Social Distortion (Black Stage 25/6, 21:45-23:00) 4/5

Solen är på väg ned bakom husen när dagens headline intar den stora scenen. Social Distortion firar 30-årsjubileum i år, men ännu är det gott om liv i gubbarna. Få av de samlade fansen – och de är många – lär ha gått besvikna från denna konsert.

Med utseenden som ett gäng rockabillys som just kommit ut ur fängelset river de fyra amerikanska karlarna iväg det de ska, såsom Ring of Fire och Sickboys – och de gör det med bravur. De är inte tightast, inte mest energiska och inte mest charmiga, men gammal är trots allt i de allra flesta fall äldst. De har styrkan i sitt starka namn och breda arsenal av rumpsparkande låtar, och det är ingen slump att de har blivit de legender de är.

Att under så lång tid gjort så mycket och varit så stora har dock uppenbarligen satt sina spår. Mellansnacket är sparsamt, men vid ett tillfälle undrar sångaren Mike Ness ”by the way, where the fuck am I?”. Tyvärr tycks det inte vara ett skämt. Hur disorienterad han än må vara geografiskt vet dock såväl han som hans kamrater i bandet hur man hittar på gitarrhalsar och in i folks hjärtan. Deras konsert är en värdig avslutning på vad som varit en mycket bra festival.

Lineup:
Mike Ness – Sång, gitarr
Jonny ”2Bags” Wickersham – Gitarr
Brent Harding – Elbas
Charlie Quintana – Trummor

Hemsida:
http://www.socialdistortion.com/

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Pennywise (Red Stage 25/6, ca 20:30-21:30) 3/5

Pennywise är West Coast Riots enda band som låter vänta på sig, och när de väl dyker upp är det inte långsökt att gissa att det var ölen som höll kvar bandet backstage. Första fram till mikrofonen är en redigt berusad okänd man, som senare presenteras av bandet som någon full svensk kille de hittade i VIP-hörnan.

På publikplats syns många nävar i luften, och det stäms upp i spontana hejarklacksvisor. Bandet som är målet för tillropen levererar sin musik, och de gör det bra. Vad de däremot inte gör är det där extra som gör en konsert mer än genomsnittlig, vare sig rent musikaliskt eller energiskt. Det går undan, är lagom tekniskt, och riffen är bra men knappast att dö för. Mellansnacket är också det ganska livlöst, och känns mest som utfyllnad för att de ska slippa spela en stund.

Pennywise bjuder förvisso på en hel del roliga upptåg på scenen, men tycks lita lite väl mycket på sina gamla meriter. Visst är det kul med ett band som improviserar, men när de börjar lira covers av band vars namn de ser på tröjor i publiken börjar det bli lite väl flamsigt. Om andra än de som redan diggar dem ska uppskatta konserten krävs lite mer fokus än så. Även om de är storheter vi har mycket att tacka för känns det som att Pennywise börjar bli lite väl trötta och slitna numera.

Lineup:
Jim Lindberg – Sång
Fletcher Dragge – Gitarr
Randy Bradbury – Bas
Byron McMackin – Trummor

Hemsida:
http://www.pennywisdom.com/
http://www.myspace.com/pennywise

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Jim Lindberg – vocals

Fletcher Dragge – guitars

Randy Bradbury – bass

Byron McMackin – drums

Gogol Bordello (Red Stage 25/6, 18:00-19:00) 5/5

Zigernarpunkarna i Gogol Bordello kan vara det roligaste den svenska festivalsommaren 2009 har att erbjuda, och det vill inte säga lite. Sågaren Eugene Hutz tar täten från första sekunden, och han har så mycket energi när han far runt och gycklar på scenen att man emellanåt undrar vad han går på.

Gogol Bordello består av en osannolik samling människor, med rötter i länder som Ryssland, Ukraina och Etiopien. De bjuder in alla som vill vara med till en fest – en bubblande musikalisk karneval – där det dansas, studsas och leks för allt vad instrumenten håller. Även om många oinsatta åskådare säkerligen undrar vad sjutton det är som pågår är det även party nere i publiken, och bandet (om det nu är rätt benämning för detta musikaliska kollektiv) sträcker ut sina armar mot folkmassan och tycks vilja absorbera dem likt en enorm, lycklig amöba.

När lätt absurda Start Wearing Purple släpps lös i konserters slutskede är succén ett starkt lysande faktum, och herr Hutz firar detta med att slänga ned mikrofonen i en hink innehållande någon okänd vätska och skaka om. Lite synd är det allt att de inte spelar When The Trickster Starts A-Pokin’, men då hade kanske folk hade fallit livlösa ned i partyöverdos. Det är helt enkelt svårt att hitta en musikakt som är roligare att titta på än Gogol Bordello.

Hemsida:
http://www.gogolbordello.com/
http://www.myspace.com/gogolbordello

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Sick Of It All (Black Stage 25/6, 17:00-17:45) 4,5/5

När Sick Of It All står på scen är det drag och vild dans som gäller såväl på scenen som framför den. Det är röj på hög nivå, och inte tråkigt en enda sekund.

Sick Of It All uppvisar en säregen vilja, energi och charm, och alla i bandet deltar i showen med själ och hjärta tills gnistorna fullkomligt yr om dem. Sångaren Lou Koller får igång såväl allsång som moshpits av stora mått, alltmedan han inte så mycket sjunger som vrålar ut texten i de studsiga låtarna.

Trots att de knappast är tonåringar längre håller dessa New York-grabbar ett imponerande tempo på scen, och mellan sina höga punkhopp står de stadigt och övertygande med båda fötterna på estradens plankor. De är inte bäst rent musikaliskt, men visar med all önskvärd tydlighet var skåpet ska stå vad gäller scennärvaro.

Lineup:
Lou Koller – Sång
Pete Koller – Gitarr, sång
Craig Setari – Bas, sång
Armand Majidi – Trummor

Hemsida:
http://www.sickofitall.com/
http://www.myspace.com/sickofitallny

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

The Living End (Red Stage 25/6, 16:00-16:45) 3/5

Australiensiska The Living Ends originalitet sträcker sig så långt som till att basisten lirar på en redigt snygg ståbas – vilket förvisso är väldigt coolt, men knappast tillräckligt för att bygga en show. Trots framflyttat trumpodie har de tre karlarna i bandet svårt att fylla scenen.

Solen fullkomligt väller ned från himlen när de tre grabbarna i The Living End går upp på scen, och det är en tapper skara som står samlade bakom kravallstaketet. De kommer dock inte få sig något annat att svalka sig med än ganska genomsnittlig poppunk, av ett band som använder sig av alla de tricks som hör genren till på ett sådant vis att det känns väldigt gjort förut.

Låtarna är sådär lagom bra och går ganska obemärkt förbi. De lirar med hjälp av en ölflaska, solar och drar igång publiken, men trots att de inte alls är dåliga saknar The Living End det där lilla extra som skulle ha lyft showen över det medelmåttiga. Trots att de knappast är de enda på festivalen som kommit en bit upp i åldrarna är de de enda som känns gamla och trötta.

Lineup:
Chris Cheney – Gitarr, sång
Scott Owen – Bas, sång
Andy Strachan – Trummor, sång

Hemsida:
http://www.thelivingend.com/
http://www.myspace.com/thelivingend

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Suicidal Tendencies (Black Stage 25/6, 15:00-15:45) 3/5

West Coast Riots första band som har en påtaglig skara fans på plats är Suicidal Tendencies, och det blir full fart såväl på scen om på marken framför när de drar igång. De är knappast bäst vad gäller vare sig känsla eller det rent musikaliska, men musiken är speedad, tung och lätt att runt till.

Det måste påpekas att Suicidal Tendencies är en oväntad syn på en punkscen, såtillvida att det på grund av deras kraftiga kroppshyddor och mer eller mindre mörka hy snarare ser ut som att det vankas hiphop. Det är dock kul att se, och ett välbehövt trendbrott på en annars utseendemässigt relativt homogen festival. Publiken vet dock vad som komma skall, och är redan från början igång med knutna nävar i luften och högljudda ”Tendencies, Tendencies!”-rop.

Ett gäng lyckliga fans dras under sista låten efter säkerhetsvakternas motvilliga medgivande upp på scenen, och de hoppar runt med bandet i vad som säkerligen är en upplevelse för livet. Mycket mer överraskningar bjuder dock inte det LA-baserade bandet på, förutom några riktiga läckerbitar levererade av basisten Steve Brunner. Alla i bandet har attityd som ett helt rapkollektiv och det blir en hel del röj, men låtarna är ganska lika och sångarens viftande armar i längden ganska trista.

Lineup:
Mike Muir – Sång
Mike Clark – Gitarr
Dean Pleasants – Gitarr
Steve Brunner – Bas
Eric Moore – Trummor

Hemsida:
http://www.suicidaltendencies.com/

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

Gaslight Anthem (Red Stage 25/6, 14:15-14:55) 4,5/5

En av West Coast Riots mest imponerande insatser kommer från Gaslight Anthem, som fått äran att värma upp Red Stage. Deras lättsmälta poppunk med klara Springsteen-influenser passar utmärkt i den gassande solen över Frihamnen.

Bandets sångare, Brian Fallon, ser lycklig och överraskad ut över att stå på scen – men har även klara drag av charmör à la Elvis. Även bandets rockabillyaktige basist visar prov på god förmåga att charma, vilket uppväger gitarristens skäggiga anonymitet. Musiken är lättsam, svår att inte ryckas med i, och för mer än en gång tankarna till tidigare nännde Springsteen - vilket inte är helt märkligt med tanke på att de är från samma stad. Det tycks dock faktiskt vara lika delar mysig karisma och musik som strömmar ur högtalarna.

Det är kanske inte mycket att hoppa runt till, men Gaslight Anthem bjuder på många smakfulla element denna eftermiddag. Vad sägs exempelvis om en lång och snygg intrumental jam mitt i spelningen, eller vad som låter misstänkt likt Devil’s Notes – skalan som sägs kunna frammana djävulen? Dessvärre har ännu inte speciellt många hunnit in på festivalen ännu, och de som inte gjort det missar en konsert som helt klart är något utöver det vanliga.

Lineup:
Brian Fallon – Sång och gitarr
Alex Rosamilia – Gitarr
Alex Levine – Bas

Benny Horowitz – Trummor

Hemsida:
http://www.gaslightanthem.com/site/
http://www.myspace.com/thegaslightanthem

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius

No Use For A Name (Black Stage 25/6, 13:30-14:10) 4/5

Först ut i den gassande göteborgska sommarsolen på denna endagsfestival i punkens färger är amerikanska No Use For A Name. Trots den relativt tidiga timmen får de stora delar av publiken att hoppa och slänga upp nävar i luften.

Till en början är uppslutningen dålig, men folkmassan flerdubblas under spelningens lopp. Bandet har under sina tjugotvå år i leken hunnit samla på sig en stor längd röjiga låtar att välja bland, och dessutom har de skaffat sig en proffsighet som riktigt skiner från scenen.

No Use For A Name är knappast orginella, men de har alla element som hör genren till. De har de höga, bredbenta hoppen och det effektiva mellansnacket, och de gör sitt jobb med vana händer och strupar. Det är tight, det är snyggt, och de fyra grabbarna verkar ha kul där uppe på scenen de gör ett mycket bra jobb med att värma upp.

Lineup:
Tony Sly – Sång, gitarr
Dave Nassie – Gitarr
Matt Riddle – Bas, sång
Rory Koff – Trummor

Hemsida:
http://www.myspace.com/nouseforaname

Text och foto:
Anna ”Anaka” Jenelius