Disturbed (Red Stage 26/6 21:15-22:15) 3,5/5

Disturbed leverade en spelning bestående i stort sett bara hits. Tyvärr lyckades de inte få spelningen till något speciellt, utan det kändes mer som en vanlig dag på jobbet för de amerikanska grabbarna.

Några saker stod dock ut från alla andra band. För det första hade de den snyggaste entren, där sångaren David Draiman rullades in med tvångströja och mask á la Hannibal Lector. Just då trodde jag att denna spelning skulle bli magisk och oförglömlig, men den blev förvånansvärt platt. Låtarna lät väldigt lika varandra, speciellt om man inte är så insatt i Disturbeds musik.

Missförstå mig inte, det var inte en dålig spelning, utan snare så att den inte var unik. Det var en stabil spelning, men det saknades lite av det visuella. Ingen häftig liveshow som Slipknot, eller energi som Mustasch. Publiken älskade dock Disturbed, och skrek, sjöng och hoppade tills asfalten gungade. Ganska mäktigt var det att se allas knytnävar i luften till låten Ten Thousand Fists. Utöver det spelades hits som jag tror få har lyckats undgå, däribland Stricken, Down With the Sickness och Land of Confusion.

Det som jag kommer minnas längst och som möjligtvis kommer ge upphov till en och annan mardröm är David Draimans skratt. Det låter verkligen som en psykopats skratt, och nackhåren ställer sig på ända när man hör det. När mellansnacket dessutom går i stil med ”My brothers and sisters, my blood” börjar man undra om han är en riktig vettvilling, eller om det bara är spelat…

Line-up
David Draiman – sång
Dan Donegan – gitarr
John Moyer – bas
Mike Wengren – trummor

Hemsida
www.disturbed1.com/
www.myspace.com/disturbed
Spotify: http://open.spotify.com/artist/3TOqt5oJwL9BE2NG9MEwDa

Text:
Niklas Larsson

Foto:
Anna “Anaka” Jenelius

Marilyn Manson (Black Stage 27/6, 22:45-24:00) 1/5

Sist ut i årets upplaga av Metaltown är världsartisten Marilyn Manson – en man som knappast behöver någon vidare presentation. Kändisskapet tycks dock ha stigit denne kontroversielle man åt huvudet, tillsammans med vissa kemiska ämnen. Det är en diva som står på scen, och hans stora namn håller inte på långa vägar showen uppe när hans musik och utstrålning rasar samman som en höstack i en hagelstorm.

Från första början ser herr Manson, eller Brian Hugh Warner som han heter hemma i vardagsrummet, sliten och oengagerad ut. Inte ett ord går att urskilja när han sjunger, och misstankarna som då väcks om att han måhända är hög på något bekräftas inom kort av artisten själv. Han golifierar kokain och pedofili i samma mening, vilket faktiskt får delar av publiken att jubla. Det är dock bara pinsamt, precis som hans försök att med klumpig scenografi skapa en hjärtlöst styckad teaterföreställning på scen.

Efter bara några låtar är strömmen av folk på väg bort från scenområdet strid, och många ansikten är besvikna. Det är väldigt tråkigt att se en så framgångsrik och bitvis strålande artist kraschlanda så fatalt, men även om förklaringen kanske inte är så enkel kan säkerligen mycket skyllas på hans älskade droger. Extra löjligt blir framträdandet med tanke på hur känd Marilyn Manson är för att vara extremt noga med alla detaljer kring sina konserter. Banden tidigare på dagen var till och med rädda för att gå ut på hans scenutbyggnad, utifall att de då hade en utskällning att vänta.

När en man som sålt så många skivor och genom åren letat sig in i så många hjärtan inte kan prestera mer än mycket politiskt inkorrekta uttalanden och spottloskor på scen, är det nog dags för honom att dra sig tillbaka och fundera på vad han egentligen håller på med. Marilyn Manson helgar denna afton endast den han lånat den senare delen av sitt artistnamn av – showen innehåller ingen Marilyn Monroe-glamour, utan endast ett musikaliskt massmord à la Charles Manson.

Hemsida:
http://www.marilynmanson.com/
http://www.myspace.com/marilynmanson

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Dir En Grey (Red Stage 27/6, 21:30-22:30) 3/5

Japanska Dir En Grey har en entusiastisk skara fans på plats framför scenen, som faktiskt är oförtjänt stor. Japanska band har ofta en tendens att locka till sig de mest besatta beundrarna, men det desssa grabbar har att erbjuda denna afton är inte mycket mer än ganska mediokert.

Det första Dir En Grey saknar är självdistans. Det andra är vilja att visa sina ansikten för publiken – inte minst sångaren Kyo gömmer sig ständigt bakom sitt långa hår. Dessutom vore det trevligt om de pratade åtminstone litegrann med publiken mellan låtarna. Visst är musiken bra och Kyos sånginsats inget annat än helt fantastisk, men speciellt roligt eller engagerande blir det aldrig. Hur välljudande musiken än må vara krävs en mer utåtriktad scenshow och gärna visad kärlek inför åtminstone musiken – gärna också sina fans.

Lineup:
Kyo – Sång
Kaoru – Gitarr, bakgrundssång
Die – Gitarr, bakgrundssång
Toshiya – Bas, bakgrundssång
Shinya – Trummor

Hemsida:
http://www.direngrey.co.jp/
http://www.myspace.com/direngrey

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Dragonforce (Black Stage 27/6, 15:30-16:15) 4,5/5

Dragonforce lämnar av flera skäl få oberörda. Deras exremt snabba riff och ofattbara solon har gjort dem världsberömda, inte minst tack vare bandets bidrag i Guitar Hero III – Through the Fire and Flames. På scen är det givetvis musikernas färdigheter i centrum, och de visar upp sig med en sådan entusiasm och inlevelse men också humor att det inte går att annat än älska.

Ribban sätts redan från start, och den sätts högt. Snabbt, tungt och episkt är ord som med fördel kan användas för att beskriva musiken som dånar ur högtalarna, och glimtarna i Dragonforce-medlemmarnas ögon skiner nästan lika stark som den obarmhärtiga sommarsolen över Frihamnen, och de leker med såväl sina egna som varandras instrument som femåringar med nyinköpta transformersgubbar.  Deras show är ett levande exempel på hur ett band bestående av fem Tobias Sammet skulle se ut. Alla på scen är med och slåss helhjärtat om en plats i centrum.

Låten som enligt sångaren ZP Thart gjorde att Guitar Hero III blev så populärt får avsluta showen, och stämningen är under hela låten helt fantastisk. Säga vad man vill om dessa episka karlar, men de vet hur man svingar hår och snygga riff. Skål för enastående gitarrporr!

Lineup:
ZP Theart – sång
Herman Li – gitarr, bakgrundssång
Vadim Pruzhanov – keyboard, bakgrundssång
David Mackintosh – trummor, slagverk, bakgrundssång
Frédéric Leclercq – basgitarr, bakgrundssång
Sam Totman – gitarr, bakgrundssång

Hemsida:
http://www.dragonforce.com/
http://www.myspace.com/dragonforce

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Dragonforce

Evergrey (Black Stage 27/6, 13:30-14:15) 3/5

Denna Metaltowns andra dag tycks fansen vara svårväckta och eventuellt bakfulla. Evergrey får nöja sig med vad som ska komma att bli festivalens minsta publik på de stora scenerna, men låter sig inte nedslås av detta. Deras insats i sommarhettan är klart godkänd, om än inte mycket mer än så.

Det finns ett mycket bra svenskt ord som beskriver detta progressiva göteborgska metalband: Lagom. De ser ut och beter sig på ett snyggt sätt, deras musik är rätt bra och de får igång ett ganska bra drag under spelningens lopp. Mycket längre än så når de dock inte. De har inte den där extra glöden och skärpan som gör dem mer än genomsnittliga. Även om de lyfter i sista låten, A Touch of Blessing, är det inte för att betyget ska göra detsamma. Evergrey är helt enkelt ett trevligt frukostsällskap för ett ännu sömnigt Göteborg.

Lineup:
Tom S. Englund – Sång,gitarr
Henrik Danhage – Gitarr
Jari Kainulainen – Bas
Rikard Zander – Keyboard
Jonas Ekdahl – Trummor

Hemsida:
http://www.evergrey.net/
http://www.myspace.com/officialevergrey

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Slipknot (Black Stage 26/6, 22:30-23:45) 5/5

Stämningen är magisk i Göteborgs sommarkväll långt innan Slipknot hunnit ut på scenen. En förväntan som växer till det nästan outhärdliga byggs upp under det mäktiga introt, och fansen ska inte komma att bli besvikna. Tvärt om bjuder de maskbeklädda karlarna på en brakande, sensationellt bra show från början till slut. De visar med eftertryck att de hör hemma i metalens yttersta elit.

Med pricksäker proffsighet sätter Slipknot bit efter bit på plats i det pusselbygge som är att ge en bra liveshow. De har snygga skärmar, roterande trumset, energiska musiker, härligt ljus, bra mellansnack och väl vald setlist. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en enda detalj som skulle ha gjort deras konsert bättre. Alla i bandet far runt på scengolvet och podiena, gycklar och leker med varandras instrument. Hur otroligt det än kan låta har de trots sina masker mer utstrålning än många andra band på festivalen.

Det verkar som att varenda en av Metaltowns besökare är på plats, och inte långt färre är med på noterna hela vägen. Varenda en på ytan framför mixertornen är med när Corey Taylor uppmanar alla att sätta sig ned och sedan hoppa upp i bandets klassiska ”jump the fuck upp” i låten Spit it Out. Det är en mäktig syn, och Taylor komplimerar publiken för insatsen som tydligen är den bästa i Sverige hittills. Han är förvånansvärt hjärtlig och ödmjuk i sitt mellansnack, och är även den enda som inte dissar gratisåskådarna på bron bredvid scenen. I stället menar han att alla är välkomna på en Slipknot-konsert.

Det är ingen slump att Slipknot blivit så stora som de är, och det påminner de oss om med all önskvärd tydlighet. De värmer den svala nattluften med sin säregna energi, och inte ens de som i vanliga fall inte lyssnar på dem kan låta bli att hålla med om att de gör en strålande insats.

Lineup:
#0: Sid Wilson – DJ
#1: Joey Jordison – Trummor
#2: Paul Gray- Elbas, bakgrundssång
#3: Chris Fehn – Slagverk, bakgrundssång
#4: James Root – Gitarr
#5: Craig Jones – Sampling, media, keyboard
#6: M. Shawn Crahan – Slagverk, bakgrundssång
#7: Mick Thomson – Gitarr
#8: Corey Taylor – Sång

Hemsida:
http://www.slipknot1.com/
http://www.myspace.com/slipknot1

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

http://www.myspace.com/slipknot1

Children of Bodom (Red Stage 26/5, 18:45-19:45) 4,5/5

Children of Bodom vet hur man gör för att sätta en pir i gungning. Deras sound är liksom scenshowen är träffsäkert, tungt och fyllt med energi och vilja. Det råder inga tvivel om att våra grannar i öst kan sin metal!

Första reaktionen när asfalten börjar gunga är ”har jag solsting? Har jag lyckats bli spontant onykter?”. Så illa är det inte – tvärt om. Det är Finlands just nu kanske bästa metalband som genom sin övertygande inverkan på publiken skakar Frihamnen. Det är svårt att få syn på ett enda par händer som inte är uppe i luften framför scenen, uppe på vilken alla i bandet gör en riktigt bra insats. Alexi stjäl dock inte helt oväntat en stor del av showen, med sin avslappnade karisma och lektioner i fingerfärdighet på gitarrhalsen. Han säger dessutom ”fuck” fler gånger än alla föregående sångare på Metaltown tillsammans.

Children of Bodom har en bred arsenal av grymma låtar att välja bland, varav väldigt många passar ypperligt att spela live. Somliga fans hade kanske gärna sett en annan setlist, men den de lirar är allt annat än dålig. Det råder heller inga tvivel om att Bodombarnen har humor. Efter att ha lirat introt till Europes The Final Countdown avbryter de tvärt och frågar publiken nästan förnärmat om de verkligen trodde att de skulle lira den. Även introt till avlidne Michael Jacksons Billy Jean spelar de, men nu är det Alexi som avbryter låten eftersom han säger sig vägra sjunga den. Children of Bodom gör sitt jobb denna afton, och de gör det mycket bra.

Lineup:
Alexi ”Wildchild” Laiho – Sång, gitarr
Roope Latvala – Gitarr
Henri Seppälä – Bas
Janne ”Warman” Wirman – Keyboards
Jaska Raatikainen – Trummor

Hemsida:
http://www.cobhc.com/
http://www.myspace.com/childrenofbodom

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Pain (Red Stage 26/5, 14:30-15:15) 3,5/5

Svenska Pain med Peter Tägtgren i täten framkallar från första ackordet vrål och händer i luften på publikplats, och under en besinningslöst starkt skinande sol rockar de hårt på scenen. Dessvärre kommer de dock inte upp i den höga nivå de säkerligen är kapabla till.

Få människor kan se så onda, halvdöda och slitna ut som herr Tägtgren - mannen som ju faktiskt varit död under några minuter. Hans sportiga klädsel drar tyvärr ned intrycket av mörk ondska. Även hans sångprestation missar målet med knapp marginal, liksom ljudkvaliteten. Soundet är dock tyngre på denna konsert än på studioversionerna, vilket endast är till Pains fördel. Det är helt enkelt tungt, snyggt och bra – men inte så mycket mer. Mellansnacket är inget vidare, och det blir tyst i högtalarna alltför långa stunder mellan låtarna.

Efter att först ha dedikerat låten Bitch till nyligen avlidne Michael Jackson, som enligt Tägtgren antagligen är på väg nedåt just nu, avslutar Pain med Shut Your Mouth. Det är en klar publikfavorit, men det är för sent att rädda konserten nu. Insatsen är klart godkänd, men inte strålande.

Lineup:
Peter Tägtgren – Sång, gitarr
David Wallin – Trummor
Johan Husgafvel – Bas
Michael Bohlin – Gitarr

Hemsida:
http://www.pain.cd/
http://www.myspace.com/pain

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Dead By April (Black Stage 26/5, 13:30-14:15) 2/5

Musik-Sveriges nya sötnosar Dead By April har den senaste tiden haft en karriärkurva som gått rakt uppåt. De syns och hörs överallt, och borde därför vara det bästa vårt nordliga land har att erbjuda just nu. Det är dock långt ifrån fallet. Bandets sångare, Jimmie Strimell, tar färre rena ren toner än strängarna på en elgitarr – vilket inte är något annat än grovt underkänt.

Publiken är peppad och visst blir det en hel del röj under spelningens lopp, men det som levereras där uppifrån är i princip inget annat än en uppvisning i rockposer. Dead By April vet hur man för sig på en scen och är allmänt snygga, men det krävs trots allt mer än så för att kunna kalla sig ett band. Att faktiskt ha talang är exempelvis en ganska bra start. Det går kalla kårar ned för ryggen under vissa extra falska sångprestationer, vilket herr Strimell trots allt faktiskt verkar medveten om själv. Han låter det emellanåt vara tyst långa perioder där det egentligen är sång, eller överlåter sin uppgift till publiken och gitarristerna.

Metalcoreskriken är helt okej, killarna i bandet energiska och låtarna är uppenbart skrivna för att passa för en hårt rockande publik. Det skulle ha kunnat bli väldigt bra, men faller i stället platt ned på Frihamnens stekheta asfalt. Understämma heter så av en anledning – den ska inte höras starkast, eller, vilket ofta är fallet, helt solo. Det känns som att det är detta vi får stå ut med nu när hårdrocken har hamnat i blickfånget för dem som en gång i tiden drev pojkbandsfabriken.

Lineup:
Jimmie Strimmell – Rensång och screaming
Pontus Hjelm – Gitarr och sång
Johan Olsson – Gitarr och screaming
Marcus Wesslén – Bas
Alex Svenningson – Trummor

Hemsida:
http://www.deadbyapril.com/
http://www.myspace.com/dbaswe

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius