okej faktiskt men mer intresserad var jag faktiskt av Stormwarrior som lirade efter. Tyvärr hade de inte med sig Kai Hansen som de gjort på Sweden Rock Festival utan det blev ett fattigare framträdande. Men Stormwarrior fick vi se mer av i nästa band, Burning Star, där bl a Lars (stormwarrior) är medlem. Bandet i sig tillhör före detta Virgin Steel gitarristen Jack Starr.

Hade gärna velat stanna kvar längre p området men jag var tvungen att röra mig till backstagen och gå på presskonferens. Inga problem än så länge men vi fick tyvärr inte fota det hela. Sedan var det väl ganska klumpigt av arrangemanget att göra en ”vi-tar-alla-band-vi-hittar”- konferens. Så vid ett bord sitter Doro, Holyhell, Manowar, Majesty och Titanium Black inpressade tillsammans medans Manowar är de enda som får några frågor.
Väl tillbaka på området ser spanar jag in Doro och smyger mig ned i fotodiket (vilket jag inte har pass till) och stannar även där under W.A.S.P’s framträdande. På Gotthard slänger dock vakterna ut mig och jag rör mig tillbaka till campet för att slicka såren tills dess att Manowar ska spela.

När tiden sedan börjar närma sig deras framträdande är vi en skara fans som rör oss mot scenen. Precis innan kommer det en regnskur och gissa vad… vi får en regnbåge. Till råga på allt kommer det en till skur och plötsligt har vi två regnbågar ovanför varandra! Sedan drar Manowar igång och konserten är helt underbar fram tills dess att bassisten Joey öppnar sin stora käft och förstör hela kvällen. Eftersom Whitesnake och Def leppard har ställt in fanns möjligheten att få sitt band klippt och pengarna tillbaka och visst var det några som gjorde det. Det är ju festival så alla lär ju inte komma för Manowar… Men Joey går på om vilka ”fuckheads” de 30 pers är som lämnat tillbaka bandet och att det minsann är Manowar som delar ut gratisöl m.m. Det visar sig senare att 2 av dem åkt ända från Brasilien för att se Whitesnake.. Efter denna attack mot fansen känns plötsligt resten av konserten inte lika kul och det är nästan med glädje jag tar mig tillbaka till campingen för att gå och lägga mig.
//Cecilia Wemgård

Alice Cooper (Main Stage, kl 21:45-23:15) 4/5

Trots att konserten började förtidigt och det var fler än mig som missade början så gav Alice Cooper järnet och de där 15 minuterna som gick förlorade märktes inte alls av. Skräcfarfar levererade så som han brukar göra och en show med både ballerinor och ond död känns underbart rätt denna kväll.

Jag kommer nästan precis fram till scenen när Alice börjar lira Dirty Diamonds och slänger ut pärlhalsband till höger och vänster. Teater från första början minsann och ljudet är helt kanon. Mannen vet vad fansen vill ha och leverera därefter. Okey att showen inte shockar eller skrämmer men den är ändå fantastiskt snygg! Det blir ett långt solo innan Welcome to my nightmare tar vid och showen bara visar upp det ena efter det andra. Dockor varvas med en ballerina (som senare visar sig vara Alice dotter) och i låten I love dead avslutar Alice med att hänga sig själv i en galge. Jag undrar fortfarande hur han lyckas med det utan att stryka med själv men jag måste erkänna att det bara är han som direkt efteråt kan komma upp på scen i kavaj och käpp utan att det känns påklistrat.

Schools out och Poison blir allsångs nummerna med stort A och på avslutande Elected uppmanar Alice de stridande politikerna på scen att dra åt faderns för det är minsann han som ska bli president. Och folk springer runt med ”Vote Alice ” plakat och det må vara rörigt men någonstans finns den där snygga proffesionella röda tråden och det blir helt enkelt magiskt. Leve skräckfarfar!

Line-up:
Alice Cooper- sång
Eric Singer – trummor
Chuck Garric – bas
Damon Johnson – gitarr
Keri Kelli – gitarr

Hemsida:
http://www.alicecooper.com/
http://www.myspace.com/officialalicecooper

Foto: Stefan Vohnsen alias Silverkreation

//cecilia Wemgård

Ted Nugent (Main stage, kl 20:15-21:15) 2,5/5

Om du var 60 år skulle du säkert ha tagit ut din pension och suttit hemma i lugn och ro. Kanske hade du njutit av dina barndomsminnen och väntat på dina barnbarn. Att springa runt på scen som en skållad höna, lira gitarr och skjuta pilbåge känns kanske inte så realistiskt vid denna ålder. Säg det till Ted Nugent och han lär titta på dig med viss skeptesism.

Kanske är det ställningstagandet mot droger och alkohol som hållit den gamla räven levande eller så är det möjligheten att fortfarande kunna spela live och ha en publik med sig. Amerikanen Ted vet i alla fall hur han ska få igång sina fans och när han kommer inskuttandes med en liten svans på sig så skrattar jag snarare med honom än mot honom. Det blir fläskig rock med en hel del amerikansk attityd och hela publiken lirar luftgitarr i takt i både Mango Tango och Cat scratch fever.

Bandet är aktiva på scen men det är hela tiden Ted som står i fokus. Ibland blir dessutom hans ego och amerikanska attityd lite väl jobbigt. När han ska hålla på och tjata om och om igen att han ska spela lite kärlekssånger och sedan få publiken att skrika ”no shit uncle Ted” känns det mest jobbigt. Love grenade är dock en välkommen låt och visst finns det humor när han i slutet av showen plockar på sig en indianhövdinga krona och skjuter prick på sin gitarr som exploderar med pyro.

Line-up:
Ted Nugent – gitarr och sång
”Wild” Mick Brown – trummor
Greg Smith – bas

Hemsida:
http://www.tednugent.com/

//Cecilia Wemgård

Benedictum (Main Stage, kl 17:00-17:45) 1,5/5

Med en sångerska som är känd både för sin röst och för sina kurvor borde det ju inte vara allt för svårt att få igång den knappa publiken framför scenen? Men tydligen är de inte så kända för att leverera en bra show…

Detta ska vara vråltung heavy metal med en sångerska som har ett rivjärn till röst. Det är ju det jag hört på skiva och få hoppats på att uppleva live här. Och visst finns det ju något litet guldkorn men annars är det ett riktigt dåligt framträdande. Jag måste ge dem kred. för att de är ganska aktiva på scen och verkligen försöker men sedan faller allt väldigt platt. Det är helt enkelt segt och vill aldrig riktigt lyfta. Eftersom de dessutom var en halvtimma förtidiga(!) var det en otroligt liten publik framför scenen. Men visst, låten Shell Shock tände en liten gnista och degigt blir plötsligt svintungt. Och detta märks även på publik som verkat komma ur sin dvala och mer och mer viftar med djävulshornen.

Men sedan går det nedåt igen. Bandet levererar en hyfsat bra cover på Balls to the walls och loppet känns kört. När sedan titelspåret till nya skivan ”Seasons of Tragedy” spelas anar jag en viss förbättring men då har jag redan börjar röra mig mot campingen.
Line-up:
Veronica Freeman – sång
Pete Wells – gitarr
Jesse Wright – bas
Paul Courtois – trummor

Hemsida:
http://www.benedictum.net/
http://www.myspace.com/benedictum
/Cecilia Wemgård

Dagbok från Magic Circle Festival, 10 juli

Vaknade upp med behaglig värme i tältet och kände mig ytterst motvillig till att krypa ur min varma och gosiga sovsäck men eftersom festivalen hade annonserat att det skulle delas ut 20 000 gratis singlar så fick jag ändå slita mig upp. Efter en stadig frukost och mindre aktivitet i lägret drog en del av oss bort till kön. Mötte upp med Golan och hängde med Stefan som hade satt sig fan på att få sin Bamse-tröja signerad. Idag höll tiden lite bättre och när vi väl kom in var det bara att dirket springa till signeringskön. Eftersom jag inte tog några bilder med bandet dagen innan var ju detta ett ypperligt tillfälle att göra det istället. Missade då tändningen av ”the Pyre of Metal”. Detta var en eld som brann under hela festivalen och skulle vara något i stil med den olympiska elden fast för hårdrock.

Eftersom trycket var så hårt i signeringskön fick jag till sist lämna den då det började svartna för ögonen. Men här måste jag faktiskt berömma de som köade till signeringen. Trots att trycket var enormt var alla snabba med att flytta på sig och fråga hur jag mådde. Väl ute ur kön bad vakterna mig att sitta ned och jag fick ett glas vatten. Tyvärr var det bubbelvatten…
Det fanns faktiskt inte någon form av vanligt vatten på festivalen vilket io örsig är vanligt i tyskland men en ren livsfara. Eftersom det inte fanns vanligt vatten någonstans var det att välja mellan bubbelvatten och öl när man var törstig. Och inget av alternativen är särskilt bra när det kommer till att återställa vätskebalansen på ett bra sätt.

Idag var det även dags att börja använda stora scenen och det riktigt bra är att det bara är en scen så inga band krockar med varandra. Spanade jag in Benedictum vilka gjorde en hyfsad konsert. Skippade MSG och såg Ted Nugent istället. Däremellan fick jag fatt på några tyska kompisar som jag hängde med och eftersom det var 45 minuter kvar till Alice Cooper skulle upp på scenen drog vi till campingen för att slappa. Men precis när man har börjat varva ned och i maklig takt ska ta sig tillbaka dimper det ned ett sms i telefonen där det står att Alice redan börjat lira! innan utsatt tid! Tack var detta missade jag början vilket var jäkligt synd.

Var för trött för att orka bry mig om andra delen i Battle of the Bands och drog mig tillbaka till campingen. Men några andra i lägret var helt taggade på att se Death Angel som skulle lira efter battle of the bands. Det hade varit väldigt dåligt skyltat med när Death Angel skulle lira så på ryktesväg spred det sig till några få när och vart konserten skulle äga rum. Några som inte hade hört detta var entre vakterna som vägrade släppa in folk och pga dålig kommunikation ledde detta nästan till bråk. Tydligen fick de i alla fall dit en engelskspåkig-vakt som kunde reda ut det hela.

Men då detta hände hade jag redan slumrat djupt in i drömmens värld och med än längtan till att se Manowar nästa dag.

//Cecilia Wemgård