Vad kan vara en tydligare symbol att popmusik handlar om dig och mig än en Håkankonsert. Och då menar jag inte de nya generationer, din generation, bortglömda generationer; alla som samlas i uppskattning och bildar en smärre jordbävning i Slottsskogen.
Nej, jag pratar om det vi alltid pratar om. Textraden, blicken, skrattet, som kan påverka ditt liv, på riktigt. Det fungerar ungefär som en sorts terapistund, som säger; ”det är okej”. Du vet vilka som är dina låtar men vi känner exakt samma sak.

När Håkan spelar Taubevisor når han till en speciell punkt i den svenska folksjälen. När han spelar Springsteen-rock når han ut till alla Markus Larsson på svenska dagstidningar. När han ger sig ut för att vara ambassadör för Göteborg, och uppger i en norsk radiointervju att ”Stockholm tror att de är någon slags världsmetropol vilket skapar en viss sorts beteende, snobbigt beteende, vilket är jävligast av allt, nästan” får han inte Stockholm emot sig – nej, men väl Göteborg med sig.

Jag har alltid tyckt att Håkans bästa skiva är Ett kolikbarns bekännelser; det var då han blev på riktigt, mogen för rollen och uppgiften. Det var efter det han spelade vid julbord på Nalen, blev stammis i Allsång på Skansen och skrev de riktigt jävliga, miserabla, hjärtskärande textraderna som också resulterade i Nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått. De som verkligen, verkligen kändes.

Du vet vad du får vid en spelning med Håkan Hellström. Jag behöver inte skriva mer. För mig var det fördjävlig, underbar, jobbig och välbehövd upplevelse. Och vi känner exakt samma sak.

Fredrik Thorén

Om folk inbillar sig att stora bokningar och publikfriare
drar den mest entusiastiska publiken har de fel.
Nattsvarta Booka Shade kan inte vara tysta en sekund utan
att någon klappar, skriker, viftar eller dansar.

Booka Shade har alltsedan ”låten med basgången”, Body
Language från 2005 stått som företrädare för vågen med
minimal techno. För mig har de två tyska herrarna i Booka
Shade alltid känts, i och med skivan Movements från året
efter som jag lyssnat mest på, som ett popband som spelar
techno. Svenska klubbkids har ju alltid omfamnat
berlintechno förbihållslöst, så även nu. Walter Merziger
och Arno Kammermeiern är också kanske de DJ:s som – vid
sidan av franska electron – verkligen blev den nya
popstjärnan. Folk sjunger med i basgången (kanske för det
är det enda som går att sjunga med i). Booka Shade har
varit lite av essensen av vad jag gillar med techno: ingen
tanke, ingen rum eller tid, ingen kontroll över vare sig
kropp eller själ och en natt utan ände.

Fredrik Thorén

Grinderman är tuff rock för tuffa, vuxna män. Den nya
gubbrocken består av primalskrik, spoken word, gotmystik
och synthizers. Mycket är dock detsamma; samma skägg,
hudfärg och genus. Grinderman är Nick Cave, till vardags i
Nick Cave & The Bad Seeds vilka har gjort gotaktig
rockblues sedan 80-talet. Och tröttnar man på det ska man
ju alltid gå tillbaka till rötterna, eller leka lite; Bob
Dylan gjorde det med Traveling Wilburys, Jack White med
The Raconteurs och nu Nick Cave med Grinderman.

Med kavajherrar som växte upp med punk, gothrock och synth
är Grinderman mer en tonårsrevolt av vad Nick inte hann
med under tiden med The Birthday Party än något nytt och
intressant. Nick berättar Tim Burton-aktiga historier
medan hans sidekick, med både inlevelse och utseende
oroväckande lik en stockholmsk gatukändis, slår med pukor
på ett gäng trummor.

Nick Cave ser man dock för han är Nick Cave – för trots
sitt lekande med voodomystik och trollbinderi så kommer
man inte ifrån det faktum att han är en av våra största
popstjärnor som aldrig gått ur sin kreativa fas.

Fredrik Thorén