Lizzy Borden (Rock Stage, 12:00-13:15) 3,5/5

Tillhör du de hårdrockare som aldrig slutar tjata om att 80-talet är bäst? Anser du att en riktigt häftig konsert innehåller yxor, plastdöskallar och mängder med fejkblod dräglandes ur en artists mun? Är svaret ja på dessa frågor bör du försöka se Lizzy Borden åtminstonde en gång live!

Detta glam/heavy metal band verkar ha stannat i 80-talet, vägrat släppa taget och bestämt sig för att de minsann fortfarande ska visa oss vad man kan göra med plastdöskallar och levererar en show som heter duga. Sångaren, ledaren och namngivaren till bandet, Lizzy Borden, kutar runt på scen med mask för fejjan som han med ett enda snyggt svep men kåpan byter mot en annan som en ren trollkonstnär. Varje mask är en roll centrerad till en låt och när killen i ena stunden kan kravla på scengolvet för att sedan svinga en yxa på scen börjar jag undra om det inte rör sig om schizofreni. Men bandet levererar och det mest fantastiska utom maskerna är att Lizzy inte verkar ha några som helst problem att växla mellan höga och låga toner. Killen har både ett brett register och kondition som heter duga. Dessutom är han klart elakare än Blackie Lawless.

Sedan att showen inte chockar på samma sätt som den gjorde under det gyllene decenniet är förståligt men vad spelar det för roll? På sitt lilla vis blir det ändå något unikt med en direkt tillbakablick i shockrockens värld. Och när det låter så snyggt som det gör i Notorious och One of us (otroligt allsång) är det inte konstigt att bandet vill krydda med den typ av konserter de själva växte upp med. Någonstans mitt i blir det bassolo med nationalsången och Pippi Långstrump. Jag börjar misstänka vilken nationalitet bassisten tillhör och som om han läst mina tankar basunerar han ut på klingande svenska att han bjuder på öl i backstagen (så att vi journalister ska sätta högre betyg?).

Sedan ska Lizzy ut i publiken och smeta ned alla med fejkblod och lomma från ena sidan av publiken till den andra. Kul som bara den men jag fick ju inget blod på mig….
Covern på Stepphenwolfs Born to be wild är väl dock diskutabel men annars var detta en konsert för både ögon och öron.

Hemsida:
http://www.lizzyborden.com/
http://www.myspace.com/lizzybordenband

Line-up:
Lizzy Borden – sång
Joey Scott – trummor
Marten Anderson – bas
Ira Black – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 7 juni

Det var något som knöt sig i magen när jag vaknade. Kanske var det sorgen över att festivalen inom några timmar skulle vara slut eller så var det den rivande hungern som knådade tarmarna med låga knorranden. Hur som helst så var det lite deppigt och utanför tältet satt jag och tältgrannarna och filosoferade över årets festival. Hade den nått förväntningarna? Vilka band var bäst? Vem fick bajamajjan med bajs på väggen?

Väl inne på området kände jag mig mest trött och hängig. 45 degree woman lockade inte och sedan var det att välja mellan Stormwarrior med Kai Hansen eller Lizzy Borden. Förstnämnda har jag sett med Kai och de ska även uppträda på Magic Circle Festival så herr Borden blev det. Hamnade för första gången längst fram under hela konserten vilken var skitkul och superbra. Bandet var en kusin till W.A.S.P både musik och image mässigt. Och medans frontmannen Lizzy kråmade sig på scen sprang fotograf Micke Johansson omkring som en besatt och brände säkert några hundra bilder på showen.
Sedan kollade jag lite på Gotthard som tyvärr inte skapade några sensationer. Jag vill nog hellre ha dem på en liten klubbspelning än festival. De är ju svinbra när det är mindre utrymme på scen.

Hände inte så mycket mer. Jag tog mig till backstagen och somnade i soffan varvid jag vaknade några timmar senare för att gå på Mustasch presskonferens (denna gång med rekordlite journalister). Trots att jag inte festat och stannat uppe allt för sent var jag matt som bara den. Och det var många besökare som låg som döda i skuggan… kanske något smittsamt? Förmodligen bara den helvetiska värmen.

Skippade allt och gick till tältet för att ta det lugnt innan Primordial intog Zeppelin stage men tyvärr bet inte deras koncept på mig så jag passade på att ta en bild över det vackra festivalområdet i solnedgång och lunkade sedan vidare mot Sweden stage där Mustasch levererade ett kanonframträdande som lockade både till skratt och headbanging. Eftersom det blir kallt på kvällen hackade jag tänder under Poisons framträdande som nu fick avsluta festivalen. Men ärligt talat, detta är faktiskt inte min musik! Fast lite känslosamt blev det när jag lämnade området och precis vid utgången uppfattar jag en textrad som ljuder ”Good bye” på någon av deras ballader. Det träffade som en pil i hjärtat och jag fällde en liten tår för när foten sedan satts utanför staketet var det över för i år. Finito, good bye, so long… Sweden Rock, vi ses nästa år!

//Cecilia Wemgård

Ministry (Sweden Stage 21:45-23:15, 28/6) 4,5/5

Ta en rejäl dos industrirock och blanda det med en massa ”hata Bush”- attityd och du har Al Jourgens Ministry i ett nötskal. Lägg sedan på en sju jädrans massa effekter, playback och en avslutnings turné och du har en klart annorlunda upplevelse.

Första gången jag såg Amerikanksa Ministry var på Gates of Metal 2006 och bandet tog mig med storm. Aldrig hade industrimetal låtit så hatisk, rå och elak. Därför är det lite skamligt att det är så få i publiken men när bandet sedan drar igång är det full rulle som gäller. På scen står uppställt ett enormt staket som bandet står bakom och jag undrar om denna åtgärd är till för att hindra Bush-älskare att bombardera bandet med ölflaskor eller om det är till för att vi i publiken ska känna oss instängda. Al Jourgen själv spänner hatiska blickar i alla han ser och proklamerar sitt hat mot USA och George Bush styre. Med låtar som No Governor (blir det tydligare än så?), You’re worthless, You’re wrong, new world order och fler blir det en fantastisk show.

Visst är allt förinspelat och bandet kör till stor del playback men med alla de effekter och förvrängningar som utmärker Ministry är faktiskt detta ett av de få band jag kan tåla som kör förinspelat. Inte bara bidrar det till den häftiga showen men eftersom bandet ändå ger järnet så består den härliga live-känslan och det känns fortfarande levande. När vi sedan ska stå och skrika ”lies” tar jag i så att det smäller till i käken och det känns som om den gått ur led. Mer entusiasm än det är svårt att skapa.

Det ända sorgliga som sagt är att detta var/är Ministrys sista turné. Kanske slutar Al nu då Bush inte längre styr och ställer. Men en sak är säker. Den dagen Bush ställer sig upp igen, den dagen är Al tillbaka och skriver texter som t o m får FBI att rynka på näsan.

Hemsida:
http://www.ministrymusic.org
http://www.myspace.com/ministrymusic

Line-up:
Al Jourgensen – sång
Tommy Victor – gitarr
Tony Campos – bas
Sin Quirin – gitarr
John Bechdel – keyboard
Aaron Rossi – trummor
Burton C. Bell – sång

//Cecilia Wemgård

Intervju med The Poodles

Först turnerar de med Hammerfall och sedan hoppar deras original gitarrist över till Hammerfall. Det var är nog många som varit nyfikna på djupare information om denna ”stöld”. Men som vanligt var det ganska tomt i presstältet…

-Alla måste få göra vad de vill och vi har inga hard feelings, säger sångaren Jakob med en suck.
– Hammerfall är ju nöjda i alla fall, tillägger Pontus lite skämtsamt.

På bandets attityd verkar det som om de mest är glada att förra gitarristen, Pontus Norgren, har hittat den musik han vill spela och att det inte varit några skandaler när han beslöt sig för att lämna bandet. Som ny gitarrist har bandet värvat Henrik Bergqvist som bl a har lirat med Tiamat. Han och Jakob har känt varandra sedan tidigare och han hoppas på att kunna tillsätta sin egen smak på musiken i framtiden. Han berättar mer att han en bakgrund i samma anda som de andra medlemmarna.
- Det kommer att vara annorlunda från Pontus men förmodligen kommer det att bli något nytt live, säger han lite blygt.

Ett gammalt om än aktivt ämne som tas upp av en av de ryska journalisterna är bandets medverkan i melodifestivalen där de kom 4:a för något år sedan. Bandets seger gjorde stor skillnad för den egna karriären och bandet tycker att de tog rocken till finrummet. Vidare berättar grabbarna vad de tycker om att 80-tals metal har blivit så populärt igen.
Jakob: Allt går i cykler så det gäller att ett band och en sång kommer i rätt tid. Varför det är så nu vet jag inte. Vi har alltid lirat denna typ av musik.

Eftersom vi är så få i presstältet blir det aldrig riktigt något flyt på intervjun och för att det inte ska bli någon pinsam tystnad börjar Kicken, trummis, skämta en massa. Han kommenterar bl a om de myror som verkar ha byggt sig en stig på pressbordet och att de kryper upp på hans mick.

Bandet avslutar konferensen med att prata om sitt senaste album Sweet Trade där Mats Léven varit med skrivandet. Detta är ett samarbete som bandet hoppas på att fortsätta med och att det är bra med friskt blod i processen. Dock kommer det inte vara nödvändigt på alla låtar men tack vare skivan har de fått möjlighet att komma i kontakt med en massa fantastiska personer.
I september kommer även bandet att gå in i studion igen för att spela in nästa album, dock utan titel. Och den 2 juli släpps The Poodles bidrag till Olympiska spelen, nämligen den officiella svenska OS låten Rise the Banner.

Hemsida:
http://www.poodles.se/
www.myspace.com/thepoodles

Line-up:
Jakob Samuel – Vocals
Christian Lundqvist – Drums
Pontus Egberg – Bass
Henrik Bergqvist – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 6 juni

Så vaknade man upp och upptäckte att det var näst sista dagen kvar på årets festival. Det kändes lite småsorgligt sådär efter att man hämtat sig från morgonhettan men efter en dusch för 25 kr kom humöret tillbaka. Som under tidigare dagar av festivalen tänkte jag klämma in så många band som möjligt under dagen så 11:30 stod jag innanför portarna och spanade in Svölk. Musiken föll mig dock inte riktigt i smaken och jag tänkte att jag skulle spana in Birth Control istället. Detta visade sig vara ett ännu sämre drag och den halvtimma jag kollade satt jag mest och led.

Skippade Royal Hunt (då jag har en skiva med dem som jag tycker är ganska dålig) och drog mig till backstagen och presstältet för att vänta in The Poodles presskonferens. Väl där sjönk jag skönt ned i en soffa och småslumrade. De enorma temperaturskillnaderna mellan dag och natt tär på en och stundom kände jag mig allmänt trött och febrig. Sådär halvvägs in i dimmans värld hör jag dock tonerna från Royal Hunt och en bitter liten tanke i bakskallen berättar om hur dum jag varit som skippat att se dem.

Sedan började Poodles konferensen vilken som tidigare konferenser innehöll allt för lite journalister. Herre Gud, vart var hela journalistkåren under de här dagarna?!
Presskonferensen gick dock bra och bandet skötte det hela med en massa skämtandes och artigt besvarande av frågor. Efteråt fick jag mig en kort pratstund med bandet och framförallt med deras nya gitarrist, Henrik Bergqvist (Southfork, Tiamat), som verkar vara en trevlig prick om än lite blyg ibland.

Väl tillbaka på området hann jag slänga mig i gräset vid Sweden Stage för att spana in Fastway innan det sedan bar av till Festivalscenen för att se Team Cans framträda. Var väl helt okej även om jag starkt misstänker att de körde playback stundom. Nationaldagsjucket i slutet kändes mest barnprogram. Sedan var det att välja mellan Ace Frehley och Poodles och då sistnämnda är mina favoriter verkade det mer intressant.

Efter detta bar det av till att se Carcass vilket inte imponerade plus att jag missat en halvtimma av dem. Åh andra sidan lirade de på den otursförsedda Sweden stage vilken kan ha resulterat till det dåliga ljudet. Jag hoppas bara det blir ett bättre framträdande på Wacken i höst istället.

Åter bar det av tillbaka till backstagen för Ministry var på tur för presskonferens. Bandet knatade in med en rejält berusad Al Jourgen i spetsen som tyckte det var fantastiskt kul att rapa i micken och berätta historier om Bajsmannen. Ända viktiga som sades måste ha varit hans önskan om att det skulle stå att vin var bättre med kork på hans gravsten. Ni förstår nog nivån på presskonferensen så tyvärr blir det ingen intervju från den.
Men eftersom detta är bandets sista konsert (enligt dem själva) så var jag tvungen att spana in dem när de intog Sweden Stage. Showen var klart mäktig men när jag gick backstage igen och fick reda på hur bra Saxon hade varit från både Tyrant (Nifelheim) och Orvar Säfström (gav en väldigt målande beskrivning) blev jag väldigt kluven. Åh ena sidan såg jag fantastiska Ministrys sista show åh andra sidan verkade jag ha missat en av festivalens bästa spelningar…fan!

//Cecilia Wemgård

Judas Priest (Festival Stage, kl 23:30- ca 01:00) 3/5

Seek him here, seek him on the highway. Never knowing when he’ll appear. All await, engine’s ticking over. Hear the roar as they sense the fear…           (Judas Priset – Hell bent for leather)
- Rockfarfar kan även om det är segt -

Det var nog många som lämnade festivalens första headliner show med besvikna miner för trots klassiker som Breaking the Law, Hell bent for leather (där han kör upp på scen med en motorcyckel) och Metal Gods så lyfte det ritkigt aldrig. Kanske ska man inte gå med allt för höga förväntningar på en konsert men med nya konceptskivan Nostradamus på väg var det nog många som drog läpparna nedåt. Bandet inledde starkt med Calm Before the storm från Nostradamus plattan och det verkade lovande. Rob var kläd i kåpa bärandes på en stav med den välkända priest treudden på toppen och med teaterspel blev han ett med rollen som Nostradamus. Men mer än så lyfte det aldrig.

Stundom var metalguden rakryggad, stundom kutig som tiden själv och trots en enorm viljestyrka (mannen var banne mig dubbelvikt) satt aldrig de högsta tonerna i t ex Painkiller. Vilket kanske inte är så konstigt när låten skrev för 18 år sedan men det kändes verkligen osm om det var ett gäng gamla gubbar på scen och inte det band som blivit synonymt med NWOBHM-genren. Publikfrieri blev det i alla fall när Rob iklädde sig den Svenska flaggan men det var ett trött band som varken bjöd på en encore eller min personliga favorit, Living after Midnight.

Hemsida:
http://judaspriest.com/
www.myspace.com/judaspriest

Line-up:
Rob Halford – sång
KK Downing – gitarr
Glenn Tipton – gitarr
Ian Hill – bas
Scott Travis – trummor

//Cecilia wemgård

Testament (Rock stage, kl 18:15-19:45) 4,5/5

Det var nog många thrashmetal fans som undrade hur färska skivan Formation of Damnation skulle låta live och ännu fler var säkert där bara för att få avnjuta odödliga klassiker. Sedan finns det den där lilla skalan av hyfsat nyfrälsta, jag själv inräknad, som faktiskt fick chansen att se ett band i toppform. Join the insanity or die as you fall. Into the pit!

Redan från första ton är det som om en käftsmäll krossar käken på mig. Det är tight, aggressivt, skitigt och med glöden i vitögat. På avstånd ser jag att publikhavet sträcker sig en bra bit över scenens kapacitet och med skriande gitarrer är det fullt ös. Jag lyckas ta mig närmare och stannar vid mixerbordet där jag får se Testaments yngsta fan, en liten unge på kanske 5 år som sitter på sin pappas axlar med ett för stort nitarmband och vilt skakandes på sitt huvud. Vad som verkligen förvånar är att publiken är ganska blandad, jag ser både yngre och äldre som diggar bandet musik. Thrash metal har väl aldrig varit superkänt för att dra 2-3 generationer med fans men idag verkar det som det.

Men bandet då?
Chuck ger järnet och av det lilla jag hört av dem live tidigare måste jag erkänna att det låter fantastiskt bra. Dödsvrål blandas med ren thrashsång i låtar som Apocalyptic City (svintung!), More then meet the eye (senaste plattan), Trail of tears, Henchmen ride, Souls of black m.m. Riffandet är guld och bandet är aktiva på scen. När Chuck ska tillägnar Henchmen ride till alla bikers i publiken utbryter ett öronbedövande vrål trots att nästan ingen förmodligen räknar sig själv som renodlad biker. Men det är så det ska vara och när More then meets the eye ljuder undrar jag banne mig om det inte är gud själv som står på scen och brölar.

Men som journalist måste man ju även ta upp de saker som inte var så himlars klockrena fast det tar emot. Stundom låter Chuck lite hes när han sjunger och under Trail of tears blir eko-effekterna stundom väldigt jobbiga. Sedan att han ska presentera bandet flera gånger om är också ett jobbigt pausmoment. Men allt detta är bara småsaker i ett fantastiskt framträdande.

Hemsida:
http://www.testamentlegions.com
http://www.myspace.com/testamentlegions

Line-up:
Chuck Billy – sång
Alex Skolnick – gitarr
Eric Peterson – gitarr
Greg Christian – bas
Paul Bostaph – trummor

//Cecilia wemgård

Intervju med Testament

Få thrashveteraner kan stoltsera med att de ett decenium efter senaste plattan faktiskt lyckas släppa en ny som utan problem kan mäta sig med det bästa de levererat under tidigare år. Testament intog ett ganska tomt presstält när eftermiddagssolen stekte som mest.

– Trans Siberian Orchestra är något jag har turnerat med varje år men just nu är det Testament och bara Testament som gäller.
Så inleder Testaments gitarrist Alex Skolnick denna korta pressstund. Varvid han även berättar om sitt intresse för Jazz och hur viktigt det var för honom att få prova på någonting annat än just thrash vilket ledde till hans avhopp 1992. Han gjorde dock en efterlängtad återkomst till bandet 2001.  Bandet pratar sedan vidare om skillnaden mellan festival och att spela på en liten arena. Enligt sångaren Chuck är det endast fansen som är skillnaden och de Mexikanska fansen ska tydligen vara värst (vilket undertecknade kan intyga).
– På klubbgigg blir det mycket intensivare medans festivalspelningarna är större, avslutar Alex.

En av journalisterna från Ryssland påpekar att ljudet på senaste skivan låter mer naturligt varvid bandet förklarare att de framförallt har försökt att få fram ett levande trumljud. De har varit i Fantasy Studios som är större och så har de inte använt sig av några samples. En annan skillnad är också Chucks sjungande vilket har fått sig ett lyft.
– Ni kan och använder jag mig både av black och dödsmetal-sång, ler han.
Vart blackmetal sången kommer in är dock svårt att se men visst är det påtagligt att det stundom ligger något dödsmetal-likt över hans djupa growlande. Detta uttalande blir ännu tydligare senare då bandet entrar scenen och blåser av en hel kulsprutestorm av hårda låtar.

Men efter detta blir det ganska tyst i tältet och konferencieren är tvungen att fråga flera gånger ifall de inte är någon med fler frågor. Tillsist vågar jag räcka upp handen försiktigt varvid jag direkt får micken upptryckt under näsan och undrar ifall min röst ska hålla eller om jag bara ska sjunka genom golvet (vem kunde tro att det var så pinsamt att gå på en presskonferens med få journalister?).

Chuck, du arbetar på ett lastbilsföretag vid sidan om Testament. Hur mycket har Testament fått lida pga detta?
Chuck tittar lite på de andra i bandet innan han med lugn och allvarlig röst påpekar att bandet inte har fått lida något alls (annat lät det i Close Up intervju där han påpekade att de andra medlemmarna ville turnera mera).
Alex: Både Erik och Chuck har blivit bättre på att sköta buisness, framförallt Chuck och jag tror mycket att det kan bero på hans jobb.
Chuck: Det blir en bra balans och jag vill göra både och. Jag vill kunna leva ett riktigt liv.
Bandet förlklarar vidare att det kan vara svårt att ha två saker samtidigt och syftar på diverse soloprojekt men att det gör att medlemmarna kan vara skilda åt och hålla på med annat för att sedan inte tjafsa en massa när de ses igen.

Men vad hände då med sidoprojektet Dublin Death Patrol?
Chuck berättar att det bara var ett kul projekt som turnerade i Europa en vecka (någon som har mer exakta kunskaper?) men det var inget Testament. Chuck började sjunga igen och han kan tänka sig att göra detta igen men nu är Testament prioritet.
Men förutom att prata nostalgi om soloprojekt så är det en verklig nostalgi att trummisen Paul Bostaph(1993, 2008 ) är tillbaka. Louie Clemente (1986-1993, 2005) kunde inte turnera då det var en hälsorisk för honom vilket gjorde att de hyrde in Nick Barker tillfälligt. Men då hans arbetstillstånd gick ut deporterades han tillbaka till England från USA. Eftersom bandet behövde en trummis till nya plattan ringde de Paul och han gjorde ett sådant bra jobb att de frågade honom om han ville stanna kvar i bandet.

Vidare frågas det ifall bandets senaste skiva, Formation of Damnation, är en konceptplatta. Alex svarar skämtsamt att Judas Priest redan har gjort Nostradamus vilket ger lite spridda skratt.
– Vi tog oss inte in på det området. Däremot har vi ett tema som gör att låtarna kan kopplas samman. Den har alltså ett tema men inget koncept.
Som avslutning på konferensen får vi reda på att bandet är väldigt missnöjda med att de måste lämna festivalen direkt efter sitt framträdande vilket gör att Chuck missar Triumph och Paul missar ELO. Bättre lycka nästa gång grabbar.

Hemsida:
http://www.testamentlegions.com
http://www.myspace.com/testamentlegions

Line-up:
Chuck Billy – sång
Alex Skolnick – gitarr
Eric Peterson – gitarr
Greg Christian – bas
Paul Bostaph – trummor

//Cecilia Wemgård

Picture (Sweden stage, kl 12:00-13:15) 4/5

Om ett band inleder med att köra Carmina Burana i högtalarna måste de se till att kunna leverera något rejält bra för att fylla förväntningarna. Picture gör mer än bara det. Tyvärr trodde jag dock ända tills jag skrev denna recension att jag hade spanat in Black Stone Cherry…(även vi journalister är människor).

Jag hade sett halva Sister Sin när de ljuva tonerna av Carmina Burana (jag vet, det blir lite tjatigt) snappades upp av mitt vänstra öra. Innan festivalen hade jag avfärdat Picture (då trodde jag det var Black Stone Cherry) som ett tråkigt gubbrockigt dussinband men med ett sådant intro var jag beredd att ompröva mina åsikter. Nu sådär i efterhand ångrar jag det inte.

Visst visade det sig att det var gubbig 80-tals rock i ren skär Sweden Rock anda men fortfarande var det något som lockade och pockade. Kvalitetsmässigt var det ett uppköp jämfört med Sister Sin då denna grupp ”gubbar” hade mer erfarenhet med det var något mer. Kanske låg det i sångarens mustiga röst, kanske de snygga övergångarna till läckra solon eller kunde det möjligtvis ha varit den snygga bakgrundssången? Jag vet fortfarande inte men energin lyste runt bandet och med en aktiv sångare med brett register blev det ett driv konserten igenom. Och det var precis lagom otight för att live-känslan skulle kännas kompakt. Dock var det bara sångaren som verkligen rör på sig medans resten av bandet är ganska stelbenta.

Konserten igenom känns det också som om man följer en röd tråd där sångerna snyggt smälter in i varandra och avlöser varandra. När det närmar sig slutet bestämmer sig plötsligt grabbarna för att lira den gamla dängan Eternal Dark. Snyggt då jag bara hört Hammerfalls version och kan konstatera att originalet är mycket bättre. Och som grandios avslutning blir det låten Bombers från första plattan.

Hemsida:
http://www.rocknrollhell.com/pictureweb/
www.myspace.com/pictureholland

Line-up:
Pete Lovell – sång
Rinus Vreugdenhil – bas
Laurens ”bakkie” Bakker – trummor
Jan Bechtum – gitarr
Rob van Enkhuizen – gitarr

//Cecilia Wemgård

Dagbok från Sweden Rock Festival, 5 juni

Inledde dagen med lite lingongrova och vatten innan jag passade på att besöka de underbara vattentoaletterna. Precis som med värmen och duscharna gäller det att vara uppe före 8 för att i lugn och ro kunna uträtta sina ärenden. Idag var jag dessutom inbjuden till paltätande på någon av campingarna. Mums tänkte jag! Vilken perfekt lunch! Tyvärr så hittade jag aldrig grillplatsen och ingen annan verkade veta vart den låg heller. Lite småsorgsen piggade jag upp mig med en vildsvinskebab till lunch istället och den var det minsann inget fel på. Mycket kött för priset och mustigt och gott, rikligt med tuggmotstånd och ingen sallad. Snacka om hårdrocksmat!

Men eftersom det var vanlig festivaldag (dvs. banden började lira runt 11:30) ilade jag kvickt in på området för att se Sister Sin. Mina tältgrannar gjorde mig sällskap och vi satt och smådiskuterade bandet framför oss. De gjorde en hyfsat bra show men sångerskan var lite stel stundom. Plötsligt hör jag Carmina Burana spelas från Sweden Stage vilket sätter hela kroppen på spänn och innan mina grannar visst ordet av var jag på språngmatch bort till ovan nämnda scen. Att inleda med ett sådant mästervärk som Carmina Burana är dömt på förhand att dra till sig mig och mitt anteckningsblock. Bandet visar sig vara Black Stone Cherry och jag ångrar inte en sekund att jag skippade Sister Sin. Bandet levererade med bravur!

Eftersom Sebastian Bach hade ställt in och Bonafide ersatte fanns det inget vetitgt kvar att se i konsertväg så istället bar det av till backstagen för att hänga i presstältet. Kommer in mitt i Disturbeds presskonferens och efteråt hittar jag min plaskiskollega Mina. Tillsammans bänkar vi oss för Testaments presskonferens och upptäcker att vi är ytterst få journalister i tältet. När bandet sedan kommer in och folk börjar ställa frågor är jag inte lite nervös när jag ber om micken, jag håller på och sjunker genom golvet bokstavligt talat. Eftersom jag trodde att det skulle vara fler journalister på konferensen hade jag inga frågor så det blev en nödfråga om Chucks vanliga arbete vilket i alla fall ledde till ett intressant svar. Efteråt lyckades jag i alla fall fixa lite autografer från bandet vilket gav mig modet tillbaka.

Mina och jag tog oss tillbaka för att se Primal Fear. Bandet gjorde en bra show, solen sved mot huden och min favoritlåt betades av i slutet. Sedan när alla trodde det var slut och började gå försökte sångaren Ralf göra tappra försök i att ropa tillbaka oss men det fanns annat som lockade mer. Gav en snabb blick åt Volbeat men kände att Elvis Rock inte var någon bra uppladdning inför Testament. Väntant kändes oändlig innan då Chuck och resterande medlemmar i Testament äntligen intog Rock Stage mendär levererades festivalens första knogmacka. Som en rejäl uppercut drog bandet fram och nockade oss i publiken. Min första spelning med Testament är något jag sent kommer att glömma.

Sedan var det bara en timma kvar tills At the Gates skulle inta Sweden Stage vilket gav mig gott om tid att slappa i gräskullen och smålyssna lite på Disturbed. Lät helt okej men inget jag orkade gå bort och se på närmare håll. Äntligen gick då At the Gates på och denna återförening kommer att gå till historien! Festivalens första och ända fullpoängare men tyvärr var jag allt för inne i konserten för att ta anteckningar. Ni får tro mitt ord, ni missade något ni som inte var där!

Som final för denna hetsiga dag intog då metallegenderna Judas Priest Festival scenen och… ja, det är svårt att avgöra. Stundom var det riktigt jäkla bra men det lyfte inte riktigt utan lunkade på i samma spår. Nya låtarna funkade bra, showen var intressant men ändå väckte det ingen direkt sensation. Men nu har jag i alla fall sett de gamla hjältarna så jag kunde känna mig lite nöjd i alla fall när jag kröp ned i sovsäcken igen.

//Cecilia Wemgård