Ond som få?

Kallt, mörkt och vackert är de tre ord som räcker för att beskriva norska Immortal. Och att äntligen få se denna trio live känns mer än bara stort, det känns enormt! Med en stark comeback i albumet ”All Shall Fall”(2009) var det lika intressant som spännande att se ifall bandet kunde leva upp till sin ryktbarhet live. Titelspåret för nämnda comeback blir kvällens intro och sångaren Abbath (Olve Eikemo) väser fram tonerna så att det går ilningar längst ryggraden. Att bandet sedan fortsätter att leverera låtar från senaste plattan och bara köra de absolut största klassikerna känns som ett härligt mittfinger-svar till de som betvivlat och klagat på att Immortal har tappat stinget.

Spelningen är tight och mystiken rätt så hög tills Abbath börjar grimasera inför kameran. Med bandets mer simpla ansiktsmålning och en överdriven mimik är det svårt att inte skratta. Och för att ha en så ”true” image måste det ändå finnas en hel del självdistans inne i norrmännens hjärta för det skulle vara rätt så konstigt ifall Abbath själv inte ser hur rolig han ser ut när han lever rövare. Pyron känns en aningens tråkig och mest som ett dött tillägg till showen, detta är faktiskt så bra att det skulle klara sig galant med bara ljuset. Publikresponsen håller lika hög kvalitet som Iron Maiden men crowdsurfandet är som tur på en minimal nivå. Vad som också överraskar till det positiva är mängden tjejer i publiken och de flesta verkar inte vara dit dragna av pojkvännen utan faktiskt gilla vad de hör och ser.

Setlistan är rätt så kort men Immortals sånger är rätt så långa så det går ändå upp på plussidan. när det hätska riffet till ”Withstans The Fall Of Time” ljuder i natten är det som om kalla klor drar längst armarna och att sedan avsluta med ”One by One” från skivan ”Sons Of Northen Darkness” (självklart spelade de även detta titelspår) blir som ett fint efterspel för en blackmetal älskare. Det blir också en perfekt avslutning på årets festival.

Han höll på att äta upp de där hårtossarna konstant.

Bandet öppnar svagt med en ljudbild som ger en viss plågad upplevelse till mina öron. Trummorna är på tok för högt uppskruvade och tränger bort mycket av de andra instrumenten. Därmed blir det under de första minutrarna bara trummornas rytmiska takt som jag kan skönja ur ljudväggen som träffar mig. men sedan kommer sången in och då lättar det upp en del. Blandningen mellan melodiöst och growl blir aldrig krystat i Amorphis fall utan har en fin balansgång där bandet står stadigt. Banet som började sin karriär i det extema träsket för att sedan ta sig an det mer melodiösa blandar friskt från repetoaren och för en icke insatt kan det kännas rätt så spretigt. Däremot lyser medlemmarna tekniska spelskicklighet igenom och ett tag kan jag njuta av bara upplevelsen. Men tillsist får jag dra mig en bit bakåt till skuggan och följer spektaklet från tv-skärmarna istället.

Skönsången är pricksäker, vacker och hypnotisk men snarare på ett sömnigt vis än på ett intressant vis. Halvvägs igenom spelningen är jag på väg att somna. Sedan när tröttheten väl har satt in är det svårt att få upp intresset igen. Det maler på och mina tankar flyr snarare vidare till funderingar om hur sångaren klarar av att vråla utan att svälja sina egna dreads än om själva musiken. Mot slutet bryter det ut en enorm kör av allsång från publiken och keyboarden har fått sin rättmätiga plats i ljudbilden. En helt okej spelning med andra ord.

Bandet är väldigt aktiva medan sångaren är mer lugn. Eller lugn och lugn? Han är intensiv samtidigt som han inombords är helt i harmoni med sig själv. Klädd i särk  och med hypnotisk röst blir det hela nästan spirituellt. Som en själamässa i metaltappning. Men Orphaned Lands musik rör sig just runt religionens teorier och framförande. Mellansnacket är nästan obefintligt och musiken får tala. Framförallt gillar jag sångarens påhittighet när han kupar händerna framför munnen och får på så vis fram effekter på sången som annars läggs på teknologiskt. Det blir mer organiskt vilket sammanfattar bandets framträdande rätt så bra. Religiöst, organiskt och påhittigt. Lite extra plus i kanten blir det för sångarens skämt om att han inte är Jesus. Men nog banne mig ser han ut som honom.

Adrian Smith, en av tre gitarrister i bandet

Två ackord in i kvällens konsert och publiken är redan i extas vilket ändå inte är svårt att förstå. Jämfört med förra gången britterna spelade i Tyskland och headlinade just denna festival är detta ett mycket starkare framträdande. Bandet är lika alerta som jag är van vid att se dem och banne mig om de inte ger lite extra. Sångaren Bruce Dickinson tar snabbt kommandot och växlar publikfrieri med skämt som får hela publiken att garva. Även om förra turnékonceptet med att koncentrera sig på vissa skivor från den äldre epoken var en triumf känns det som ett starkare drag att helt enkelt bara blanda vilt från hela karriären. Inledande ”Wickerman” sätter standarden medan ”Dance Of Death” som knappast räknades som Maidens starkaste låt när den kom nu möts av en enorm allsångsrespons. Stödet från publiken är starkt och med innerlig uppriktighet och kärlek dedikerar bandet låten ”Blood Brothers” till Ronnie James Dios ära. Från min vinkel är det svårt att se hur många händer som vajjar i luften men att det var flera tusen är svårt att inte tro.

Som tidigare nämnt blandar bandet från hela karriären vilket betyder att det blir allt från ”The Ghost of The Navigator” till ”The Reincarnation of Bejamin Breeg” men självklart klassiker. Fast åh andra sidan vad är egentligen en Maiden klassiker? Publiken kan ändå alla texter utantill så det blir alltid en gedigen hitsamling som levereras. Det är bara att hoppas på att ens egen favorit kommer med vilket i mitt fall är den obligatoriska ”Fear Of The Dark”. Även om allsången är långt ifrån så intensiv som den är på Rock In Rio DVD’n så är känslan och gåshuden inte långt ifrån.

En annan obligatorisk ingrediens i en Iron Maiden konsert är maskoten Eddies framträdande framemot slutet. I vanliga fall brukar han mest bråka med gitarristerna som själva springer mellan hans ben och slår på honom. Denna gång verkar han på lite mindre retligt humör då han får en egen gitarr av en roddare och försöker sig på ett sololir. Och som avslutning på det hela runkar han i luften och får hela publiken att vråla av skratt och förtjusning. Vem sa att britterna hade tråkig humor?

Cecilia Wemgård

Vince Neil

Det första som slår mig när bandet ger sig in på scen är att den som i vanliga fall räknas som sjuklingen i bandet ser friskare ut än hela gruppen tillsammans. Mick Mars har levt med sin svårartade bensjukdom hela livet och tampats med det ena och det andra men ändå är det han som ser piggast ut. Sångaren Vince Neil är fortfarande lätt överviktig och har tappat all sex appeal han någonsin haft, basisten Nikki Sixx ser ut som den före detta knarkare han är och trummisen Tommy Lee är det svårt att få någon rätsida på. Kort och gott känns Mötley Crüe verkligen som ett gäng gamla fördettingar som mjölkar kossan tills den sinar. Det är mycket snack och Vince passar på att fuska sig genom många låtar genom att låta publiken sjunga de flesta partierna. Efter halva showen verkar han i alla fall lägga lite energi på att bevisa att han fortfarande har kvar sin röst och börjar mer och mer ta över sina egna partier. Men vad som verkligen stör mig är hans eviga tjat om att nu ska ni minsann få se gamla Mötley Crüe. Det känns som om han är så missnöjd med ”nya” Mötley Crüe att han måste tjata igång publiken med att vi självklart måste vilja se det gamla liret, eller? Och jag vet inte längre själv för visst älskar jag vad bandet gjorde tidigare i karriären men nu kan de inte leverera detta material som förut. De är äldre och borde ge sitt nya material den kredd det förtjänar. Endast två nya låtar spelades i en hitkavalkad av klassiker och hur välkända dessa låtar än är så var det en fräsch fläkt att få höra nytt material. Faktiskt så tror jag inte att publiken endast kommer för att se de gamla låtarna längre utan man vill ha det nya och sedan klassikerna som väl utvalda bonusar. Men ett band som detta kan alltid spela till sig ett hyfsat betyg genom sin erfarenhet och möjlighet att späcka spellistan med favoriter så lite beröm ska de ha för att de i alla fall försöker. Enda problemet är att de försöker på fel sätt…

Cecilia Wemgård

Men även om showen är fantastiskt så är inte alltid ljudet det bästa. Ljudet på mikrofonen går upp och ned så ibland försvinner sången i resten av musiken. Dessutom blir det lite grötigt men bandet lyckas ändå hålla sig på plussidan med en bra och framförallt lång setlist. 24 låtar får jag det till allt som allt och i denna saliga blandning spelas bl a ”Only Women Bleed”, ”Nurse Rozetta”, Vengeance is Mine”, ”Dirty Diamonds”, ”Feed My Frankenstein”, ”Elected” m.m. Säkra kort men i slutändan kanske det ändå är bra då det endast verkar vara de absolut största hitsen som sätter riktig fart på publiken. För responsen på ”Poison” är enorm och ”Schools out Forever” blir så bra bemött att den inte bara får inleda konserten utan även avsluta den.

Cecilia Wemgård

Camp Döner redo för avfärd

sedan skulle komma att vara lika intressant som resten av festivalen var det ingen som förberedde oss på. Ett större gäng människor som spenderat de närmsta åren på Wacken tillsammans hade nu äntligen startat sin merchendiseförsäljning och ”Camp Döner” tröjor delades ut till dess medlemmar. Mången av dessa tröjor bör ha kommit hem medans ett fåtal stolt hänger kvar någonstans på campingen i tyskland.

Eftersom jag själv var tvungen att hålla en nykter ställning pågrund av allergi till denna hårdrockens dryck var det ett ypperligt tillfälle att studera alkoholismens outgrundliga vägar. Ett stort intag alkohol gav en viss partystämning men taktiken från reseledaren var att låta besättningen festa sig så trötta att resten av resan skulle bli lugnare. Så synd då att årets deltagare hade en toleransnivå åt det högre hållet. Med andra ord var det fest nästan alla 16 timmar ned.

Tidsenlig gycklare i Wackinger Village

Väl framme på onsdagsmorgonen lastas passagerarna ut medan jag får gratisskjuts av busschauffören till backstage incheckningen. Tyvärr har festivalen bestämt sig för att vara så osmidiga som möjligt och avståndet till incheckningen är x antal kilometer bort från huvudingången. Jag blir som tur avsläppt vid vägen och knatar de 600 meter som bär av in i skogen, blir utskrattad av vakterna som tycker jag är heltossig som bär runt på hela min packning men lyckas efter lite om och men få mitt VIP armband och lift tillbaka. Inne på området är det dags för att få upp tält, inta föda och framförallt få lite sömn vilket gör att jag missar en hel del småsaker såsom VICTIMS OF MADNESS och KNIGHTS COMBAT. Men tillsist blir det för varmt i tältet och jag beger mig till Wackinger Village, den lilla vikingabyn som festivalberedningen har byggt upp. Folk springer runt i medeltidskläder, dricker mjöd och beter sig allmänt som lajvare uppblandat med de vanliga hårdrockarna som brölar på om hur metal allt är. På mitt eget schema står det däremot ”wrestling” och efter lite bökande och stökande har jag tagit mig in i tältet där showen ska hållas och fått mig en bra plats längst fram. Tanken var att jag bara skulle följa detta under första dagen och sedan se så många band jag möjligen kunde klämma in men ack så fel jag hade. När väl slagskämparna var uppe på scen var jag fast och kom att spendera hela veckan i det där tältet, men så går det när man gillar underhållning med stora killar som mosar varandra. efter middagen var det åter tillbaka till ringen och denna gång avslutades showen med en stor ”Rumble”. Konceptet är ungefär som herren på täppan men man börjar endast med två killar och sedan kommer de andra in med ca 2-3 minuters mellanrum. Enda sättet att bli eliminerad är om någon slänger dig över repet så har man (o)tur kan det sluta med 20 killar i ringen som pucklar på varandra. Charmen med just denna omgång var att de spelade Metallicas ”Seek and Destroy” genom hela slagsmålet så lagom till refrängen var det ca 300 i publiken som vrålade med. Efter detta tog bristen på sömn ut sin rätt så för att orka med torsdagens band var det bara att krypa ned i sovsäcken och hitta en bekväm ställning.

Wrestling = Uppgjord fight där två personer bankar skiten ur varandra och det räknas som underhållning. Ju mer blod desto bättre.

Torsdagen var den första riktiga festivaldagen och här slog man på stort. För vad kan vara bättre än en trio av forntida giganter som alla fortfarande kan leverera inom vissa ramar. Varför har ingen annan festival kört med detta begrepp förut? Lägg alla headliners på första dagen och de som inte har råd med hela festivalen fortfarande kan njuta av legenderna. Enda problemet blir för oss som stannar hela festivalen. Vad ska man göra efter en sådan här kväll… dricka öl?

Han har inget namn men han var tydligen där för att se Iron Maiden... kaninen alltså.

Men hade det inte varit för wrestlingen hade timmarna till denna grandiosa festival varit rätt så långsamma för när det kom till utbudet av band var det ganska lamt. Men när väl ALICE COOPER gick på scen då visste man att det skulle skimra av magi i luften. Klassiska låtar, klädbyten, mord och bisarra tilltag indränkta i lite blod och du har mannen som är skräckrockens fader. Uppföljningen på det blir USAs sleaziga badboys, MÖTLEY CRUE, som har tappat rejält av skönheten och figuren (Ja, jag pratar om Vince) men som fortfarande kan ge oss en vink om hur 80-talets Los Angeles kan ha varit. Men den största publikresponsen kan tillskrivas brittiska IRON MAIDEN som får wacken att hoppa så hårt att det bör ha uppmätts på richterskalan. En superb blandning av låtar, en otrolig dynamik, ett skämtlynne som få och en maskot som lever rövare på scen. När vi sedan efter konserten småhoppade ut med armarna på varandras axlar i ett led på 60 personer till tonerna av ”Always look on the bright side of life” fick jag en känsla av att detta blir svårslaget till nästa år

Fredagen vaknar jag så tidigt att det fortfarande är svalt i tältet och eftersom jag inte råkat ut för någon svettattack känner jag mig tillräckligt festivaläcklig för att skippa duschen. Det måste ju finnas en anledning till att festivalen säljer handdukar som säger att duscha minsann inte är metall. Däremot känns håret som en riktigt fett och smörig tallrik med makaroner så en snabb hårtvätt i drickskranarna följt av en ordentlig tandborstning gör att jag känner mig riktigt syndigt ren. Min första punkt på dagens schema är AMORPHIS och eftersom jag är där tidigt får jag en härlig plats i skuggan framför scenen. Medan Dew-Scented brakar lös på grannscenen vilar jag mig mot staketet och låter basrytmen massera hela ryggen. Jag skojar inte, bandets bas får hela staketet att vibbrera sådär härligt skönt mot de stela musklerna. Detta kombineras sedan med de hypnotiska tonerna från Amorphis och jag känner att nattens sömn kanske inte var så bra som jag trott, jag håller på att nicka till flera gånger. Ännu mer hypnotiskt blir det när Mellanöstern lirarna i ORPHAN LAND drar igång men här sitter jag på helspänn. Bandet överaskar totalt med sin inlevelse och musikaliska talang och jag är totalt hänförd av musiken.

Efter denna urladdning känns det som om läget är rätt för att besöka backstagen och se vilka förmåner man har som VIP besökare.

Priserna är väl detsamma men vilket presstält! vaderat med fint golv, internetuppkoppling, soffor och mysiga stolar. Jag dåsar till i

In folkmetal we trust?

en stol och lyckas snarka mig igenom Ill Nino men fångar sista halvan av Die Apocalyptischen Reither. Däremot är det otroligt dåligt drag på sistnämnda så det känns inte värt att sörja. Sedan är det en förbaskat dålig prestation från alla banden. Arch Enemy är så tråkiga att jag beger mig därifrån efter 20 minuter. EQUILIBRIUMfår väga upp för vad de stora banden inte klarar och lilla Wackinger Village är fyllt till bredden med folk som kommit för att lyssna på folkmetaltonerna. Efter allt trallande är humöret åter på topp och jag beger mig till backstagen för att ragga pressfolk och artister. Det enda jag lyckas med är att tjuvlyssna lite försiktigt på Orhan Lands sångares energiska konversation om en live DVD de har börjat planera för. Och om man dömer efter det material han rabblar upp känns det inte helt omöjligt att det blir en riktig klassiker. När ett kort andrum i denna evighetslånga konversation infinner sig sträcker jag snabbt fram handen, presenterar mig och förklarar hur underbart bra bandets framträdande var. Rejält corny och oproffsigt men mannen tar absolut inte illa vid sig utan tackar verkligen från hjärtat. Jag ursäktar mig sedan med att jag måste se Slayer lira och på vägen ut går jag på Lunkan, mannen som tagit svenska Degradead under sina vingar. Bandet har fått chansen att lira på festivalen däremot på minsta och trängsta scenen så jag kan inte ge ett garanterat löfte om att gå och se dem. Däremot kan jag lova att det blir recensioner och intervjuer med bandet lagom till nästa skivsläpp nu till hösten/vintern.
Väl ute på området blåser Slayer skallen av publiken. Detta är helt klart det bästa och mest energifyllda framträdandet jag någonsin sett med dem. Vätskebrist och svag feber får mig däremot att avlägsna mig från området innan sista låten har gått men samtidigt går jag genom mörkret till tonerna av ”Raining Blood”. Festivaldagen slutade med andra ord inte så dåligt. Enda problemet är bristen på rinnande vatten inne på själva festivalområdet.

Kan de stora metal musikerna vråla kan jag också!

Sista dagen och det är nu som det verkligen börjar kännas i benen. Jag tar mig upp tidigt för att undvika den värsta hettan och beger mig till ölgården där jag i skuggan av ett parasoll inväntar att området ska öppnas. Och precis innan det är dags så kommer W:O:A firefighters upp på ölgårdens lilla scen. De är de lokala pensionärerna i byn som har en liten orkester där de spelar orkestermusik. Och bland tyskarna är detta en enorm hit! Folk sjunger, headbangar och hötter med djävulshornen medans han som leder det hela domderar publiken med vana. När sedan EKTOMORFs sångare vrålar ”WACKEN!” är inte gubben som håller i sin lilla orkester inte är sen att driva med det hela och ger ett likadant utmanade vrål tillbaka. När jag tagit mig igenom vakterna vid entrén möts jag av ”What doesn’t kill me…” och ser att Sepultura-kopiorna i Ektomorf faktiskt funkar rätt så bra live. Och efter dem blir det CALIBAN men den utlovade fighten med gruppen ”vi-ska-spöa-skiten-ur-alla-emos-och-vi-är-1000-hårdrockare” som jag hörde rykten om på campingen dyker aldrig upp. Men det är kanske lika bra för alla inblandade.

Jag gör en kort avstickare till wackinger village innan jag återkommer till området och möts av *trummor* en gigantisk rap från sångaren i Cannibal Corpse. Sedan fortsätter han så gemytligt med sitt mellansnack och det finns absolut ingenting trevligare än att bli hotad om att få armarna avslitna av mannen själv. När han sedan ska annonsera bandets främsta hit ”Hammer Smashed face” lyses hans ansikte upp då ett gäng längre fram redan har börjat puckla skiten ur varandra. Nu kanske jag låtar en aningens ironisk men så är inte fallet. Cannibal corpse överraskar inte på skiva men live är det ett av de bästa extrema banden jag sett. Brutaliteten, manglet, energin och blodet som flyter i publikhavet ger en alldeles extra upplevelse. Sedan är det faktiskt rätt så rörande när sångaren dedikerar sista låten till bortgångne Ronnie James Dios ära. Då klappar minsann mitt håtrdrockshjärta lite extra.

Fara åh färde?

Edguy tar jag mest och slötittar på av den enkla anledningen att det helt enkelt är en ganska intetsägande show som jag redan sett förut. Låtarna funkar men det blir lite samma smör och pop metal setet igenom. Däremot gör jag en obehaglig upptäckt när en kvinna 3 meter bakom mig singlar ned på marken och måste bäras ut med bår. Samtidigt som det händer blinkar den lilla texten ”fan fail” på storbildsskärmarna. Jag har tidigare trott att detta har blinkat på grund av kameraproblem (vilket faktiskt har varit ett problem från och till) men nu går det upp för mig att det betyder att någon i publiken har fått sig en smäll. Och varför denna upptäckt känns så obehaglig? Jo, för att under vissa konserter har den texten blinkat nästan non-stop. Bättre blev det när IMMORTAL gick på scenen och så superbt bra som det var (trots lite halvtaskig setlist) blev det den perfekta avslutningen på en kanonfestival. Sedan var det bara att bege sig ut i mörkret och njuta av campingens vy en sista gång innan hemresan. och sista raden i mitt anteckningsblock säger följande; ”Det var ett rätt så bra år i år”.
Ja det var det verkligen…

Fler recensioner från festivalen kommer upp under helgen och början av nästa vecka!

Och så ett litet galleri

Festivalen firar dessutom 21 år i år och bjuder på några stora mastodonter till line-upen.. eller vad sägs om Iron Maiden, Mötley Crue, Alice Cooper, Immortal, Candlemass, Edguy, Grave Digger, Lizzy Borden, Stratovarius, U.D.O, W.A.S.P, Tiamat m.m!

Det kommer att bjudas på en överblicksdagbok från festivalen, enskilda recensioner från framträdandena och med lite tur även några få spontana intervjuer från backstage området. Så håll er uppdaterade i mitten av augusti då vi skriver om vad ni har missat.

WWW.WACKEN.COM

]]> http://plaskisfestival.wordpress.com/2010/06/27/wacken-2010/feed/ 2 Plaskiscrew