In Flames (Eldorado, 00:45-1:45, 26/6) 3/5

Första dagen av Peace and Love avslutades med dunder och brak när pyroteknikmästarna och tillika metalbandet In Flames kom på besök till Dalarna.

När In Flames inledde med Cloud Connected var jag övertygad om att detta skulle bli den bästa spelningen på Peace and Love. Men det blev tvärstopp på grund av en publik som inte gjorde något väsen av sig. Spelningen hade all potential att bli den mest bombastiska och minnesvärda som skådats på flera år. Bombastisk blev den utan tvekan, men minnesvärd? Nja, inte riktigt…

Varje konsert skördar nya offer som faller för In Flames otroliga liveframträdanden. Med sin energi, bomber och granater, stora låtregister att välja från och den underbara publik finns det inte många som kan motstå In Flames. Så är situationen i vanliga fall, men det stämde inte idag. Av någon outgrundlig anledning var publiken lika lam som en 90årig gubbe. Sångaren Anders Fridén gjorde allt i sin makt för att få igång publiken, men det gick bara inte. Det märktes hur bandet tappade energi på grund av publiken. Det var inte samma styrka i låtarna, och det där lilla extra som gör In Flames så speciella saknades.

Oavsett publiken och saknaden av energin gjorde In Flames en grym performance. De snålar verkligen inte med effekterna, och ibland är det omöjligt att se bandet då de försvinner i ljuset från stora tomtebloss. In Flames är så erfarna att musiken alltid låter bra. Mediokra låtar från nya plattan som Disconnected och Alias kom fram mycket bättre live. Och även om fokus självklart ligger på nya plattan, lyckades de slänga in en överraskning genom att spela Ordinary Story, som de enligt egen utsago inte har spelat på åtta år.

På det hela taget var det en okej konsert, i In Flames-mått. Tyvärr gjorde publiken det omöjligt för In Flames att presetera på topp.  

Hemsida
http://www.inflames.com
http://www.myspace.com/inflames

Line-up
Anders Fridén – Sång
Jesper Strömblad – Gitarr
Björn Gelotte – Gitarr
Peter Iwers – Bas
Daniel Svensson – Trummor
      

Text av Niklas Larsson
Bild av Viktoria Popova

Lillasyster (Himalaya 01:00-01:45, 28/6) 2,5/5

Ingen har väl undgått Lillasysters cover på radiohiten Umbrella? Faktum är att Lillasyster är mycket mer än så och av tidigare erfarenhet vet jag att Lillasyster är bra live. Tyvärr blev årets spelning inte alls i nivå med vad grabbarna kan presetera… 

Lillasyster hette tidigare Rallypack, men i och med att bandet börja skriva låtar på svenska bytte de även namn. Rallypack i sin tur bildades av spillrorna från kultbandet LOK. Lillasyster spelar aggressiv hårdrock, med ilskna texter. Efter albumdebuten Hjärndöd Musik För En Hjärndöd Generation från 2007 spelade de på flertalet festivaler. Uppsvinget kom dock i samband med covern på Rihannas Umbrella i slutet av förra året. Det har lätt till ett massivt turnerande i Sverige under sommaren. 

Det märks att Lillasyster har spelat så pass mycket som det gjort denna sommar. Sångaren Martin Westerstrand räknar upp de olika platser de spelat på senaste dagarna. Anmärkningsvärt är att de har spelat på Metaltown i Göteborg samma dag som spelningen på Peace and Love. Vilket band skulle inte vara slitet efter det?  Och visst märks det att bandet är slitet. De spelar fel, och ser allmänt trötta ut. Det syns mest på Martin eftersom han knappt har någon röst kvar. I den lugna låten Nu Har Jag Fått Nog klarar Martin knappt att sjunga, utan måste ta hjälp av publiken för att komma igenom låten. 

Publiken är helt okej, med tanke på att denna spelning avslutar hela festivalen är de flesta rätt slutkörda. Dock tänder publiken till rejält när Hårdrock drar igång. Hela publiken hoppar och sjunger med. Denna låt lyfter hela spelningen, och i efterföljande Umbrella tar bandet hjälp av
Toril Lindqvist som till vardags är sångerska i Alice in Videoland, dock låter det hela rätt falskt… 

På Arvika förra året blev det en stor moshpit när Lillasyster drog igång LOK Står När De Andra Faller, nu var det bara mediokert i jämförelse med den spelningen. De når inte alls upp till samma nivå som förra året, vilket är synd. De avslutar med ännu en LOK-sång Sug Min och första singeln Berätta Det För Lina. Generellt sett blir spelningen bättre ju längre det lider, men det kunde ha blivit så mycket bättre. Tyvärr måste jag erkänna att jag blev besviken på spelningen, då jag inte kan hjälpa att jämföra det med förra gången jag såg dem. Förhoppningsvis blir det bättre nästa gång, för jag vet att de kan! 

Hemsida
www.lillasyster.nu
www.myspace.com/bandetlillasyster

Line-up
Martin Westerstrand – Sång
Max Flövik – Gitarr
Daniel Cordero – Bas
Ian-Paolo Lira – Trummor

Text av Niklas Larsson
Bild av Anna ”Anaka” Jenelius

Mustasch (Shangri la, 21:00-21:45, 28/6) 4/5

När solen närmar sig horisonten kliver Mustasch upp på Shangri La…

Mustasch skulle kunna kallas för okända bjässar. De står aldrig högst upp på spellistan, men likväl har de alltid stor publik. Inom den svenska metalscenen är de hyfsat kände, även om de inte har fått någon stor kommersiell status som exempelvis In Flames. Icke desto mindre gör de aldrig en dålig spelning, och det är alltid bra drag på spelningarna.

 Alla som har lyssnat på radiostationer som Bandit kan åtminstone nämna ett par låtar med Mustasch såsom Parasite, Dogwash och Double Nature.  Mustaschs musik kretsar kring tunga och bra riff, mycket solon och en charmig frontman.

 Spelningen på Peace and Love innehöll inte något speciell show förutom några sparsamma, men ändå smakfulla, effekter. Lite eld och rök var allt som bjöds på, mer behövdes inte för en lyckad spelning. Mustasch kör sitt race och publiken är med på noterna. Publiken röjer och applåderar, och det är svårt att inte ryckas med av tunggunget. Själv släpper jag ut dreadsen och låter nacken arbeta lite i takt till musiken. Det var bra drag i publiken även på lite lugnare låtar som 6.36, vilket är svårt att uppnå, speciellt på en festival.

 Dagarna innan gjorde gitarristen Hannes Hansson sin sista spelning efter tio år med Mustasch. Tillfällig ersättare var Kristian Laimaa som gjorde en klanderfri spelning. Resten av grabbarna verkade vara på gott humör, och synnerligen sångaren Ralf Gyllenhammar var charmig. Exempelvis sa han att de ”tänkte spela en låt från nya skivan. Är det någon som gillar den?” varpå hela publikens jakande skall ekade. Mot slutet av konserterna utbrister publiken ofta i spontana applåder och heja-rop. Ralf blev rätt rörd, för utbrast att ”det är för detta jag har slitit i 10 år för”.

 Mustasch levererar sina hårda riff på ett bra sätt. Det är ingen spektakulär show, men det behövs inte för att bandet och publiken förgyller spelningen.

 

 Hemsida
http://www.mustasch.net
http://www.myspace.com/mustasch 

 

Line-up
Ralf Gyllenhammar – Sång och gitarr
Mats Stam Johansson – Bas
Mats Dojan Hansson – Trummor

Text av Niklas Larsson
Bild av Anna ”Anaka” Jenelius

Kent (Eldorado 00:15-02:00, 27/6) 4/5

Kent är bra på att bjuda på spektakulära scenshower, och det är inte i första hand för att själva bandet är spexigt utan för att de har skärmar med häftiga animationer. Deras konsert på Peace & Love var inget undantag.

Ljus, färg och bra ljud fick deras musik att lyfta, och låtarna fick med ens en extra dimension. Emellanåt projicerades Jocke Bergs svettiga panna på den enorma bakgrunden med hjälp av en kamera på mikrofonen, vilket knappast var speciellt sexigt men annorlunda och kul.

De som lyssnat på Kent länge kunde glädja sig över gamla favoriter som Socker och Blåjeans, vilka varvades med nyare låtar. Dock förvånansvärt få från senaste skivan. Kent har hursomhelst samlat på sig en hel arsenal av starka låtar genom åren, och det är helt rätt att inte glömma bort de äldre låtarna.

Nästan alla låtar framfördes i klassisk Kent-anda, men Dom Andra var snabbare och spexigare än på skivan. Det fick den redan studsiga publiken att tända till ytterligare, och festen var ett faktum. Det råder ingen tvekan om att det är med rätta Kent är ett av Sveriges största band just nu. De vet vad de sysslar med, och gör det bra.

På samma sätt som deras konsert på Arvikafestivalen en vecka senare avslutades framträdandet med tillräckligt så mycket konfetti att man troligtvis skulle ha kunnat gömma en mindre blåval i det, och succén var ett faktum. Tycka vad man vill om Eskilstunapojkarna, men de har en alldeles unik charm som lämnar få oberörda.

Kent @ Eldorado

Hemsida:
http://www.kent.nu
www.myspace.com/kentsweden

Line-up:
Joakim Berg – sång och gitarr
Martin Sköld – bas
Markus Mustonen – trummor
Sami Sirviö – gitarr

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

Sabaton (Fantasia 22:15-23:00, 26/6) 4,5/5

I sista stund ställer Opeth in på grund av sjukdom, men som tur är hittas det en värdig ersättare i form av dalapojkarna i Sabaton.

När introt från Art of War drar igång exploderar Borlänge i ljud, både från scenen och den exalterade publiken. Introt följs av första låten från skivan, den pampiga Ghost Division. Ljudet är halvknackligt, och låten blir inte lika maffig som den kunde ha varit. Det är dessutom svårt att få till de stora körerna live, men Sabaton klarar av det bra. Utan att ge publiken något andrum kör de vidare med Panzer Battalion.

Sabaton blev tillfrågade om de kunde spela samma dag som spelningen skulle äga rum. Med endast tio timmars framförhållning är jag imponerad över att de lyckats få med sig alla instrument och rekvisita. Fast det underlättade nog en hel del att Sabaton redan var i startgroparna för att bege sig till Metaltown. Sabaton ska ha extra credd för att lyckas så bra med tanke på omständigheterna, och med tanke på uppslutningen är det nog inte många som sörjer avhoppet av Opeth… 

Mot slutet av spelningen säger sångaren Joakim Broden  ”det burkar sägas att metal-fans är de bästa som finns, men det är fel! För Sabaton har världens bästa fans” och ler stort. Det är lätt att förstå vad han menar genom att kolla runt. Överallt ser man hårdrockare som headbangar och sjunger med i låtarna. Till låtar som Primo Victoria, Attero Dominatus och In the Name of God gungar asfalten, och Joakim driver på publiken nästan som en takthållare på en romersk slavgalär. Bandet når verkligen ut till publiken, och även om det är mycket folk i publiken känns det ändå intimt. Joakim är en perfekt frontman, och hans mellansnack är i klass med mellansnackets mästare Tobias Sammet från Edguy.

Sabaton spelar låtar från alla skivor utom Metalizer, och då främst från nya skivan. De nya låtarna låter bra, även om jag tycker att de gamla låtarna känns säkrare men det tror jag kommer ge med sig. Med lite bättre ljud och kanske en som sjöng med i körbitarna skulle det bli perfekt.

Sabaton går från klarhet till klarhet, och de vinner ny mark var de än går. De kommer till sin rätt när de spelar live, men rycks med till den grad att det är svårt att stå stilla och bara lyssna. 

Hemsida
http://www.sabaton.net
http://www.myspace.com/sabaton

Line-up
Joakim Broden – Sång
Rikard Sunden – Gitarr
Oskar Montelius – Gitarr
Daniel Mÿhr – Keyboard
Pär Sundstrom – Bas
Daniel Mullback – Trummor

Bild av Viktoria Popova
Text av Niklas Larsson

Dark Funeral (Himalaya, 23:00-23:45, 28/6) 4/5

Sista festivaldagen kliver festivalens hårdaste och antagligen fulaste band upp på scenen, nämligen det svenska black metalbandet Dark Funeral. Det kan tyckas lite motsägelsefullt att ha ett band som sjunger om Satan och död på en festival som heter Peace and Love, men det bryr sig inte publiken om.

Egentligen är det rätt humoristiskt när man tänker på det: en festival där allt handlar om att respektera och älska varandra, och mitt i allt står det ett band som skriker ut hur mycket det älskar satan och hur de ska döda Jesus. Bandet har funnits i 15 år, och detta skulle firas med en spektakulär show. Enligt Peace and Loves hemsida är Dark Funeral ”kända för att alltid bjuda på en sevärd scenshow som har innehållit bland annat eld, blod och fakirer”. Dagens spelning bestod av både sprutande av eld fyrverkerier och självklart musik.

Innan spelningen trodde jag att det skulle vara mycket show, men rätt dålig musik. Men oj vad fel man kan ha. Från början till slut gav Dark Funeral järnet och vid slutet av konserten hade deras corpse paint flutit ut till en stor röra. Publiken gjorde sitt bästa för att bidra till stämningen och det var mycket röj och mosh spelningen igenom. Fyrverkeriet och elden används flitigt, men på ett lagom sätt utan att det blev för mycket. På så sätt bidrog det desto mer till den lite ruggiga känslan som dröjde sig kvar i själen efter spelningen. Hela showen var väldigt teaterlistiskt.

Det var lite svårt att ta hela satanist-stuket på allvar på grund av sångaren. I mellansnacket lät han som världens mysfarbror. Man kan riktigt se honom leka i gräset med sina små barnbarn. Han skulle också passa som jultomten på julafton med sin snälla röst. Detta var något vi alla skrattade gott åt efter spelningen.

Spelningen var brutal och bandet gjorde inga fel. De spelade sina kort rätt och vann över många i den nyfikna publiken, mig inkluderad. Showen var utöver det vanliga, och det var roligt att se. Helt klart den största överraskningen på festivalen!

Hemsida

http://www.darkfuneral.se

http://www.myspace.com/darkfuneral

Line-up

Emperor Magus Caligula – Sång

Lord Ahriman – Gitarr

Chaq Mol – Gitarr

B-Force – Bas

Dominator – Trummor

Bild av Viktoria Popova
Text av Niklas Larsson

Dark Tranquillity (Himalaya, 20:30-21:45, 27/6) 5/5

Andra festivaldagen inleds med de melodiska dödsmetallarna Dark Tranquillity. Med sin långa erfarenhet och stora utbud levererades en show som blev festivalens bästa!

Om In Flames avslutande spelning dagen innan var otillfredsställande var Dark Tranquillitys spelning desto bättre. Det är lite underligt att dessa två band som är lika bra och spelar samma göteborgska dödsmetall, är så långt ifrån varandra när det gäller kändisskap. In Flames spelar sist av alla på den största scenen medan Dark Tranquillity spelar på en av de mindre scenerna redan 20:30…

Själva spelningen var antagligen den allra bästa på hela Peace and Love. Det var en klockren spelning som inte lämnade något övrigt att önska. Inledningsvis var ljudet lite knackigt, men efter första låten var ljudet superbt. En eloge till ljudkillarna på Himalayascenen som var anledningen till att Himalaya hade bäst ljud av alla scener.

Från början till slut lyckas Dark Tranquillitys eminenta sångare Mikael Stanne få publiken att klappa händerna, hoppa, skrika och headbanga. Frågan är om det finns någon charmigare person än Stanne inom metal. Direkt bandet kliver på scen fyrar han av ett bländande leende och försöker inte alls vara dryg som många andra metalband.

Spelningen som sådan är ruskigt bra. De blandar bra med både gamla och nya, snabba och lite långsammare låtar. Speciellt kul var det att höra de gamla godingarna Punish My Heaven och Therein. I Therein är det mycket ren sång, och det måste sägas att den lät över förväntan! Övriga låtar som spelades var bland annat Inside the Partical Storm, Focus Shift och den berömvärda spelningen avslutades med My Negation och Final Resistance.

Dark Tranquillitys liveframträdande kanske inte är lika extraordinär som sina kompisars i In Flames, men icke desto mindre lyckas de leverera en välspelad show med en intimitet som In Flames saknar. Lägg därtill en otroligt charmig och uppriktigt tacksam Stanne, riktigt bra ljud och en bra spellista så har du Peace and Loves bästa spelning år 2008.

Hemsida
http://www.darktranquillity.com
http://www.myspace.com/dtofficial

Line-up
Mikael Stanne – Sång
Niklas Sundin – Gitarr
Martin Henriksson – Gitarr
Martin Brändström – Keyboards
Michael Nicklasson – Bas
Anders Jivarp – Trummor

Bilder av Viktoria Popova
Text av Niklas Larsson

Kaizers Orchestra (Himalaya, 19:30-20:15, 26/6) 3,5/5

De självutnämna zigenar-punkarna från Norge kommer återigen till Sverige för att förgylla festivalsommaren. Sorgligt nog klarar de inte att leva upp till sin vanligtvis höga standard, utan spelningen blir endast medelmåttig.

Kaizers Orchestra relation till Sverige är lite skumt. Varje festivalspelning är i stort sett smockfull, och klubbspelningarna är utsålda. Ändå säljer de knappt några skivor här. Det tyder på att Kaizers är ett band man ska se, och så är det! För det mesta finns det inte många band som är bättre än Kaizers live, det vet jag då jag har sett dem fem gånger tidigare.

I dagens spelning fattades det dock något. Den sprudlande energin och passionen fanns inte riktigt där. Det var en ojämn spelning, stundom var det världsklass med liv och rörelse samt en hoppande publiken. Medan ibland var det mycket som gick fel, och det kändes mest segt. Det kändes som om det var de låtarna från äldre skivor som gick bäst, och låtarna från nya skivan är segare, vilket kan ha att göra med att publiken inte är lika familjär med den skivan än…

Trots att detta var långt ifrån Kaizers Orchestras bästa spelning måste jag säga att spelningen var bra. Kaizers har en väldigt hög lägstanivå. Deras musik passar bra på festivaler, och jag tror de lyckas vinna över mycket publiken genom sin annorlunda liveshow. Vem blir inte lite imponerad av när bandet tar i allt var de har på två oljetunnor och tre stycken bilnav?

Oavsett vad du har för musiksmak så tycker jag att du ska se Kaizers Orchestra om du har chansen! Deras unika musikblandning av rock, ompa och oljetunnor gör det en fröjd för både ögat och örat.

Hemsida: www.kaizers.no
www.myspace.com/kaizerso

Line-up
Janove Ottesen ‐ sång, oljefat
Geir Zahl ‐ gitarr, oljefat
Terje Vinterstø ‐ gitarr, slagverk
Rune Solheim ‐ trummor
Helge Risa ‐ orgel, piano
Øyvind Storesund ‐ akustisk bas

Bilder av Viktoria Popova
Text av Niklas Larsson

De lyckliga kompisarna (Fantasia 22:15-23:15, 28/6) 4/5

Trots att väldigt många bara kan nämna en låt med DLK, Hockeyfrilla, har de faktiskt en lång rad sköna punklåtar i bagaget. Det visade de prov på när de spelade på Fantasias scen på lördagskvällen.

DLK lade ner 1997, men har återförenats nu under året. Att det har hunnit gå elva år märks knappt, om man bortser från sångarens något slitna röst. Man kan fortfarande räkna med en fest som är röjig, glad och rebellisk i äkta punkanda när DLK kliver upp på scenen! Deras största styrka är den ständiga glimten i ögat – glädjen och kärleken till det de gör går inte att missta sig på, och det märks att Mart och grabbarna trivs på scen.

Tyvärr låter mycket mer eller mindre likadant, men bra är det åtminstone. Hockeyfrilla sticker givetvis ut, och det gör även Troll och häxor. Under dessa två låtar röjdes det ordentligt i publiken. DLK visade att de kan sina grejer, och att de fortfarande – eller snarare igen – är ett band att räkna med. Låtarna kanske inte är de tightaste och mest genomarbetade någonsin, men de räcker ändå långt. Välkomna tillbaka, DLK!

Line-up:
Mart Hällgren – Sång, Bas
Jouni Haapala – Trummor
Fredrik Åberg – Gitarr, Sång
Roger Reinstam – Gitarr, Sång

Hemsida:
http://www.delyckligakompisarna.se/
http://www.myspace.com/delyckliga

Skrivet av: Anna ”Anaka” Jenelius

The 69 Eyes (Fantasia 20:00-21:00, 28/6) 4,5/5

Jyrki69 tycks ha förlorat oskulden sedan sist han och hans finska vänner var i Sverige. Med sina svarta läderbyxor, mystiska charm och inbjudande gester fick han publiken att jubla i extas, och hela bandet lyfte framträdandet till en nivå som vida överträffade spelningen på Klubben för dryga året sedan.

Den gothic metal The 69 Eyes spelar är egentligen snäppet för mjuk och melodisk för att vilt hoppa runt till, men i den värmande kvällssolens sken lyckades de ändå få till en hårt rockande konsert som det var svårt att stå stilla till. Jussi69 spexade som vanligt bakom trummorna, och när han kastade ut sina trumstockar i publiken utbröt vilt slagsmål bland fansen. Alla vill ha en bit av de svartklädda finnarna!

De bjöd på alla de bästa låtarna, såsom Lost Boys, The Chair och Brandon Lee, och även lite oväntat en låt från bandets tidiga sleazeperiod. Under denna fick Jyrki även igång allsång i publiken, som i sin tur fick sig ett gott skratt när de uppmanades att sjunga Här kommer Pippi Långstrump. The 69 Eyes uppvisade en osedvanlig charm och energi, och de vann säkerligen många nya fans denna afton!

Line-up:
Jyrki69 – sång
Timo-Timo – gitarr
Bazie – gitarr
Jussi69 – trummor
Archzie – bas

Hemsida:
http://www.69eyes.com/angelsite/
http://www.myspace.com/theofficial69eyes

Skrivet av: Anna “Anaka” Jenelius